Jag är lite bunden av traditioner. En av dessa är att jag varje sommar sätter mig på cykeln och ger mig ut på en längre tur. Det gjorde jag igår och frågan är om det var sista gången?

Vad är det man säger? Åldern tar ut sin rätt. Denna fina tradition med att på sommaren cykla en längre sträcka på landsbygden i Nyköpings kommun har hängt med ett stort antal somrar. Jag har i år skjutit på detta och tänkte egentligen avsluta det hela. Fast nu i veckan är frugan barnvakt och sällskap uppe i Dalarna och bilen har hon med sig. Annars är det inte bara åldern som spelar in, utan också det faktum att man blir automatiskt lite latare när man är ägare till en bil.

Fast igår bar det till slut av.

Tycker ni att cykeln ser lite suddig ut på sina ställen? Stämmer, det är svettpärlor som rann ned framför objektivet. Bilden är nämligen tagen i slutet på turen.

Cykeln jag ägt några år är egentligen inte lämpad för långa turer, utan mer för korta och inte minst stadsturer. Jag hade en mer lämpad, men någon sk*tstövel tyckte att han kunde ta min så att han slapp betala för en egen.

Nåväl, den har 7 växlar och strax innan semestern lämnade jag in den för service. Så det gick ändå att ta sig fram relativt snabbt och smidigt.

Mitt mål för dagen var att besöka tre dammar. Jag har besökt dem tidigare, men dels gör jag gärna om det och dels var sträckan jag tog delvis ny.

Söderut från Nyköping bar det och mitt första stopp skedde vid…

…Fada kvarn, en av alla gamla industrier som såg sina bästa dagar för länge sedan. Sedan 1500-talet har här funnits kvarndrift och på 1600-talet fanns också i området ett bruk som tillverkade tackjärn till kanoner. En såg fanns här länge, men idag finns bara kvarnen på bilden ovan, en smedja och en kraftstation kvar. Kvarnen och kraftstationen är låsta för allmänheten, men smedjan kan man besöka.

Här finns också Södermanlands högsta vattenfall. Fallhöjden från Fadadammen på bilden nedan och ner till kraftstationen är 32 meter.

Nu bar det av på mindre och krokigare vägar. Detta genom ett område där man sett och tagit bilder på både lodjur och varg. Turen/oturen att få se dessa djur hade jag inte. Jag såg överhuvudtaget inga fyrbenta djur (vilda vill säga), trots att cykelturen tog mig genom både skogar och ängar.

Efter en lång och jobbig uppförsbacke anlände jag till nästa stopp.

Gälkhyttedammen. Själva Gälkhyttan är en av flera gårdar som ingick i Fadans styckebruk under 1600-talet. Gälkhyttedammen är ingen damm, utan en sjö som ingår i Kilaåns avrinningsområde. Platsen jag stannade på är väldigt populär och varför inte. Vackert belägen och det finns både bord och grillplats. Man kan bada i sjön, men just den här platsen lockar inte till just det.

Fast bara sitta och njuta av vädret, naturen och tystnaden är inte fy skam det heller.

Om någon undrar hade jag kameran satt på timer. Det krävdes en del försök innan jag hann placera mig i en något avslappnad pose.

Den underbara Sörmlandsleden passerar här och på andra sidan fortsätter leden med en annan sträcka. Den har vi vandrat och när jag ändå var här ville jag gärna besöka en specifik plats på denna etapp. En spännande och mycket vacker plats.

Den etappen går delvis på en gammal järnvägsbank som användes till järnhanteringen på 1400-talet. Otroligt fascinerande att det här, långt ute i de sörmländska skogarna, pågick en industriell verksamhet på medeltiden.

Någon km in på stigen passerar man över dammluckor som reglerade vattentillförseln i samband med tillverkningen som skedde i trakten. Förra gången jag gick här så stod luckorna öppna och det forsade vatten nedför fallet. Jodå, luckorna används också idag, men av helt andra skäl än när de anlades. Igår rann inget vatten och jag fick istället chansen att titta runt bland gamla träd nere i sänkan.

Fast dammarna var inte skälet till att jag begav mig ut på Sörmlandsleden. Dammluckorna återfinns mellan Pilhyttedammen och Överdammen. Just Överdammen var syftet med denna promenad.

Det är inget annat än bedårande vackert på denna plats. Ute på udden ni ser uppe till vänster finns ett fint vindskydd där man med glädje slår sig ned och där man kan övernatta om man så vill.

Där tänkte jag inta min matsäck och eftersom jag inte sett en människa i skogen, på spåret eller nere vid parkeringsplatsen, tänkte jag att nu äntligen måste denna plats vara ledig.

Tji.

När jag kommer fram till vindskyddet håller ett tyskt par på att packa ihop efter att ha övernattat på platsen. Man kan bara tänka sig hur underbart det måste ha varit. En sprakande eld intill skyddet, ett stilla vatten som reflekterar skogen på andra sidan och en solnedgång som bara måste ha varit magisk. Suck!

Jag gick istället en bit ut på udden och tittade ut över ett något mer oroligt vatten.

Mina tre utstakade stopp var därmed avklarade och nu var det bara resten kvar…eller om man så vill. 20 km på en väg som är ganska tråkig att köra och inte minst jobbig att cykla.

Fyra timmar och fyrtio minuter tog det hela. 46,8 km avverkades på cykel och 5 km till fots.

Var det jobbigt? Ja! Var det varmt? Ja! Kändes det skönt att komma hem? Ja! Kände jag mig nöjd efteråt? Ja!

Om det blir en fortsättning på denna tradition vet jag inte. Som åldrande bilägare blir man lite latare. En sak vet jag. Det blir att sova på mage i natt.