Förra inlägget slutade med att vi satt vid Finnsjön och funderade över om vi skulle gå samma sträcka som vi just vandrat eller gå utmed vägen som leder från detta etappmål till Ånhammar där bilen stod parkerad. Vi valde det sista alternativet och det blev en vandring det.

 

Det finns något som heter off-pist i skidsammanhang. Den första delen av vår återvandring kom att handla om off-allting.

Frugans app spelade oss ett litet spratt. Den visade först att det var drygt 9 km till Ånhammar och med tanke på att etappen vi just gått är 11 km lång, så var valet lätt. Vi stod vid grusparkeringen och skulle börja gå när samma app plötsligt visade 22 km till samma slutmål. Nu fick vi bryderi. Förvisso är det enklare att gå på slät grusväg än på kuperade skogsstigar, men 22 km…

Nu tänkte vi att grusvägen vi stod på måste vara en genväg om vi valde att gå vänster istället för till höger.

Sagt o gjort, vi började gå till vänster och hade förhoppningar om att den lilla vägen skulle komma ut på den stora. Icke!

Vägen tog slut och där fanns bara skog. Dock, i gläntan skymtade vi markeringar och en stig som ledde in i skogen. Bra, tänkte vi. Här går en annan slinga än Sörmlandsleden och den svängde av mot samma rikting som vi inriktat oss på. Icke!

Vi kom till en sjö och där svängde slingan till höger och försvann bort mot norra änden av sjön. Fel rikting!

Då kom vi på den ljusa idén att gå till vänster och genom skogen. Borde vara en genväg, tänkte vi, och frugans app sade att vi inte hade så långt att gå innan vi kom ut på vägen mot Ånhammar.

Vi tog oss fram på upptrampade djurstigar, uppför branter, nedför branter, över nedfallna träd, hukade oss genom buskage, balanserade på klippavsatser, tog oss över vattenfyllda diken, genom ett kalhygge och kom så äntligen fram till en liten grusväg som passerade sjön på bilden ovan. Stundtals vackert med mossa, men vacker omgivning var knappast det vi hade i tankarna.

Nu var åter frågan. Höger eller vänster. Den här gången chansade vi på höger och se där. Vi valde rätt!

Snart var vi ute på den lite större grusvägen, mer anfådda och svettiga än under hela den 11 km långa vandringen på etapp 18.

Klockan hade blivit ganska mycket och vi insåg att det skulle bli en sen middag (som sedermera kom att bli varsin hambugare på Jureskogs i utkanten av Nyköping) och att det var tur jag spelade in matchen jag ville se.

Vi passerade en glänta med kapade träd. Först såg jag det inte, men vid en närmare titt såg vi…

Någon konstnärlig och kreativ person hade skojat till det och skapat figurer av de kapade träden. Inte bara den på bilden ovan, utan på en sträcka av 100 meter stod dessa figurer i massor. Vissa med sina husdjur på armen…eller näsan kanske det är.

Även figurer som dessa ska ha någonstans att bo och deras hem låg djupt inne i berget med bara en trädörr som bevis.

Ett väldigt trevligt och roligt initiativ, långt där inne i de sörmländska skogarna.

Vi kom så småningom om ut på lite öppnare ytor och möttes av ett hav med vitsippor. Blåsippor är det mest välkomna vårtecknet, men vitsippor är det vackraste.

Vi befann oss verkligen på landsbygden. Några enstaka små gårdar passerades, annars tystnad, lugn och förbålt vackert.

Långt från asfalt, betong, ljud, stress och avgaser. Det kan knappast finnas mer läkande krafter än den svenska naturen. Grusvägen fortsatte och vi med den.

Det enda vi egentligen saknade, var synen av vilda djur. På vägen till Ånhammar såg vi både rådjur och hjort som betade på öppna ängar intill vägen. Här ute på landsbygden såg vi inte skymten av dem. En trana som förskrämt flaxade iväg när vi närmade oss, var och förblev det mest exotiska.

Vi satt oss på en sten och fick i oss det sista vi hade av näring. Vatten och salta jordnötter, ackompanjerat av största möjliga tystnad.

Vi tittade på appen som visade att vi hade cirka 5 km kvar att vandra. En mumsbit, även om man längtade hem till fåtöljen, en whisky och Manchester United på TV.

En illa åtgången flagga hängde ovanför några brevlådor och vittnade om att det bor människor bortom den lilla grusvägen som slingrade sig in mellan träden.

Ett kalhygge passerades och detta var en lika trist syn som alla andra man passerar.

Vi passerade över en bro, under vilket ett brunaktigt vatten rann nedför skogen och ut mot sjön Dunkern. Den sjö vid vilken Ånhammar ligger. Vi närmade oss.

Så var vi ute på asfalterad väg och det var nu bara 3 km kvar. Det är i alla sammanhang en trevlig syn med vatten och vågornas trivsamma ljud när de kastar sig mot land kan man njuta av hur länge som helst.

Vi hade nog gärna satt oss ned vid vattenbrynet ett tag, men klockan sade att vi borde fortsätta framåt och nu var vi så nära.

Först passerade vi dock stora, ståtliga och förmodligen väldigt gamla ekar som stod längs vägrenen.

Kort därefter, efter 23 km vandring och 7,43 timmar använd tid, skymtade vi badhuset nedanför Ånhammar och till Ånhammar återkommer jag i nästa inlägg.