Vi har väl alla våra erfarenheter av möten med djur i vår natur. Stora som små och visst kan vi sägas ha tur som bor i Sverige. Här följer några anekdoter med exempel på vad jag åsyftar med detta.
I min del av världen, Södermanland, möter vi inga farliga djur när vi vandrar genom skogen, tar ett bad vid vid närmsta sjö eller röjer i källaren. Visst, man har sett varg i trakten av Nyköping och visst är huggormen giftig, men jämförelsevis måste vi ändå medge att det känns tryggt att vistas både ute och inne.
Nedan följer några exempel på egna och andras möten med djur i och utanför Sverige.
För många år sedan, i min ungdom, var jag tillsammans med vänner vid naturreservatet Stendörren för att sola och bada. Det var en sån där härlig sommardag där solen strålade från en klarblå himmel, termometern visade 30° och i vattnet säkerligen närmare 24°. Klipporna var fulla med människor i alla åldrar som solade, badade och njöt. En bit från oss låg en familj som döma av språk och dialekt kom från USA, vilket det sedermera visade sig stämma. Vi reagerade på att varken föräldrar eller barn hoppade i vattnet för att svalka av sig, vilket alla andra gjorde. En av tjejerna i gänget gick bort till skogsbrynet för att uträtta sina behov i buskarna och kom på vägen tillbaks i samspråk med mamman i den amerikanska familjen. Det visade sig att de var turister från den amerikanska västkusten och anledningen till att de inte badade som alla andra, var rädslan för hajar. Varför de inte informerat sig om djurlivet i Sverige vet jag inte, men min kompis berättade att det varken finns hajar eller andra farliga djur i våra vatten och därefter såg vi både föräldrar och barn hoppa i med glädjetjut och glada miner. Tur vi bor i Sverige.
Jag var nog inte mer än 9-10 år när jag var med mina föräldrar för att plocka hallon en bit utanför Tystberga. Jag fick en egen hink att lägga hallonen i och gav mig ut i buskarna med iver och frenesi för att fylla hinken snabbare än far och mor. Det gick bra, för det växte rikligt med bär och hinken fylldes allt mer. Tills det att jag sträckte mig efter några stora hallon och fick tag i en stor jä*la korsspindel som började krypa på handen och upp mot armen. Ett skrik, en hink som föll till marken och jag lyckades skaka av mig spindeln som ramlade till marken. Därefter var det slut med mina besök i hallonbuskar under ett stort antal år och än idag kommer jag på mig att titta noga var jag placerar händerna när jag plockar bär. Det är tur att vi bor i Sverige, för i andra länder kan man råka få tag i stora, ludna och väldigt giftiga spindlar i både buskar och källarutrymmen.
Vi har väl alla stått framför en huggorm i skogen och mark eller sett en snok komma simmandes i vattnet. Ormar är på sitt sätt både fascinerande och skrämmande. När jag fyllde 50 var vi i Thailand tillsammans med syster och svåger. En av utflykterna blev försenad p.g.a. att en kungskobra hade tagit sig in på researrangörens kontor och de anställda fick tillkalla hjälp för att få ut den. På samma resa satt vi en dag vid en utomhusrestaurang vid stranden. Plötsligt dunsar det till på marken ett par meter från vårt bord. Jag som satt med ansiktet mot tyckte det såg ut som ett stort blad från närliggande träd som fallit till marken. Tänkte inte mer på det, innan jag såg att bladet rörde på sig. Plötsligt sträcker sig en lång, grön orm upp huvudet en meter från marken och så sticker den iväg mellan borden med huvudet fortfarande rest. Min fru och svåger satt med ryggen mot och såg inte händelsen, man jag och inte minst min syster såg hur ormen stack iväg och försvann i buskarna. Jag har respekt för ormar och min syster hyser en stor skräck för djuret. Jag kan erkänna att vi inte satt på någon strandbar igen och efter händelsen gick tankarna till hur det slutat om ormen landat på vårt bord eller i huvudet på någon av oss. Tur vi bor i Sverige, eller hur?
