Det blev en god natts sömn, trots myggbett och en något värkande kropp. Framför oss hade vi nu det som kom att bli veckans historiskt sätt mest intressanta, vackraste, tuffaste och längsta etapp. Därav också det längsta inlägget.

Skärlokstugan – Sundkojorna, cirka 26 km.

Den tyska kvinna som övernattade i samma koja, lämnade stugan något före oss, dock åt andra hållet. Efter frukost och toalettbestyr begav vi oss ut på spåret igen.

Det var även här en omväxlande terräng som bar mer uppför än nedför.

Vasaloppsleden bjuder inte bara på vacker natur, små byar och fäbodar som passeras. Ute i Dalarnas skogar vilar också historiska monument.

Mångsbodarna är Vasaloppets 2:a kontroll. Mångsbodarna är en gammal fäbod som idag bara har en fast boende person. Här stannade vi för en kortare paus.

Fäboden i all ära, men strax innan Mångsbodarna fastnade jag för ett annat område. Ni som följer bloggen vet att jag vurmar för gammal bebyggelse, gärna industriell sådan.

Där passerar man nämligen Kvarnbäckens gamla vattenkraftsanläggningar. Denna nämndes redan på 1660-talet och under sin storhetstid fanns här 12 skvaltkvarnar, ett sågverk och ett hyvelhus. Sågen, hyvelhuset och en av kvarnarna återstår idag. Dessa byggdes i slutet av 1800-talet och renoverades för omvärlden på 1970-talet.

Det finns också lite modernare byggnader vid Mångsbodarna. Väldigt välskötta, med oerhört välvårdade trädgårdar. Kanske det är i denna som byns enda bofasta invånare bor, eller så används den i andra sammnanhang.

I Mångsbodarna finns också ett byggnadsminne. En skola som byggdes 1895 och som idag är välbevarad med interiörer från tiden det begav sig. Det var dåligt skyltat och vi vågade inte känna på dörren ifall det inte var skolan vi stod framför. Lite googlande när detta inlägg författas förklarar att det är just skolan som syns på bilden nedan.

Annars blandas Mångsbodarna av välskött och förfallet. En tyvärr ganska tidstypisk bild från denna del av Sverige.

Strax efter Mångsbodarna viker man in på en gammal fäbodstig och passerar ett naturreservat med enorma stenformationer. Här har också fantasin flödat genom åren.

Mångs Olof, där sägnen säger att passerande hängde upp blommor och kransar för att blidka vaktkarlen Mangs Ulåv (älvdalska). Kung Carl XI sägs ha passerat gär 1686.

Den märkliga stenformation som kallas Kyrkan p.g.a. dess likhet med Älvdalens tornlösa kyrka.

Bordet där man förr placerade stenar i tron att hemmets matbord aldrig skulle stå tomt.

Vedboden där man placerade pinnar och kvistar för att den egna vedboden skulle vara välfylld.

Det ska också finnas en formation under vilken Gustav Vasa sov på sin färd mot Sälen. Den såg vi inte, men den finns där. Strax efter det stora klapperstensfältet har man en vidunderlig utsikt över skogarna och bort mot fjällen med sin karaktäristiska blå färg.

Härifrån bar det nedför och detta mot den lägsta punkten på leden de inledande 50 kilimeterna, Tennäng och Vanån.

Här vid Tennäng stannde vi för lite lunch. Platsen sägs vara några grader kyligare än omgivningen. 1987 var det cirka -40° här när Vasaloppsåkarna passerade.

Säg den glädje som varar, för snart bar det uppför igen och detta i en flera km lång passage där det var ett svagt, men konstant motlut. Detta stundtals på tungt underlag med mossa. Väl uppe var vi ganska slut alla fyra. Tur då att det under en kortare sträcka planade ut.

Ett kortare motlut till, innan vi kom fram till fäboden Risberg, Vasaloppets 3:e kontroll.

Här fyllde vi på våra vattenflaskor innan vi gick vidare.

Det fanns tankar på att övernatta i Rosttjärnkojan, men efter lite övervägande valde vi att gå ytterligare 7 km till nästa övernattningsstuga. Något vi kom att både svära och jubla över.

Det var nämligen så att vi gick lite fel, förmodar vi. Vi följde skyltar och markeringar, men upptäckte efter en stund att de saknades. Ingen av oss hade sett att leden vek av, men vi hade ändå ork kvar att börja fundera. Vi befann oss nämligen i ett stort område där underlaget närmast kan jämföras med tvättsvamp. Varje steg vi tog på detta mjuka underlag gjorde att skorna sjönk flera centimeter. Efter 2-3 km på detta mjuka underlag så visste vi att vi hade gått fel, då vi upptäckte att vi befann oss på en skoterled. En led som annars bara brukas under vintertid när marken är frusen och snötäckt.

Vi vet fortfarande inte hur vi kunde hamna där. Att alla fyra hade missat en eventuell sidostig låter inte troligt. Kanske det var en vägmarkering som ramlat och inte syntes i vegetationen eller möjligen någon som roat sig med att vilseleda?

Efter lite plaskande i våt myrmark, stod vi snart på fast mark och på rätt stig.

Tunga moln syntes i fjärran och kort efter att vi hade passerat genom denna tvättsvampliknande terräng började det regna. Hade det börjat 10 minuter tidigare så vet i tusan hur det hade gått.

När regnet tilltog befann vi oss cirka 300 meter från den övernattningsstuga vi valt att sova i. Sundkojorna, mycket vackert belägna vid Mellansjön. Bilden nedan är tagen morgonen efter, då vi hastade in i stugan för skydd mot regnet.

Etappen var som sagt veckans mest krävande. Mygg förstås, väldigt mycket uppför och så de sista kilometerna på tvättsvampsliknande underlag och så lite regn på det. Vi var alla så trötta att vi skippade kvällens måltid och mättade oss i stället med nötter och smörgås. Mig gjorde det inget, då detta med frystorkad mat inte är min grej. Brrrr….

Vi var ändå glada att vi valde att gå ytterligare 7 km. Vi kom att ha glädje av det under utmaningens fjärde dag.