Traditioner ska man vårda och värna. En tradition för min egen del är att en gång varje semester grensla cykeln för att ge mig ut på en tur i Nyköpings kommun.

Det blev i elfte timmen och den sista semesterveckan det skedde i år. P.g.a. värmen blev cykelturen kortare än vanligt (38 km), men icke desto mindre intressant.

Innan frugan och jag flyttade till vår nuvarande bostad och långt innan vi skaffade bil, fanns en runda jag cyklade minst en gång varje år. Nu var det dags att återuppliva alla minnen från den.

Halva sträckan går på grusväg i ett landskap jag uppskattar mer än den asfalt som präglar stadsmiljöer och landsvägar. En sträcka utan egentlig trafik, med oerhörd vacker natur, kulturminnen och även ett antal sorgliga upplevelser.

Så häng med får ni se vad som döljer sig bakom kröken.

Ett litet ödets ironi att den första gård man passerar getts namnet som ni kan se på bilden nedan. Lite tidstypisk dock, då också denna grusväg kantas av gårdar och torp som ligger öde likt rester av den pågående landsbygdsdöden. Allt är dock inte mörker, för flera av boningarna man passerar bebos. Antingen permanent eller i form av fritidshus som nyttjas på helger och andra lediga dagar.

Ett antal större gårdar och mindre torp passeras. Efter någon kilometer i skogen dyker en glänta upp och redan innan man når fram dit kan man urskilja något man inte vill hitta ute i moder natur…eller någon annanstans heller förövrigt.

Här långt ute i skogen ligger en gammal tågstation. När jag var väldigt liten, bodde på en liten ort en bit från Nyköping och åkte tåg in till stan, var denna lilla station mitt ute i skogen en av de där tågen stannade. Snacka om nostalgi. Tyvärr är detta många år sedan och jag minns från tidigare cykelturer på denna sträcka att den här stationen används som bostad och att stationsområdet är en enda stor lumpsamling. Det har inte hänt mycket sedan sist, förutom att ännu mer skrot samlats på hög, utplacerade runt hela området. Jag hade gärna klivit av cykeln och gått runt för att föreviga detta, men det rörde sig folk på gården så det var inte riktigt läge.

En sorglig syn dock. Lika sorglig som den vid mitt nästa stopp.

Här låg förr ett litet torp som hette Sågarstugan. Ett litet torp som bekanta från min uppväxtort Tystberga, använde som fritidshus. Jag vet att min syster har en spännande berättelse att förtälja från denna och det gör hon säkert i kommentarsfältet…om du minns Marita?

Stugan finns inte kvar, förutom grunden som är ganska igenväxt. Om några år lär det inte finnas några spår efter det gamla torp som genom åren härbärgerade både permanentboende och sommargäster.

Lite roligare då att det ute i skogen finns människor som fortfarande bor permanent.

Strax intill dessa bägge boningar ligger en liten sjö med det lite udda namnet Piparviken. Man kan bada i sjön, det vet jag av bekanta som begav sig hit förr. Å visst såg det lockande ut i värmen och med solen som fick vattnet att glittra. Fast nu var det fortfarande tidigt på morgonen och jag cyklade istället vidare på den lilla grusvägen som inte längre bestod av grus utan asfalt.

Det här är trakter där man förr bröt järnmalm. Därav kantas vägen av djupa hål som sedan länge är vattenfyllda. En dag som denna kan man skapa riktigt intressanta och vackra bilder av de små vattensamlingar som förr utgjorde gruvor.

Den största och mest intressanta gruvan är Förola. Gruvan som är 225 meter djup togs i bruk redan 1360 och användes fram till 1966. Tyvärr är det inte mycket bevänt med denna gruva idag. Den har lämnats åt sitt öde och ser mest ut som en scen hämtad från någon apokalyptisk zombiefilm.

Byggnaden ovan är bara en liten del i det som en gång var en stor och spännande anläggning. Idag är marken privat och av den anledningen ville jag inte går runt och ta bilder på det som fortfarande finns kvar. Tänk om Nyköping haft politiker som haft vett att behålla och restaurera denna anläggning. Snacka om turistmagnet. Klicka gärna på länken och se hur gruvan en gång såg ut.

Runt om i området finns byggnader och bostadshus som påminner om tiden när det bröts malm här. Ett av dessa byggnader är Ullaberg. En gång i tiden bostad åt gruvfogden, idag ett privatägt bostadshus.

Snart var jag ute på den större vägen som går under namnet ”Riksettan” som var huvudleden mellan Stockholm och Nyköping innan E4:an såg dagens ljus.

En kilometer efter att jag svängt ut på denna lite större väg, cyklar man jämsides med Svärtaån och parallellt med ”Riksettan” går också en liten, smal och kort grusväg som leder över den gamla Häradsbron.

Över denna bro red 1609 kung Karl IX med ett 1 000 personer stort följe på väg till Nyköpingshus. På det slott där han två år senare dog.

Hundra meter efter bron passerar man igenom ägorna till Svärta gård. En gång ett ståtligt gods som knöts samman med den gruvdrift jag tidigare nämnt och marker även åt andra hållet.

Idag känns området som något gud glömde. Det finns några själar som idag bor i byggnader som under gården storhetstid användes som brandstation, vagnhallar, arbetarbostäder och handelsbod. Fast hela området ser så himla övergivet ut. T.o.m. den stiliga huvudbyggnaden ovan såg tom och övergiven ut. Merparten av de bostadshus som finns på området likaså. Kvarnen som förr brukades ser förvisso välskött ut på utsidan, men säkerligen ganska sliten ut på insidan och kvarnbron som förbinder områdets delar är knappt gångbar. Några av de stiliga hästar man förr kunde se, såg jag inte skymten av och en del av hagarna var igenväxta. Allt såg bara…så öde och övergivet ut.

Det är något år sedan jag publicerade ett annat inlägg just från denna plats och det känns som att det gått utför. Jag hoppas att mina känslor är överdrivna och att det bara var en tillfällighet att allt var öde, tyst, tomt och lite nedslitet.

Strax efter detta besök svängde jag inte för att möta det sista. Svärta kyrka som ursprungligen uppfördes på 1200-talet, men där bara sakristian och en av gavlarna återstår.

Efter detta återstod bara en av de tråkigaste sträckor jag cyklat genom åren, så från dessa kilometer som passerades så fort som möjligt finns inga bilder eller information att delge.

Det blev ett långt inlägg och jag hoppas ni inte somnade? Vill man dokumentera en 38 km lång cykeltur i naturskön och historisk miljö med hjälp av ord och bild är det inte lätt att sovra.