Till sist ett möte med Sveriges farligaste djur 🙂 Jag var kanske 5-6 år då jag och en kompis följde med mina föräldrar för att plocka slånbär en bit utanför Tystberga. Pappa parkerade bilen på en liten parkeringsficka och vi tog oss upp på en kulle där buskarna växte och började plocka bären. Plötsligt brakar det till i buskaget ett par meter framför mig och ett stort och farligt djur blänger rätt in i mitt ansikte. Två sekunder senare satt jag i bilen och hinken låg någonstans på marken bakom mig. Då hade jag tagit mig 50-60 meter, lyckats ta mig över ett taggtrådsstängsel och in i bilen som kanske var låst, men där är jag osäker. Måste vara något av ett världsrekord för 5-åringar eller så gjorde skräcken att tiden och verkligheten bara försvann i en minneslucka. Det stora och farliga djuret visade sig vara en kviga som tillsammans med kor och kalvar betade en bit bort i hagen vi befann oss i. Tur vi bor i Sverige, för i länder utanför Europa hade mötet kunnat uppstå med en tiger, ett lejon eller något annat verkligt stort och farligt djur.
Det är nog tur att vi bor i Sverige när det kommer till otäcka och farliga djur. Om det är otur vet jag inte, men i andra länder lever människor ständigt i skräck för att möta farliga djur på marken, i luften, i vattnet, i naturen och även i hemmet. Här en länk till en film om Australiens 20 farligaste djur. Som sagt, tur jag bor i Sverige.
Roligt inlägg, kul att jämföra. Jag har en nästan likadan upplevelese av det där med att springa undan kor. Det slutade med att jag och min syster som skulle plocka åkerbär i en hage satt uppsepetade på en gärsgård med en skock kor blängade på ena sidan och hästar på den andra.
Spindlar var otäcka tyckte jag förr, men nu tar jag dem med ro. Vi har en jordkällare full med megastora källarspindlar, de hänger i taket så lite obehagligt är det att gå in där, taket är ju väldigt lågt. När jag jobbade i Frankrike ingick det i mitt jobb att få ner alla håriga spindlar från taket och ha ihjäl dem. Jag fick nästan mardrömmar.
Ormar har jag respekt för men förr var jag livrädd. Men när jag nästan stoppade handen i en hink med hönsgödsel men hann se att där låg en huggorm var jag allt lite skärrad. En hel del ormar såg jag i Sri Lanka, cobror på stranden och många andra både stora och små i Indien och det var ju lite spännande. Här hemma avskyr jag fästingar och älgflugor.
Det här med djur är både skrämmande och fascinerande. Jag har inget emot dem i naturen, men i hemmet…nej
Vi får väl vara tacksamma över vårt mindre farliga djurliv i landet, USA där har ju en del av de farliga djuren, förstår att de inte hoppade i vattnet men de kunde ju fått lite information om vårt djurliv kan jag tänka.
Australien är ju nästan livsfarligt att resa till har jag hört vänner berätta, inget för mig. 😉
Ha nu en fin lördagseftermiddag Stefan.
Hihi … det här var verkligen rolig läsning, och väldigt intressant. Det väckte en hel del minnen av egna ”djurmöten”.
Men dina djurberättelser fick mig nog mest att tänka på min äldsta dotter som efter gymnasiet och ett års arbete och sparande åkte på sin stora resa runt jorden. Hon jobbade länge i Australien, där hon träffade sin man och pappan till sina barn. Om jag minns rätt var hon där i ca 8 mån, och hon berättade en del om djurlivet där.
Hon har aldrig varit spindelrädd, och det var hon väl inte då heller, egentligen … men respekten för djuren blev väldigt mycket större. Hemma har hon aldrig haft problem med att rädda sin syster från spindlarna inne (lillasyster har närmast fobi för spindlar). Hon tar dem bara och går ut med dem. Men i Australien kan man inte göra så. Däremot hjälpte hon ändå till att plocka ut en del spindlar från boendet, men det var med stora försiktighetsåtgärder och redskap.
