För cirka 10 månader sedan bokade vi in oss på ett vandringspaket. Vi hade hört mycket om detta populära paket och ville inte missa chansen att få uppleva det.

Bokar man något i så god tid vill man gärna. Att få uppleva naturen på nära håll innebär många nervösa tillfällen framför TV:s väderkartor. Man vill inte ha regn när man ska vandra och definitivt inte ösregn.

Det regnade natten mot lördag, men regnet avtog tidigt på morgonen och när vi satte oss i bilen fick vi uppleva ett perfekt vandringsväder. ”Vi” var jag, min fru, mina syskon och deras respektive. Målet för vår resa var Trosa, där vi skulle övernatta.

Det här blir ett ganska långt inlägg. Det är nämligen svårt att hålla något kort när man vill förmedla sina upplevelser, ge lite information av det man passerar och förhoppningsvis ge er besökare inspiration till egna besök. Hoppas ni står ut och att text och bilder får er att rusa till bokningssajten.

Utgångspunkten var Trosa stadshotell där en buss hämtade upp oss för vidare färd mot Sörmlandsledens etapp 56. Vi var 25 förväntansfulla vandrare i olika åldrar som alla hade fått varsitt lunchpaket med på färden.

Bussen stannade strax utanför Tullgarns slott. Merparten gav sig direkt ut på leden, men frugan och jag gjorde en avstickare till själva slottet.

Tullgarns slott: Slottet med dess nuvarande utseende byggdes under 1720-talet och förknippas mest med kung Gustav V och drottning Victoria som tillbringade somrarna här kring sekelskiftet 1900.

Det blev en snabb titt innan vi fortsatte in på sträckan där övriga i sällskapet hade försvunnit för länge sedan.

Den sörmländska naturen visade sig från sin bästa sida. Lätta moln skymde den annars klarblå himlen. åkrarna grönskade av de grödor som såtts och högt uppe i skyn såg vi en örn sväva. Det här måste vara meningen med livet. Städer i all ära, men asfalt, betong, ljud, avgaser, stress och trängsel kan inte faktorer som får människor att må bra….eller?

Snart vek vi av från den stora grusvägen och in på en mindre. Vi vandrade ut med Tullgarnsviken där slottet lystes upp av solen som allt oftare tittade fram bakom molnen.

Sörmlandsledens etapp 56 är den längsta och mäter 20 km. Två mil som går i växlande natur och på väldigt omväxlande underlag.

Grusvägen smalnade av, men snart vek leden av upp mot Pilskogen.

Här hann vi ifatt vårt lilla sällskap som valt att upptäcka lite av naturen och sevärdheterna kring stigen. Vissa i gruppen hade tydligen pinnat på i rask takt. Det finns säkert skäl till att en del vandrare vill ta sig från punkt A till punkt B på snabbast möjliga tid. Vårt lilla sällskap på sex personer tillhör istället de som vill njuta av det som naturen erbjuder och upptäcka det där som andra bara rusar förbi.

Just i den här skogen var det ganska kuperat, men ändå väldigt lättgånget. Härliga färger i den allt grönare skogen och fågelsång följde oss hela vägen.

I kanten av skogen valde vi att ta en liten avstickare mot Fornborgen vid Furholmen. En fantastisk utsikt mötte oss på toppen. Av borgen från järnåldern syns inte mycket, men här levde människor för 2 000 år sedan.

Snart var vi ute på lite planare mark. En lättvandrad passage mellan den gröna skogen och det blå vattnet i Anderviken.

Anderviken som låg lockande blå och nog fanns det ett litet, men ändå sug efter ett dopp.

Vid Anderviken passerar man också det som finns kvar av Andervikens kalkugnar. Verksamheten upphörde 1930 och i slutet av 1950 sprängde man två av de tre ugnarna. Den tredje står alltjämt kvar som ett monument från Sveriges stolta industrihistoria.

Sedan fortsatte leden på en lite tråkig del där man stundtals vandrar på asfalterad väg och stundtals genom lite snårig och intetsägande terräng. Sedan kommer den del av etappen som är mest svårvandrad. Väldigt kuperat och lite svårt att ta sig fram utan att snava på småsten och rötter. Fast här ligger också etappens enda vindskydd och vid detta tog vi den mycket efterlängtade och goda lunchen. En lite tråkig syn vid detta vindskydd.

