Nej, något intresse av att visa min kropp i badbyxor eller i ett linne på stan har jag aldrig haft. Däremot har träning varit en del av mitt liv.

Ni som följt den här bloggen vet numera att jag är uppvuxen på landsbygden. Idag tjatas det mycket om förorterna och hur illa ställt det är med fritidsaktiviteter i dessa områden. De som bor på landsbygden och i bortglömda bruksorter inser nog hur bra ställt de i städernas ytterområden ändå har. Fast det är en annan fråga.

Växer man upp på landsbygden finns ofta tre vägar att gå. Man sitter hemma och ägnar sig åt studier och tv-tittande. Man driver runt på byn och ställer till med jävelskap. Eller så ägnar man sig åt föreningslivet. Jag valde det sistnämnda, inte minst för att mina föräldrar pushade på oss syskon då de själva växte upp med idrott och motion på fritiden.

I Tystberga, som då hade cirka 1 000 invånare, fanns ett rikt föreningsliv. Idrottsplatsen som heter Tyrsvallen blev mitt andra hem. Det var främst fotbollen som intresserade mig, men även friidrott, tennis och bordtennis fanns på schemat under mina unga år. Några år inom SMU-scouterna pockade också på uppmärksamheten.

Det var då. Idag är idag.

Att träna utan boll är egentligen inget för mig. Joggingrundor och vikter på gym finner jag vara obotligt tråkiga, men jag hoppar gärna upp på cykeln för att på den ge mig ut på långa rundor utanför stan. Några av er har kanske tagit del av dessa på den här bloggen. Annars är långa promenader och vandringar det som jag ägnar mycket av min fritid åt idag. Inte minst tack vare frugan som också hon har ett förflutet som idrottare och motionär.

Sedan kan man förstås passa på när tillfälle ges. Som i de här fallet när vi passerade ett litet utegym på en av våra vandringar.

Jag överlevde även detta och som alltid är efter lite ansträngning, så känner man sig ganska nöjd.

Många år med fotboll och annan idrott på schemat sätter sina spår. Ett avslitet ledband tvingade mig att sluta och då i sällskap av lite onda fötter och rygg. Lägg därpå 40 år inom verkstadsindustrin och alla förstår att denna gamla kropp är betydligt mer sliten än den yngre varianten.

Jag skrev tidigare att vikter och gym är något som jag inte finner någon direkt glädje i. Fast under ett antal år tvingades jag bita i det sura äpplet. Åtskilliga besök hos kiropraktor, massörer, sjukgymnaster och arbetsterapeuter skapade stora hål i plånboken. När samtliga förklarade att lätt styrketräning skulle stärka de delar av kroppen där jag hade problem, så fick det bli så.

Under en kort period köpte jag årskort på lokala gym och tvingade mig själv något motvilligt att träna bland människor som älskade att ta selfies på sig själva framför spegeln och som gärna uppträdde i så lätta kläder som möjligt för att visa vad de hade.

Jag kan erkänna att det sällan var långt mellan olika bortförklaringar och skäl för att slippa träna. Sedan kom detta med nytt jobb, pendling, mindre fritid och ovanpå detta en världsomfattande pandemi. Det löste sig själv m.a.o. och nu har jag lagt dessa timmar på gym bakom mig, förmodligen för alltid.

Dock behöver jag träna för att hålla kroppen i schakt. Inte för att uppnå den där kroppen som kan utmana om årets Beach 2021, utan för att slippa få tillbaks de där problemen som kostade mig några tiotusen i olika behandlingar.

Förutom långa promenader, ännu längre vandringar och några push ups på enkla utegym, så har föreningen där vi bor en egen liten lokal där man ställt upp lite träningsutrustning som medlemmar egentligen tänkt göra sig av med. Dit går jag någon gång då och då, men har fortfarande lätt att hitta ursäkter för att inte göra det.

Kontrasterna mellan dagens flashiga gym och denna slitna källarlokal kunde inte vara större, men jag får vad jag behöver och det är det viktigaste.