Jag kom på idén när jag i bil passerade från vår närliggande livsmedelsaffär. Meteorologerna hade förvisso utlovat en rejäl kyla igår lördag och till den en klarblå himmel. Nu är väl meteorolger tillsammans med politiker de yrkesgrupper som ständigt kan ge oss felaktig information och ändå komma undan. Det blev en vandring i ett naturreservat som bjöd på vackra vyer och en hel del möda.

Naturreservatet i fråga är Lindbacke som ligger precis i utkanten av Nyköping. Visserligen var det lite kyligt, men långt från de 18-20° som utlovats och den blå himlen fick vi i Nyköping vänta förgäves på. Fast det blev ändå en vandring som bjöd på en del upplevelser.

Lindbacke med sina berömda enar ser ni i bakgrunden. Jag planerar för ett kommande inlägg om den här platsen som nog förvånar mången Nyköpingsbo, men jag inväntar våren innan det inlägget ser dagens ljus.

Min förhoppning var att möta en vit natur, inringad av frostbitna träd och allt under en klarblå himmel. Riktigt så blev det nu inte, men man kan inte säga annat än att en rejäl vinter kan vara bedårande vacker.

Lindbackes enar är ihärdiga där de står i en natur som för tankarna till fjällvärldens mer långlänta terräng.

Det syntes några spår av människor på den stig som leder runt naturreservatet, men de var få och inte sällan i sällskap av spår jag förmodar tillhör hundar. Några djur såg jag inte till, förutom ett antal fåglar som svepte förbi eller gömde sig i buskagen och den här haren som snabbt skuttade iväg när jag kom pulsandes. Knappt jag hann höja kameran till ögonen innan den smet iväg och skuttade bort över nejden.

Från Lindbacke kan man blicka bort mot Ryssbergsbacken. Jag gläds verkligen över de eldsjälar som håller dessa backar öppna och som i många år kämpat mot både snöbrist och dålig ekonomi. Förhoppningsvis lockar denna vinter skidsugna besökare i massor och troligtvis behöver inga elslukande snökanoner användas.

På de taggiga nyponbuskarna håller sig en del nypon kvar, om än skrumpna och påverkade av årstidens kyla.

Så här långt var jag ändå förvånad över det relativt tunna snötäcke som låg på marken. På sina håll lyste t.o.m. marken igenom och detta trots det myckna snöandet. Jag vet inte om vinden piskat bort snön och lagt den i drivor längre upp i terrängen. Troligen, för när jag skulle ta mig upp från den mer låglänta terrängen och upp på toppen möttes jaf av drivor.

Det var lite besvärligt att ta sig upp. Snön låg här djup och delar av den branta stigen upp var glansig av is och väldigt hal. Ska tillägga att jag trodde det var stigen upp, men jag befann mig runt 20 meter från den och kartade uppför i otrampad terräng.

En utmaning i sig och jag som ändå kallar mig tränade för min ålder kom till slut upp på kullarna, både svettig och flåsande. Fast det skulle bli mer.

Sörmlandsleden har en sträckning från Lindbacke och bort mot hagen vid Stora Kungsladugården. Den sträckan är cirka 300 meter och här var det minsann oplogat.

Här låg snön djup och varje steg gjorde att jag sjönk runt 3 decimeter. Jag hade inga spår att gå i så det blev att pulsa fram de 300 meterna fram till hagen. Stigen leder genom öppe landskap och troligt är att mängden snö i kombination med kraftig blåst fått terrängen att ”bada” i snö. Jobbigt, men bra för flåset och ett utmärkts sätt att träna upp benmusklerna på.

Väl framme vi hagen var frånvaron av djup snö lika märkbar som vid delar av Lindbacke. Ganska märkligt att det kan skilja så, men det finns naturligtvis en förklaring till också det.

Det blev en rejäl motionsrunda och visst ser det ut som att den gamla smedjan i hagen skrattar lite ironiskt?

Som sagt tror jag mig vara relativt tränad för min ålder, men mer otränade personer hade nog efter denna runda haft en liten ”dizzy feeling”.

Ps. Medveten oskärpa i bilden ovan med hjälp av lång slutartid.