Valborgsmässoafton och många väntar på att få träffa nära och kära för att invänta kvällens brasor. Inte jag och frugan, för vi ger oss ut på en vandring på Sörmlandsledens etapp 18. En vandring som blev längre i både km och tid än beräknat och som fick ett något oväntat och krävande slut.

 

Vi stod i valet och kvalet om vi skulle välja etapp 18 eller 19. Bägge etapperna kan ha sin utgångspunkt vid Ånhammar säteri i Gnesta kommun. Vi valde etapp 18, vilket innebär att vi har etapp 19 att se fram mot.

Det var en tidig och kylig morgon när vi anlände till Ånhammar. En kyla som gjorde sig än mer märkbar på grund av den kraftiga vind som drog in från sjön Dunkern. Vi hade klätt oss för att möta kylan och för att under vandringens gång plocka av oss vartefter och då talar jag på överkroppen.

Etapp 18, om man nu utgår från Ånhammar, inleds på asfalt cirka 100 meter innan leden svänger av på grusväg. En brant backe väntar i början och efter den fick man upp bde flås och värme. Etappen går några hundra meter på grusväg tills man kommer fram till Dammstugan och det kvarnhus där inredningen från mitten av 1800-talet är intakt. Dock är vattenhjulet inte längre i brukbart skick.

Här börjar leden leda in mot skogen och de stigar man är van att vandra. Ganska snart är man framme vid vad vi tyckte kännetecknar etapp 18. Många spångar att vandra över och sjöar att passera.

Den första spången går intill en vik vid Kvarnsjön.

På den spången stannar man gärna upp och tittar ut över det vackra landskapet…

…och det rika fågelliv som finns därute. En av de många arter vi såg var den vackra sångsvanen. Förövrigt ett vackert namn på en vacker fågel.

Man går inte särskilt långt innan på man höger sida av stigen stöter på den något större Älgsjön.

Just detta med vatten är något alldeles speciellt. Förutom att sjöar och andra vattendrag är vackra inslag i landskapet, så skapar vatten en illusion av lugn och visst känner man hur stressen rinner av kroppen när man sitter intill en sjö, en å eller t.o.m. ett brusande vattenfall.

Snart kommer man till en vy som tyvärr är alltmer vanlig i våra skogar och detta Sörmlandsleden inkluderat. Kalhyggena. De är säkert nödvändiga, inte minst efter granbarkborrens härjningar, men ack så tråkiga att se och vandra genom.

Jag försöker hitta något mer intressant bilder att ta vid dessa hyggen som annars är ointressanta ur mitt perspektiv. Det här hygget utgör inget undantag, om det inte vore för en tall som står mellan hygget och arrendegården Rotsätter.

Om den kan man läsa…

…och tack vare en fru som inte bangar och villigt ställer upp som statist, kan man ana hur Klara och andra försökte bota sina sjukdomar för snart 150 år sedan. Jag misstänker att Klara var kortare och mer lättklädd när hon tog sig mellan rötterna.

Leden fortsätter genom täta skogar vid Römossen…

…och passerar de gamla Gustavsbergsgruvorna och ännu ett kalhygge. Jag vet inte när gruvorna var i bruk och vad som där bröts, men tankarna förs ständigt till de män som mitt ute i skogen tog sig ned i berget med verktyg och hjälpmedel som inte till närmesvis är lika moderna som dagens. Vad som döljer sig under ytan i dessa vattenfyllda hål förtäljer inte historien.

Strax nedanför gruvorna går en grusväg och här ser man vart kalhyggenas offer befinner sig.

Ett varken kul eller vackert inslag i våra svenska skogar, men doften…Doften av timmer borde få varje skogsbadare att slicka sig om munnen, för även om synen är tråkig så doftar det fantastiskt.

Etappen fortsätter genom ett mindre kalhygge på andra sidan grusvägen, fortsätter in i skogen där den snart viker in på en sträcka som går parallellt med Härgbergsjön.

En bit bort ligger ett vindskydd och här passade vi på att ta vår fikarast. En rast där vi också testade vårt trangiakök inför sommarens stora utmaning.

Trangiaköket fungerade alldels utmärkt och kaffe med dopp smakade ljuvligt. Något det alltid gör i naturen och inte minst intill en sjö. När vi sitter där kommer två damer gående från motsatt håll. Samma damer som anlände till Ånhammar samtidigt som vi. De hade lärt sig läxan och hade två bilar, en vid etappens start och ett vid målet. En läxa vi nu lärt och till detta återkommer jag.

En skön rast och väldigt vacker. Just detta med vatten som jag skrev tidigare i inlägget. Det är bara att njuta av utsikt, doft och tystnad.

Leden fortsätter sedan lite uppåt och in i skogen. Strax efter vindskyddet passeras en annan vanlig syn längs Sörmlandsledens många etapper. En kolmila vars enda kvarvarande spår är denna eldstad.

Putbergens naturreservat stod sedan på tur. Putbergen är Södermanlands äldsta gammelskog där bland annat 300-åriga tallar sträcker sig mot himlen. Området har drabbats av två stora stormar, 1954 och 1969, där flertalet stammar föll till marken och utgör idag underlag för näring till andra arter. Det var enorma stammar med enorma rötter, så man förstår att vindarna måste ha varit starka. De gjorde också att man på sina ställen fick ta en liten omväg för att komma förbi.

Man befinner sig nu på en av de högsta punkterna på etapp 18 och kan blicka ned mot den lilla Axsjön.

Vid Axsjön möttes vi av en tråkig syn. Vad vi tror var ett privat vindskydd eller dylikt hade tillintetgjorts i en brand. En grillkväll som gick fel, en medveten handling eller ett blixtnedlag? Jag vet inte, men resterna av en byggnad låg på marken och träden kring denna var svarta av brännskador långt upp på stammarna. Nedanför den eldhärjade platsen låg en betydligt vackrare syn.

Leden fortsätter längs med Axsjön och passerar genom ett område med frodig mossa och lite träskmark. En oerhörd färgprakt när solen lyste upp marken.

Magsjöberget stod på tur och vi anade via våra appar (Runkeeper för min del) att vi närmade oss målet…

och målet skymtade snart framför våra fötter. Finnsjön.

Vid etappmålet där etapperna 18 och 17 strålar samman finns ett vindskydd, bänkar, toalett, grillplatser och jag kan tänka mig att de som övernattar under sina vandringar gärna tillbringar natten här. Goda platser för att slå upp eventuella tält.

Här slog vi oss ned på en bänk, nöjda och glada för att ha vandrat 11 km i varierande och trevlig terräng. Exklusive de trista kalhyggena då. Nu var vi tvungna att göra ett val.

Vi hade inte lärt oss läxan att man bör ha två bilar när man göra långa dagsetapper och man måste ta sig tillbaks till utgångspunkten. Det ena valet var att gå de 11 km tillbaks på samma led som vi kommit. Det andra valet var att gå längs den väg man tar från starten vid Ånhammar och hit. Att gå i samma fotspår är sällan kul, så vi valde alternativ två.

Vid en första anblick på frugans app stod det 9 km och med tanke på den mer lättgångna väg vi skulle ta, lät det inte som någon direkt utmaning. Tji fick vi och till detta återkommer jag i nästa inlägg. Kartan nedan är en skärmdump från Runkeeper och visar hur och hur långt vi gick. Ni förstår att vi inte hade vandrat färdigt.