En promenad på dryga fem minuter och jag befinner mig på en plats där det är lätt att glömma stadens stress, asfalt, betong och oljud. Platsen är naturreservatet Lindbacke som ligger bara tiotalet meter från ett av stadens industriområden och skiljs endast åt av en hårt trafikerad väg.

Hit går frugan och jag ofta. Tillsynes är det också allt fler Nyköpingsbor som hittar hit. Den här dagen gick jag hit ensam då frugan var fullt sysselsatt med annat. Jag var inte ensam, utan var omgiven av andra som i sällskap satt i gräset med sina fikakorgar, några som bara promenerade förbi och någon som var utrustad med stor tubkikare.

Det var en dag när regnmolnen inte visste om de skulle släppa sitt innehåll över Nyköping eller ej.

Lindbacke med sina berömda enar är förstås natur och naturupplevelser, men också en plats för rekreation. Att bara vistas här gör att man lätt glömmer sina vardagsbekymmer, eventuellt negativa tankar och den stress som kännetecknar dagens samhälle.

Ni ser på bilderna att regnmoln omringade området, men förutom några lätta stänk så höll sig regnet borta. På bilden ovan denna text syns en vy över Svanviken. Naturreservatet heter egentligen Lindbacke-Svanviken, men brukar sällan användas i sitt hela namn. Mellan de bägge platserna rinner Kilaån som en avdelare, men så vattenfylld är den inte som på bilden ovan. Så här på vårkanten brukar ån svämma över och locka till sig fåglar av olika arter. Därav mannen med den stora kikaren jag nämnde tidigare.

Här passerar också en av Sörmlandsledens etapper. Tack vare en renovering av spåret häromåret kan man nu gå från Lindbacke och bort mot Ryssbergen som ni skymtar i bakgrunden och den sträckan var det många som tog den korta stund jag befann mig här.

Lindbacke har inte alltid varit ett naturreservat. Under mitten av 1900-talet arrangerades här motortävlingar och vissa spår av dessa går fortfarande att se. Här har också ett antal mindre byggnader stått, vars grunder ofta utgör fina platser att sitta ned på och avnjuta sin medhavda matsäck. Tyvärr finns det individer som har mani på att förstöra och denna plats är inget undantag. Förstår ni resonemanget hos en person som släpar med sig färgburkar långa sträckor och ut i naturen enbart i detta syfte? Jag gör det inte.

Jag vet inte vilka tragiska liv dessa individer har, men något måste ha lett fram till det destruktiva leverne som bara går ut på att rasera. Jag ser skillnad på graffitti och klotter. Graffitti är ofta rena konstverk som visas upp på utvalda platser medan klotter går ut på att förstöra andras egendom.

Så fram med min glaslins.

Lite av naturen speglar sig i den och tittar man noga ser man också lite blommor. För något år sedan badade hela Lindbacke i ett hav med violer. Halva Nyköpings befolkning gav sig då hit för att föreviga denna syn. Förra året blev en besvikelse och även nu i år ser det ut som att havet med violer bara blir till mindre sjöar. Fast vackra är de, de små blommorna.

Däremot verkar det vara vitsippans år. Jag kan inte minnas att jag sett så mycket vitsippor som i år och Lindbacke utgör inget undantag.

Sedan har vi det här ogräset. Ja, de kallas så, maskrosorna. Fast de är på sitt vis lika vackra som blåklinten som också räknas som ogräs. Lite nytta gör de också, som exempelvis i den ädla drycken maskrosvin.

Alla växter har väl inte börjat spira än efter sin vinterdvala. En än så länge kal gren som solen belyser framför en en i skugga, kan få trevliga effekter med rätt inställning i kameran, också för en hobbyfotograf som undertecknad.

Djurlivet på Lindbacke? Det finns, främst i form av fåglar. Det kvittras friskt bland träd och buskar. Givetvis finns också ekorrar som kilar upp och nedför trädstammarna, en och annan hare som skrämt skuttar iväg när man närmar sig. På sommaren betar också kor här. Fast visst vore det magiskt att kunna sitta på en stenhäll och se ett rådjurspar beta av det höga gräset, en ståtlig älghanne som sträcker sig efter trädens löv eller rävungar som hastar efter sina föräldrar.

Tyvärr lyser de med sin frånvaro, förmodligen bortskrämda av oss människor. Den här dagen fick jag nöja mig med mindre arter som jag fick gå väldigt nära för att upptäcka.

Den dryga timmen vid Lindbacke avslutade vid den täta träddunge som utgör entré till platsen. Den tidiga förmiddagssolen hade här svårt att nå ned till marken. Vitsipporna förgyllde marken som annars börjar skifta färg från brunt till grönt. Tack regn!

Lindbacke är också en historisk plats. Det finns spår av gravar från bronsåldern och så finns den här labyrinten som tros härstamma från medeltiden.

Bor ni i Nyköping bör/ska ni göra ett besök vid Lindbacke innan staden kryper närmare. Ett stort bostadsområde planeras bara ett kort stenkast härifrån. Har ni utsocknes vägarna förbi Nyköping och vill utforska staden och kommunen, är detta en plats ni bör besöka.