Det var skönt att åter få göra en vandring efter sommarens mer lugna tempo och slöa dagar. Vi gjorde en mjukstart inför höstens vandringar.
Det blev att åka till bruksorten Hälleforsnäs för en vandring runt den lilla Bruksdammen. Vi valde den inofficiella och handikappsanpassade rundslingan som är en förlängning av etapp 22:1.
Vi startade inte vid järnvägsstationen där 22:1 utgår, utan nere vid det gamla bruket.
Det var inte bara en mjukstart inför höstens vandringar. Jag fick också chansen att testa min nyinköpta kamera, en Nikon Z50. Jag gjorde inga inställningar, utan hade ställt ratten på bländarprioritet och med inställningen och ryggsäcken packad med godsaker, var det bara att följa skuggan och börja vandringen.
Slingan är som sagt handikappsanpassad och väldigt lättvandrad. Vi började med asfalt genom ett bostadsområde, innan vi svängde av och ut på både grusväg och grusbelagd stig. Vackert blev det första när vi kom fram till Bruksdammen och den mycket välgjorda och gedigna spång som leder över våtmarkerna.
Här satte vi oss på en bänk med vår matsäck och njöt av väder, omgivning och de röda näckrosor som växte intill spången.
På en av öarna i den lilla sjön har man byggt upp en fantastiskt fin rastplats, med bänkar, grillplats, vindskydd och toalett. Den badsugne kan säkert ta sig ett dopp från den lilla brygga som ligger i anslutning till rastplatsen.
Rönnbär växte frodigt och om sägnen går att lita på, blir det en kall vinter.
Huruvida Bruksdammen är badbar och innehåller fisk, tänker jag inte sia om. Vi varken badade eller är intresserade av fiske, men det låg många båtar uppdragna på land och finns det vatten brukar man kunna bada…om man är försiktig.
4 km på lättvandrad slinga tar man sig genom ganska snabbt och snart stod vi på baksidan av det bruk vi startade vandringen från. Det är också lite av en baksida. Dels för att man passerar ”Brukets blås” gamla hemmaarena Edströmsvallen. Hälleforsnäs hade under många år ett bandylag i absolut toppklass och tillbringade hela 21 år i den högsta divisionen. 2005 lade man ned verksamheten, precis som man gjort med bandyn på många orter i Södermanland.
Hälleforsnäs bruk har en historia som sträcker sig tillbaks till 1659. Tillverkning av kanoner var brukets huvudsakliga syssla, men efter att den tillverkningen lades ned, har andra produkter sett dagens ljus i den stora anläggningen. 1997 lades så den egentliga verksamheten ned och bruket som sådant gick i graven.
Från baksidan ser bruket precis så nedslitet ut som man förväntar sig, men möter man området från framsidan så har byggnaderna en helt annan fräschör. I de gamla brukslokalerna hittar man också en turistbyrå, ett restaurang, ett museum, en teaterlokal m.m. Ett besök på platsen kan för många vara givande, kanske i kombination med den 4 km långa rundslingan.
Detaljrikedomen från gamla fastigheter är som så ofta mer intressant och vackrare än dagens arkitektur.
Ett gammalt bruk har förstås en pampig byggnad där dåtidens herremän levde sina liv. Hälleforsnäs bruks herrgård har anor från 1750 och har varit byggnadsminne sedan 1992. Idag är fastigheten privatägd.
Som fallet ofta är när en liten orts största arbetsgivare lägger ned eller flyttar sin verksamhet, drabbas också orten som sådan.
Bandyn är nedlagd, fotbollen för en tynande tillvaro. Befolkningskurvan har stadigt vänt ned sedan mitten av 60-talet och det har i media rapporterats om en rad sociala problem på orten.
Icke desto mindre är Hälleforsnäs en intressant ort med en intressant historia. Den som är historiskt intresserad kan inte bara grotta ned sig bland brukets alla byggnader. Gör man ett litet avsteg på 200 meter från rundslingan, kan man gå upp i skogen och titta på Kruttornet som står där ensamt, långt från andra byggnader.
Tornet är uppfört på 1700-talet och har en intressant bakgrund.
Kruttornet var precis vad det heter. Ett torn där man förvarade krut. Nedanför tornet ses resterna av ett större värn som utgjorde ett skydd när de kanoner som gjöts på det intilliggande bruket skulle provskjutas. Man har hittat kanonkulor så långt som 500 meter från tornet ovan.
[…] sormlandsmuseum.se, husvagnochcamping.se, thoresmatches.se, arkivsormland.se, stefansvardag.wordpress.com, […]
En trevlig vandring med fin dokumentation. Din nya kamera blev jag nyfiken på, den får jag kolla upp. Här fastnar jag definitivt för bilderna på de vackra gamla portarna, den där gaveln med fem bågformade är superfin.
Allt kanske inte var bättre förr, men t.o.m. industribyggnader lades det lite arbete med. Dagens platta och stela industrifastigheter är en styggelse.
Men jaag har sett några supervackra nybyggda stora garage någonstans, minns inte var dock.
Vilken härlig slinga och så tillgänglighetsanpassad! Skoj med ny kamera men ack så mycket att lära sig, en del finesser som sällan används får jag fortfarande slå upp i manualen.
Tänk att det ofta spelades bandy i de här bruksorterna. Vi har besökt ett nostalgimuseum i Lesjöfors och där kretsade också mycket kring bandyn.