Min dotter åkte under sin vistelse i Australien på en guidad tur till Ayers Rock. Där skulle de ligga en natt under bar himmel. Sovsäckarna var specialgjorda och anpassade för en sådan vistelse. Väl förslutna så att ingenting kunde krypa in i sovsäcken under natten (Det var vad hon sa i alla fall).
Jag hade en klasskamrat i gymnasiet som bodde i Australien i 2 år, och gick i skola där. Hon hade också en del att berätta. Det gick inte att bara sticka ner handen i brevlådan och dra ut tidningen. Kolla ordentligt först och sedan skaka posten så att inget följde med in. Bara kliva i skorna vid dörren gick inte heller. Kolla först, så inga skorpioner eller annat sattyg krupit in i dem.
En kollega till mig kommer från Bangladesh. Där har de tigerproblem. Han berättade att varje år dör ett visst antal människor i mötet med tigrar.
Jo, det är verkligen skönt att man bor i Sverige 😊
Kul läsning. Vi i vänkretsen nämner ofta just Australien och deras fauna. Skulle man våga gå någonstans utan att vara nervös? Brrr…..
Ett riktigt roligt inlägg, roligt att läsa om alla upplevelser. Själv är jag mest rädd för ett litet otrevligt djur vi har här i Sverige, fästingen. Dom kan smitta oss med de mest vidriga sjukdomar som kan ge men för livet. Spindlar tyckte jag var otäcka förr men nu tycker jag dom mest är fina.
En lite ”rolig” upplevelse har jag från ett år då vi besökte Florida. Vi stannade vid ett vattendrag och jag gick ner till strandkanten. Stod där och tittade ut över vattnet. Men så tittade jag nedåt och bara några meter ifrån mig låg en alligator. Han låg där i strandkanten och iakttog mig. Inte så stor men .. en alligator var det. Gissa om jag backade så snabbt som jag vågade från den strandkanten. Vända mig om tordes jag inte, ville ha koll på den tills jag var på betryggande avstånd.
Fästingen, världens mest onödiga varelse.
Vi har varit i Florida två gånger. Första resan, första veckan var alligatorer vid vägkanten spännande. Därefter var de lika intressanta som våra rådjur
Jag säger detsamma, men om Portugal. Det var faktiskt en sak jag kollade upp innan vi flyttade hit. Jag är nämligen väldigt tacksam att här inte finns älgar. Jag är livrädd för dem. Vi har lite varg och lo. Bruna skorpioner, som inte dödar. Spindlar och ormar är inte heller dödliga. Så skönt!
[…] av bloggvännen Stefans inlägg om djur igår, så hittade jag denna ganska färgglada spindel i […]
Kul inlägg! Nu är jag inte så berest som du, men jag håller med i alla fall 🙂 Jag har liksom du träffat på många av våra inhemska djur … och jag ar såklart respekt för dem, men rädd är jag inte. Spindlar som många tycker är läskiga gillar jag mycket – så många vackra och såå intressanta. Ormar är spännande och jag var en gång ägare till en tigerpyton, som jag sen fick lämna tillbaka därifrån jag fått den. Jag fick ett val av Lasse när vi träffades, Du får välja så han ”Jag eller ormen …” och ja, jag valde ju Lasse då 🙂
Vi bodde ju mer än 20 år i vårt lilla hus i kanten av skogen och såg dagligen olika djur och det saknar jag verkligen, men allt har sin tid …
Du gjorde rätt val 🤣 Kan uppskatta spindlar när de inte kryper runt i lägenheten
Nej usch!!! Det räcker och blir över kan jag tycka;-) Det roliga är att ditt inlägg har ”samma tanke” som KajsaLisahttps://kajsalisasblogg.wordpress.com/2024/01/18/traktorsdag-gilla-laget-2/ idag:
Vad gäller djur så hade jag troligen dött på stubben vid dina möten. Men en himla tur att det inte finns kackerlackor på våra breddgrader…