Den här gången bjuder jag på fyra bilder som blev över där vånda, en del överblivet och en välkommen besökare står på agendan.
Läs mer »Etikett: cykel
Kulturmarker
Igår satte jag mig på cykeln för en lite längre tur ut på den sörmländska landsbygden. Jag har cyklat den här sträckan ett par gånger tidigare, men den här gången ville jag sätta mig in i kulturen och historiken på ett mer ingående sätt än att bara ta mig från A till B och tillbaks till A.
Det blev en tur som inleddes med en omväg då kommunen och Trafikverket stängt av den järnvägsövergång som boende i området använt i decennier. Förberedande arbete inför det nya resecentrum som håller på att uppföras är orsaken.
Snart var jag dock ute på den smala och ganska trafikerade väg 53. Ca 12 km senare var jag framme vid Täckhammars bro. Här kan ni se en bild på bron anno tidigt 40-tal och så här ser den ut idag.
Bron leder över Nyköpingsån och in på en kultur- och historierik mark.
På avstånd passeras snart godset Täckhammar med anor från tidigt 1300-tal. Huvudbyggnaden och dess flyglar är dock från 1804. Det här pampiga godset är dock inget allmänheten besöker eller ens passerar på nära håll. Sörmlands museum brukar anordna kurser i byggnadsvård på godset, annars är det ganska anonymt.
På den asfalterade vägen skymtas en mer känd och ännu ståtligare byggnad. Tista slott.
Bara ett par km från Täckhammars bro står man så framför två grindstugor från 1700-talet. Listorp, uppkallade efter ett litet torp som stod strax intill. Dessa två grindstugor frontar en mäktig allé…
…som leder fram till slottet.
Tista slott är uppfört intill den lilla by som redan på 1500-talet fanns på platsen och som då hade namnet Tysta gamla by, eller Tista på fornsvenska. 1632 påbörjades bygget av den första sätesgården, men det nuvarande slottet som man började uppföra efter att gamla byggnader revs, stod färdig 1771. 1983 byggnadsminnesförklarades både slottet och slottsparken. Sedan 1812 har slottet ägts och också bebotts av släkten Wachmeister.
Kring dessa slott finns mycket intressant att läsa om och givetvis föreviga med kamerans hjälp. Som den pampiga stallbyggnaden nedan.
Slottet och det intilliggande området var dock inte ett prioriterat mål den här dagen. Jag minns de tidigare cykelturerna till denna plats och de övergivna torp som låg någon km längre bort. Jag ville se hur det såg ut idag.
Det första av dessa torp är Fridhem. Byggt runt 1890 och var länge den enda friköpta tomten i församlingen, förutom de tre stora. Näs, Täckhammar och Tista. Fridhem har under ett antal år låtits förfalla och såg minst sagt övergivet ut under mina tidigare besök. Förvisso i min smak (jag gillar att fota gamla övergivna torp), men ändå en tråkig syn. Här en bild jag tog 2019. Jag läser mig till att en renovering påbörjades 2022 och nu var det en helt annan syn jag mötte. En välansad trädgård med nymålad fasad och byggnadsställningar runt om. Det finns hopp.
Nästa lilla torp är Karlslund. En gammal backstuga uppförd i mitten av 1700-talet. Den sist boende i stugan avled 1964 och därefter har ingen varit bosatt här. Karlslund är idag privatägd och även om den ser övergiven ut, så är både stuga och gård välskött.
Tiotalet meter från Karlslund ligger då det större torpet Sandstugan. Uppfört tidigt 1700-tal. Torpet används idag som sommarbostad. Precis som med Karlslund kan en oinvigd ana att fastigheten är övergiven, men ändå inte. Det ser tomt ut, men ändå relativt välvårdat.
Vändpunkten för denna cykeltur var Bärbo kyrka.
En av Södermanlands minsta kyrkor. Uppfört av gråsten under 1200-talets inledande år.
Mycket i denna trakt bygger på släkten Wachmeister. Vid den gamla kyrkogården ligger ett antal av släkten begravda, bland annat från modern tid kända Ian Wachmeister. Ett par hundra meter från själva kyrkan finns ett kapell med fler gravplatser, förmodligen mer sentida sådana.
