Del tre i trilogin om vandringen på Sörmlandsledens etapp 18 handlar om Ånhammar. Plats för både start och mål denna omväxlande heldag.

Till Ånhammar tar man sig via smala och kurviga vägar genom ett sörmländskt landskap i sitt esse. Man passerar skogar, öppna landskap, små sjöar, stora gårdar, mindre torp och den välkända gamla internatskolan Solbacka, mest känd för att Jan Guillou en gång var elev här. Guillous bok Ondskan som sedermera filmatiserades, bygger på hans tid som elev på skolan.

Nästa stora gård är Ånhammar herrgård, till vilken man anländer via en magnifik allé.

Självfallet mer ståtlig när träden blommar.

Huvudbyggnaden som man har rätt framför ögonen efter att ha passerat genom allén har anor från 1638, men har delvis fått ett nytt utseende efter ett antal ombyggnader.

Strax nedanför gårdsplanen ligger en timrad fatabur från 1600-talet. En fatabur var på sin tid en byggnad där man bl.a. förvarade kläder, dyrbarheter och kan sägas vara föregångare till dagens magasin eller förråd.

På själva gårdsplan ligger ligger ett stort magasin, som idag används som gårdsmuseum.

I slänten där Sörmlandsledens etapp 18 och 19 möts, står en runsten som i början av 1900-talet hittades under en statarbyggnad i Järna, många mil från Ånhammar.

Texten går numera knappt att tyda, men en informationsskylt intill stenen berättar vad som där är inristat. Ni ser orden nedan. Det intressanta och roliga, åtminstone för min del, är Muskia. Ett kvinnonamn som bara återfinns på två andra runstenar. Bägge dessa står nedanför kyrkan i Tystberga, orten där jag växte upp. Tack vare Sörmlandsleden har jag därför på gamla dagar fått lära mig något nytt.

Ånhammar herrgård ligger mycket vackert mellan öppna landskap och sjön Dunkern. För den intresserade finns många andra byggnader och platser att utforska på och omkring herrgården. Mycket är dock privat och det privata ska man självklart respektera. Den 27:e maj kan den intresserade närvara vid firandet av Sörmlandsledens 50 års-jubileum som arrangeras på herrgården.

Nedan lite exteriörer som inte ligger i anslutning till de privata bostäderna.

Dessa tre hästar var de enda fyrbenta djur vi stötte på under denna heldag. Jag kan fortsatt se det märkliga i att aldrig stöta på skogens djur, trots alla vandringar vi gjort. Samtidigt som man ständigt ser både rådjur, hjortar och älgar längs med de stora vägarna och djur som harar och grävlingar ligga överkörda på vägbanan.

En händelserik, omväxlande och trots allt, trevlig dag på den sörmländska landsbygden börjad lida mot sitt slut. Vi får de om etapp 19 kommer att avverkas i framtiden. Den vore intressant med tanke på att den etappen var Sörmlandsledens allra första.

Fast ska det ske, ska det ske i två bilar. Ja, vi ha lärt oss läxan nu 🙂