Det här inlägget är en fortsättning på gårdagens vandring runt Gruvleden. Här handlar det istället om gruvbyn som flera leder utgår från. Koppartorp.
Koppartorp är inte stort. Här bor det runt 100 personer och byn är det närmaste man kan komma en Bullerbykänsla i Nyköpings kommun. Trots sin litenhet, har orten en fantastiskt spännande historia och vill du göra en trevlig utflykt. Åk hit!
Tunabergs kyrka är det första du ser när du kör in i Koppartorp, förutom ett antal bostäder man passerar strax innan. Den har anor från tidigt 1600-tal och är idag Södermanlands enda träkyrka.
Den mest kända siluetten är nog ändå klocktornet som står strax väster om kyrkan.
Koppartorp har som sagt en spännande historia där gruvdrift är den gemensamma nämnaren. Gruvbyar och bruksorter omgärdas ofta av vackra och intressant byggnader. De finns även här och varje fastighet har en egen historia att berätta.
Tunabergs hembygdsgård är välkänd och välbesökt. Det är som ett litet friluftsmuseum som inget kostar och i mitt i detta finns ett sommaröppet café där man kan insupa det lugn som landsbygden erbjuder och historiens vingslag som genomsyrar området.
Gruvmuseet är ett måste om du besöker Koppartorp. Snålt med öppettider, men det går att få guidade visningar på andra tider för den som är intresserad.
Är museet inte öppet, kan du ändå spatsera runt i området och se lite av de gamla verktyg och hjälpmedel man använde sig av när gruvdriften var igång.
Den här byggnaden förtäljer oss om att gruvarbete under 1600 och 1800-talen var allt annat än ofarligt.
Det här charmiga huset står strax intill det som kanske ändå är hembygdsföreningens och museets största attraktion.
Vita huset heter det, men jag har inte hittat information om dess ursprung och användningsområde. Bakom byggnaden skymtar ett staket och det ramar in just huvudattraktionen.
Storgruvan.
160 meter djup och 400 meter lång. Här kan man med hjälp av guidade visningar ta sig ned i gruvan och det är ett tips att så göra. Vi var på besök i museet med tillhörande guidning i Storgruvan för ganska många år sedan och det var en upplevelse jag gärna skulle göra om.
Bakom den här länken finns en film på Youtube om de gruvor ni läst om idag och i gårdagens inlägg. Visst är det lätt att ta sig tillbaks 300-400 år i tiden och känslan av att jobba i dåtidens gruvor med de verktyg som då erbjöds. Tror inte jag är särskilt avundsjuk.
Nu har ni fått ett tips på besöksmål och det som en liten by i Södermanland kan erbjuda.
Absolut ett lockande besöksmål och inte jättelångt från mig 🙂 Intressant inlägg Stefan!
Jag skriver under på att ”Tony och jag” verkligen skulle uppskatta ett besök där.
Tack för de inspirerande inläggen om området Stefan.
Det skulle ni 😉 Tack själv!
Intressant med de gamla miljöerna.
Koppartorp, vilken plats. Efter din text med tillhörande bilder kan jag konstatera att det verkligen är en plats värd att besöka. Men det var nog inget lätt arbetsplats. Men ett besök på våren/sommaren verkar vara att föredra så kanske då till våren. Så himla långt bort från mig är det ju inte heller.
En dagsutflykt kanske? Vill man besöka museet, gå ned i gruvan och ta en fika är nog sommaren bästa tiden. Vill man bara strosa i byn och göra en kort vandring runt Gruvslingan eller till Simonsberget, fungerar våren lika bra.
Ser ju fantastiskt ut. Dit vill jag åka. Samhället ligger ju inte jättelångt bort från mig ändå.
Såna här miljöer brinner jag för. Åk gärna hit vid tillfälle, men gärna på sommaren när allt är öppet, man kan vandra någon av lederna och avsluta med ett bad vid näraliggande Kovik. Vill ni ha en fantastisk utsikt så ligger Simonsberget strax utanför byn.
Hu, för påminnelsen om hur farligt gruvarbete var på den tiden! Många fina bilder på gamla hus och redskap, den med den mossiga muren och sen det rostiga vackra hjulet tittar jag extra på. Jag växte ju upp i en gruvstad och har varit ner i gruvsytemet, helt annorlunda än det var förr med små gångar m.m. Men olyckor händer även nu, ett par som jag kände råkade illa ut, den ena var min morbror.
Det är farliga arbetsplatser. Kan bara ana hur dåtidens gruvarbete genomfördes
Även här tänker jag spontant på Tony och hans fru.
Det är fantastiskt hur fint underhållet området är och jag är glad att man inte har jämnat byggnaderna med marken som brukligt nuförtiden.
Och vilken tur med vädret du hade för den fina dokumentationen:-)
Jag tror också att Tony med fru skulle uppskatta ett besök här. Gärna med ett besök i både museum och gruva.
Vilken härlig miljö att strosa runt med kamera i och då få ta del av ett stycke svensk gruvhistoria. Det är ett ställe som kommer att få plats på kartan över platser för ett stopp om vi har vägarna förbi. Som vanligt bjuder du oss på fina bilder på vackra gamla hus och intressanta redskap. Vi tror dock att det var en otroligt hård miljö att arbeta i, precis som i koboltgruvan i Los som vi besökte i somras.
Det var nog ingen trevlig miljö i dåtidens gruvor. Enkla redskap, dålig belysning och hårt arbete.
Byn är värd ett besök, fast helst på sommaren när allt är öppet.
Rejäla föremål man bevarat på museet i Koppartorp! Fin gammal vagn – jag kan inte bedöma om det är en charabang, men benämningen gör väl detsamma. Det är känslan i föremål och foto det gäller. Och likboden – hade den varit i USA skulle folk betalat mycket för att övernatta där, och den skulle varit bokad i veckor framåt. Kanske vore det möjligt i Sverige också, men tanken är så otäck att jag rakt inte rekommenderar den. En annan sak att nämna för dig som är fotograf: Jag försökte i veckan finna den klassiska Vibergs Fotoateljé i Olskroken, Göteborg, men var för sent ute. Den revs för kanske 90 år sen.
Jag är Anneli Fransson, skrev möjligen alldeles nyss mejladress där namnet borde stått, men det spelar väl mindre roll.
Min halvkända foto- och negativsamling, som inofficiellt bland en del tidningsfolk kallas Tanja Virtanen-arkivet, inryms i såväl min inramningsverkstad som mina skrivrum i det forna västgötska brukssamhället Göta. Bilderna har tyngdpunkt på 1940-1970 och där syns på ett halvdussin foton en skolklass från Vingåker 1964 besökande det Tunaberg du här ovan visar nutida bilder på. 60 år emellan men allting sig likt, fast en av de svarta dörrarna då var mörkgrön. (Fotografen Lennart Håwi var mer känd för att ha varit på olympiaderna i London 1948, Helsingfors 1952, Melbourne 1956 och Rom 1960 för den legendariska Tidningen Se; han var en tid ordförande för Sveriges pressfotografer etc.)