Mellan kapellet och kyrkan ligger en bostadshus, omgiven av lador och annan bebyggelse. Kring dessa kan man se ett antal fordon av modell gamla amerikanare, traktorer och diverse jordbruksredskap. Jag vet inte om ägarna tillhör gruppen ”jag bryr mig inte” eller om det är en medveten strategi att använda fastigheten som ett öppet friluftsmuseum.
Här hade jag förstås kunnat gå runt med kameran, men kände att det inte fanns tid för det. Pensionär som jag är 🙂
Jag ställde kosan hemåt och såg Bärbo som det sista stoppet. Så blev det nu inte…
…för jag ville inte ta samma väg tillbaks, så jag styrde cykeln mot väg 52. På vägen som leder från Tista till just den vägen passeras ett område som jag länge tänkt titta till. Nu blev det så och en gammal oanvänd postlåda leder in till…
Nyköpings flygklubb som startades i april 1946. Genom årens lopp har man hållit till på olika platser runt Nyköping. Stigtomtafältet, Brandholmen, Larslundsfältet och nu strax intill Skavsta flygplats.
Lika bra har det inte gått för Nyköpings fallskärmsklubb. Klubben har huserat strax intill detta lilla flygfält, men i början av 2024 kom det slutgiltiga beskedet att klubben avvecklat sin verksamhet. Som så ofta är motivet till nedläggningen ekonomiska.
På vidare färd mot väg 52 passeras Skavsta flygplats. Vägen går intill start- och landningsbanan och har man tur kan man få se plan som passerar över huvudet på låg höjd. Jag tänkte jag skulle få se ett och ställde mig väldigt strategiskt med cykeln.
Jag stod säkert 30-40 minuter och inväntade ett plan som skulle starta eller landa, men icke. Det visar att verksamheten inte är lika intensiv idag, som när lågprisbolaget Ryanair hade Skavsta som utgångspunkt.
Nej, något flygplan blev det inte. Dock blev det 31 km på cykel och detta runt ett område med mycket kultur, historia och vacker natur. En plan är nu att besöka själva Skavsta för att gå runt där och fota, men jag tror jag väljer bilen då…om ni förstår vad jag menar?
Stans högsta topp
Vid friluftsområdet Ryssbergen finns Nyköpings högsta punkt. Den ligger ovanför slalomanläggningen Ryssbergsbacken och från den har man en fantastisk utsikt över Nyköping, Kiladalen och ändå bort till Oxelösund.
Läs mer »Den årliga traditionen
Traditioner ska man vårda och värna. En tradition för min egen del är att en gång varje semester grensla cykeln för att ge mig ut på en tur i Nyköpings kommun.Läs mer »
Bland blåsippor och vitsippor
Det känns som att inte bara våren är sen i år. Jag är också senare ute än vanligt. Min bild på årets första tusslilago togs för bara en vecka sedan. Blåsippor har jag sett på Instagram sedan en bra tid tillbaks, men nu tänkte jag att åtminstone vitsippor skulle förevigas i en någorlunda närstående tid.
Jag hade ff igår och passade därför på att tillbringa några timmar i en oas nära Nyköping, Linudden.
Det gäller nog att passa på, för det känns som att varje gång jag tar cykeln hit, har bostadsbebyggelsen krupit allt närmare. Längs vägen från Arnöleden mot Linudden kantas vägen av nya villor, Bo klok-hus och dyra bostadsrätter och läser man på skyltar vid vägkanten planeras ytterligare bebyggelse på öppna platser där skogen redan röjts bort.
Nyköpings storstadskomplex börjar få ett ansikte även på Arnölandet.
Nu vet jag att Linudden är ett naturreservat och är skyddat av det europeiska nätverket Natura 2000. Därför får inga bostäder byggas här, men bara ett par hundra meter bort klättrar ny bebyggelse längs vägen ned mot Strandstuviken och jag tror inte vi sett det sista av politikernas hybris. Läs lite om Natura 2000 här
Det är just här Linudden kommer in i bilden. Att vandra omkring i naturreservatet är sannerligen läkande för både kropp och själ. Man hör inget annat än vindens sus i trädtopparna, fåglars vackra kvittrande och någon gren som knäckts när en hare eller ekorre pilar iväg, skrämd av människans steg och doft. Människor man möter på stigen hejar glatt med ett leende, även om de är helt främmande och man förstår att de njuter av stillheten lika mycket som jag själv gör. När man traskar här, omgiven av djur, växter och tystnad, rinner stressen av som vatten på en nyduschad kropp och det är så lätt att glömma allt skit man läser om så fort man bara öppnar en tidning eller knäpper på nyheterna.