Det finns något fantastiskt med dessa människor som släpar med sig matsäck ut på vandringar och som sedan lämnar skräpet kvar när innehållet är slut. Rimligtvis borde det vara lättare att bära med sig tomma förpackningar en fulla, så visst undrar man hur de tänker? Några naturälskare rör det sig inte om, den saken borde stå klar för alla.

Fortsatt väldigt kuperat och stundtals lite svårt att ta sig fram utan besvär.

Snart var vi ute ur skogen och det kändes plötsligt behagligt när leden fortsätter på plan mark med öppna landskap och hagar som inramning. Förvisso går man en dryg kilometer på asfalterad väg, men det kändes ändå avkopplande efter ett antal kilometer över berg och bland rötter och småsten där man fick se sig för var man satte fötterna.

Fast snart vek vi av igen…

…och det mot etappens vackraste plats. Vi var nu vid Stensunds folkhögskola.

I 70 år har man bedrivit skolverksamhet här, delvis i form av ett internat med plats för 95 personer. Stensund ligger i bedårande vacker natur och här stannade vi för en kort vätskepaus.

Man kan lätt föreställa sig hur eleverna på skolan trivs i denna omgivning. I anslutning till skolan finns också en minnessten.

Ormen Friske är ett vikingaskepp som byggdes som en kopia av det norska vikingaskeppet Gokstadsskeppet. 1949 byggdes Ormen Friske på Stensund och på sommaren samma år sjösattes skeppet. Tyvärr blev lyckan kortvarig, för 1950 förliste skeppet under en storm på Nordsjön. Samtliga 15 ombordvarande omkom och deras namn finns inristade i sten på bilden ovan.

Från denna plats var det fortsatt väldigt lättvandrat. Närheten till sjön gjorde det lätt att gå, trots dryga 15 km i benen.

Sverige är vackert och när våren slår klorna i landskapet är det bara att buga.

Nybyggda villor i mångmiljonklassen, asfalterade vägar och trafik. Vi insåg att vi närmade oss Trosa och att det bara var några kilometer kvar. Under några kilometer tog vi oss fram på etappens tråkigaste del. Asfalt, asfalt och inget intressant att vila blicken på. Fast samtidigt skönt att ta sig fram på plan mark och utan att behöva se upp var man sätter ned vandringskängorna.

Allt fler och allt lyxigare villor passerades, men vi blickade istället ut mot det fortsatt blå och lockande vattnet.

När vi närmade oss bebyggelsen såg vi tunga regnmoln i horisonten. Det hade utlovats regn på eftermiddagen och nu ställde vi vårt hopp till att hinna fram till slutdestinationen innan regnet kom. Ju närmare Trosa stadshotell vi kom, ju närmare kom regnmolnen.

När vi hade 100 meter kvar till hotellet kom de första dropparna och när vi såg skylten ”reception” började det ösa ned. Tänk att vandra 20 km under en tid av sex timmar och när 100 meter och ett par minuter återstår så kommer regnet. Tur eller…?

Trosa stadshotell var ursprungligen Hölebo härads råd- och tingshus. Sedan 1867 drivs byggnaden som hotell och om väggarna kunde tala, skulle de berätta om alla svenska kulturpersonligheter som bott här. 1987 invigde man en ny hotelldel och 1992 ytterligare en med spa, gym och konferensutrymmen.

Vid ankomsten efter sex timmar i den vackra sörmländska naturen var man väl värd det diplom som delas ut till alla som köper det vandringspaket som vi gjorde.

Efter incheckningen hade vi cirka en timme på rummet innan det var dags att trippa ned i spa-avdelningen. Ljuvt skönt och ganska stela kroppar mådde minst sagt bra av varmvattenpool, ångbastu, aroma-rum och andra faciliteter som finns i denna avdelning.

En dusch på rummet och lite tid för vila innan det var dags för den sista delen i paketet, en två-rätters middag i hotellet restaurang.

Allra sist satte vi oss ned och tog lite gott att dricka innan de oerhört sköna sängarna väntade.

Som sagt blev inlägget långt, men jag hoppas att några av er orkat följa med ända hit.

Vandringspaketet (läs mer om detta här) som Trosa stadshotell erbjuder är väldigt prisvärt och hela konceptet är väl genomfört. Det är svårt att med egna ord och bilder förmedla verkligheten. Den bör givetvis upplevas och hoppas att åtminstone någon av er inspirerats.

Söndagen bjöd sedan på ett fantastiskt väder och då passade vi på att göra Trosa. Bilder från detta kommer i sinom tid.