Dag två och utmaningen tog sin egentliga början. Med 14 kilo i ryggsäcken begav vi oss iväg mot det första etappmålet.

Några av er kanske anat var i landet vi befinner oss, andra kanske får en liten ledtråd med denna skylt.

Jag ska hålla er lite på alster ett tag till, men med denna vy i bakgrunden lämnade vi civilisationen.

Den utplacerade stolen på bilden ovan fyller säkert sin funktion för de som är något mer otränade än den kvartett som gav sig ut i moder natur. Jag ska stilla er nyfikenhet med att skriva ordet Vasaloppsleden. Vi startade inte vår vandring vid Berga by som det klassiska skidloppet, utan just i den långa och krävande backe som inleder sträckan. Bäst att ta tjuren vid hornen och inleda med den längsta och brantaste delen.

Här väl uppe och en liten paus för att hämta andan.

Det planade ut väl uppe på den högsta punkten, men det innebar inte att vedermödorna tog slut där. Det här är ingen bild hämtad från TV:ns ”Masked Singer”, utan ett plagg som kom väl till nytta.

Varför förstår ni av den här bilden.

Det är inte mitt ben ni ser, men en plötslig attack från skogens 10 000 mygg gjorde att myggnät, mygghattar och myggolja snabbt kom på plats.

Det sades oss på vägen att det är ett myggår i år. Kan stämma, men väldigt lokalt. Vissa sträckor var värre än andra, men helt myggfritt var det aldrig. Kanske inte konstigt när området vi vandrade genom såg ut så här på sina håll.

En miljö som torde vara som Copacabana för oss människor. Som grädde på moset släppte de ganska mörka molnen ned lite nederbörd också, men det var ett ganska litet bekymmer i det hela.

Regnskydden åkte dock på ryggsäckarna för att skydda innehållet mot väta.

Vi lämnade stigar och spångarna som leder över myrarna…

…och kom ut på en grusväg som går mellan Smågansjöarna.

Ett oerhört vackert landskap inramar denna del av leden…

…och här valde vi att inta vår lunch. Knappat hade vi satt oss vid Smågankojan, en av ledens 8 övernattningsstugor, när himlen öppnade sig. Det gjorde att rasten blev lite längre än tänkt, men vi hade ingen tid att passa, så det gjorde absoliut ingenting.

Efter lunchen gick vi upp till kontrollen i Smågan, den första och yngsta av det klassiska loppets kontroller. 1984 blev kontrollen officiell och här fyllde vi på våra vattenflaskor.

Smågansjöarna kantade vår vandring ytterligare en bit och på andra sidan sjön stod det fiskande paret vi samtalat med i Smågankojan och hoppades på bättre fiskelycka.

Vi hade nu avverkat drygt hälften av den första etappen och fortsatte över myrar och genom skogar där små bäckar flöt både jämte och under oss. Stundtals en riktigt trollsk miljö.

Regnet hade vi lämnat bakom oss och de värsta attackerna från myggorna hade avtagit. Stundtals var leden lite dåligt markerad (mer om det i kommande inlägg), men de något större skyltarna förkunnade att vi var på rätt väg.

Nu tror nog många att Vasaloppsleden är liktydigt med Vasaloppets sträckning, vilket jag också delvis trodde. Så är dock inte fallet. Stundtals går led och lopp på samma sträckning, men allt som oftast tar leden en egen väg. En delvis egen sträckning har också cykelvasans led, av naturliga skäl.

Den första dagens vandring var relativt lätt, förutom den branta inledningen och alla mygg som gjorde attacker mot varje naken hud de kunde hitta och lite till. Det var dock lagom svalt och molnen skyddade oss mot den obarmhärtiga solen.

Cirka 19 kilometers vandring inledde veckans utmaning och ganska nöjda anlände vi till den stuga där vi gjorde vår första övernattning. Skärlokstugan.

Förr inramad av skog, nu ganska ensam där på sitt kalhygge. Övernattningsstugorna ser likadana ut. 8 bäddar och ganska spartanskt inredda, men de fyller sin funktion på ett bra sätt.

För några år sedan hade man stora problem med utländska bärplockare som ockuperade stugorna. Det fanns en farhåga att de hade återkommit, men så visade sig fallet inte vara. En annan farhåga var att stugorna eventuellt skulle vara fulla av andra vandrare. Det hade skapat problem, men vi var ensamma vid samtliga övernattningar…förutom i just denna.

Vi hade slagit oss till ro, brett ut vår utrustning, när dörren till stugan slåss upp och en ensam kvinna tittar in. Vi misstänker att hon blev mer förvånad än vi. Våra kunskaper i tyska (hon var nämligen därifrån) är begränsade och detsamma gällde hennes i engelska. Så mycket kom vi dock fram till att hon vandrade ensam, hade före Vasaloppsleden avverkat två leder på Västkusten och var nu på väg mot målet i Sälen.

Etapp 2 i morgon.