Låt det få vara så här kära politiker.
Så var det detta med blåsippor och vitsippor. Jodå, de fanns och de öppnade sig för fotografering ju högre upp på himlen solen steg. Jag var här redan vid 8-tiden, bara så ni sömntutor vet. En liten kavalkad av det som kantade min väg.
Det är naturligtvis inte bara blåsippor, vitsippor och andra blommor som man hittar i naturreservatet. Gamla träd knarrar betänkligt inne i området, mossan har krupit allt längre upp på stammarna och många av dem ligger med spretiga grenar längs stigen och ibland över den. Nya träd försöker sträcka sina mellan de äldre för att fånga solens strålar som ska ge näring till de löv som sakta men säkert börjar gro.
Så detta med fåglar. Deras vackra kvitter ekar mellan träden, men de är svåra att få syn på. Man kan se dem flaxa omkring däruppe, men det är inte särskilt fotogeniska. Vill man ha dem på bild, får man vara snabb. Ett par var åtminstone villiga att posera, om än långt ovanför mitt huvud…
…och en annan såg närmast förvånad ut över det dumhuvud med kamera som inte hade annat för sig än att kuta omkring med en kamera runt halsen.
Det blev någon timme i Linuddens naturreservat, men dagens begivenheter stannade inte här.
Fortsätter man en bit bort längs grusvägen, mot själva Linudden, kan man följa Sörmlandsleden ända bort till Örstigsnäs. Fast bara ett par hundra meter in på stigen ligger en annan plats jag gärna besöker och där medhavd matsäck brukar intas.
Jag vet inte vad själva udden heter, men man har fin utsikt bort mot Stäk, Hasselö och inte minst över Sjösafjärden där båtar av alla storlekar passerar till och från Nyköping.
Varken båtar eller kanotister syntes till under den tid jag satt och njöt av medhavd föda. Här vid vattnet friskade vinden i och det blev lite kyligt. Tanken på att sitta här med bar överkropp och lapa sol, lades på hyllan och jag for istället vidare.
Inte hem, men väl bort till Våmskogen och Stortallaren. Det var några år sedan, men det finns en ganska trevlig stig att vandra utmed vattnet och det var syftet att så göra. Tyvärr var det så pass blött i markerna att jag avstod. På vägen tillbaks, så jag något som skulle kunna bli dagens bild. En lång orm låg och solade på en sten, precis intill vägen. Det var ingen huggorm, den hade två gula fläckar på huvudet, men så mer ut som en hasselsnok i färgen och var ganska smal och lång. Någon som vet?
Hursomhelst hann jag inte fånga den på bild. Den smet ned bakom stenen och ut i sankmarken innan jag hann få fram kameran.
Därifrån tog jag cykeln via träbron och över till Strandstuviken. Nyköping som marknadsför sig som kuststad har egentligen bara två bad på lagom avstånd för de som inte har bil. Det är lilla Örstigsnäs som blir allt trängre ju mer man bygger på Arnö och så är det badet vid campingplatsen. Tyvärr är det alldeles för långgrunt, botten för dyig och vattnet inte alltid så trevligt. Jag vill påstå att det endast är vänligt för barnfamiljer. Annars är stranden helt suverän och det finns både kiosk och lekpark.
Igår var det folktomt nere vid vattnet och vattenbeståndet talar om för oss varför.
Här friskade inte vinden i lika mycket, så här satt jag ett tag och tog emot årets första solstrålar på den vinterbleka kroppen. Det blev också en annan premiär. För den här glaslinsen jag köpte från Kina (innan Postnord införde avgift på detta) användes för första gången. Lite beroende på hur man vänder den, fångar den bilden på olika sätt. Här från mig och mot vattnet. Lär nog få en del skoj med denna.
Dags så att åter cykla hem och passera alla färdiga, påbörjade och tilltänkta skrytbyggen. Inte utan att man tänker på nästa lågkonjunktur och kommande räntehöjning. Hur många av nybyggarna har tänkt på detta när de tog miljonlån?