Lesjöfors minns jag. Mycket kring bruksorterna kretsade kring fotboll på sommaren och bandy på vintern.
I takt med att bruken lagts ned har bandyn försvunnit och i vissa fall även fotbollen.
Intressant inlägg med både fakta och bilder. Nog minns jag bandylaget från den epoken då jag malde igenom olika tabeller. Det är sorgligt när det ena drar ner det andra ner i graven.
Hoppas du och nya och lättare kameran blir bästa kompisar. Röda näckrosor är vi inte längre bortskämda med. Bättre på den tiden när vi bodde i Hjo och kunde åka till Tiveden. Allt har sin tid.
I Södermanland hade vi en drös med bandylag långt in på 90-talet. Finns bara Katrineholm kvar idag.
De röda näckrosorna vid Fagertärn såg vi vid Tiveden för två år sedan.
Bruksrestaurangen kan varmt rekomenderas.
Tack för tipset. Det var inte läge den här gången, men då vet vi om vi återkommer.
Så duktig kock.
Det här var ju en (foto)tur helt i min smak. Natur, fika i densamma och intressanta byggnader. Fint fångat av dig Stefan.
Tack. Tack vare medlemskapet i Sörmlandsleden hittade vi hit. Inget ställe man annars tänker på
Kul att du fått din Z50. Lite lättare att ha med än D7100. Hoppas du blir nöjd.
Har inte hunnit utforska den ordentligt, men den är definitivt lättare att bära med sig
Hälleforsnäs ja… En ort som i princip var ett bruk och dess arbetarfamiljer. Jag håller till i västgötska Göta, som också var en bruksort men där verksamheten upphörde på 1980-talet. Orten har inte dött men tappat sin själ, blivit ett ställe för göteborgare och trollhättebor att sätta bo i, när det är för dyrt att bygga sig eget i deras hemstäder. Förresten, en kompis som jag precis nu vid läsandet nämnde Hällefornäs för, sa mig att Hälleforsnäs förr var ett av Sveriges bästa bandylag, ofta i Sportspegeln på TV, men fick lägga ner laget när bruket tappat fart och det inte kom mer än åtta, nio gubbar på lagets träning. (Ursäkta att jag nämner bandy nu i augusti, men bandylaget var ett mått på orten Hälleforsnäs hälsa.)
Bruksorter och bandy är ofta förknippade med varandra. När bruken läggs ned brukar också bandyn försvinna.
Bruk och bandy. Liknande utveckling som i alla de små gruvstäder som dött i England de senaste årtiondena. Då tynar deras fotbollslag bort. Likaså gruvornas musikkårer, där gubbar och enstaka tanter försökte få sina blåsinstrument att enas i nåt igenkännbart. Men Sörmlandsleden alltså… Vad jättefint med rastplatsen på en ö i en sjö! Och, som du säger, detaljrikedomen på gamla fastigheter. Och din nya Nikon 50. Men oavsett kameran så är grejen att du är en skicklig fotograf med blick, känsla för det väsentliga, plus det trevligaste oväsentliga också. Du skulle (men med dagar av väntan på att få bilderna i näven) ha fixat det med en Canon FX från cirka 1970 också, tro mig!
Ojdå, skrev jag Nikon 50 när det ska vara Z50. Ursäkta, innan du ens hinner påpeka det. Jag är tyvärr inte så hemma på de senaste. Bländarprioritet låter för mig mer som namnet på en inkassobyrå.
Idrott och arbetarorter brukar gå hand i hand. Dör små samhällen som livnärt människor, dör också idrotten. Tyvärr..
Tack för responsen 😃
Det är verkligen lovvärt att man anordnar sådana här lättgådda och handikappvänliga vandringsslingor. Den här verkar synnerligen vacker och intressant. Jag har också observerat mängden rönnbär! Måtte vi inte få en sådan fimbulvinter som förra året!
Jag kan inte låta bli att undra över vem eller vilka som bor i dessa gamla herrgårdar. De måste vara ganska obekväma och oerhört dyra att underhålla!? Men samtidigt väldigt vacker arkitektur och fin miljö förstås.
Hälleforsnäs verkar vara en ort värd att besöka. Tråkigt med den nedåtgående befolkningskurvan!
Att döma av Sörmlandsledens webbsidan är denna rundslinga ledens mest handikappsvänliga. Tyvärr inte vanligt med dylika slingor.
Herrgården är privatägd, men namnen på ägarna säger mig inget. Hans och Helena Ericsson.
Tack för infon!
Rönnbär, säger du också! Jo du, Eva… här på mina västgötska träd är det likadant. Mina tre rött lysande träd har med självkänsla integrerat sig i min kuperade björkmark, sedan åratal tillbaka. Vackert men lite vemodigt att se alla dessa klasar av rönnbär. Nu vill jag ha någon vecka sommar till. Tids nog får sidensvansarna komma i sin årliga jätteflock och käka rönnbär så näbbarna glöder. Förresten är jag i nuläget överhopad av äpplen att skölja, skala, rensa, koka, sylt, konservera.
Hej Alice! Sidensvansarna kommer att bli nöjda i år. Sommar vill vi ha ett par veckor till. September kan också bli underbar.
Lycka till med äppelskörden! Mycket jobb nu, men tänk så länge vi kan njuta av dem.
Må så gott!