Igår kändes den första höstmånaden väldigt avlägsen. Sommaren gjorde comeback och då sätter sig undertecknad i bilen för att ta en tur på den väg som 2023 röstades fram som Södermanlands vackraste. Väg 219, kustvägen mellan Nyköping och Trosa.

Det var inte vägen som sådan jag var intresserad av, utan allt man kan se och göra längs med den. Jag ska försöka fatta mig kort, men varnar redan nu för att det blir ett antal bilder. Av tidsbrist valde jag bort en del av den historia, kultur och vackra naturupplevelser man stöter på när man kör den ca 50 km långa sträckan. Delvis också för att inlägget annars skulle bli för långt.

Jag börjar mitt inlägg i Trosa kommun och museigården Långmaren. Länken är inte dagsaktuell, så glöm årtal och tider. Istället för att dra en massa fakta kring besöksmålen, så länkar jag för att hålla inlägget kort.

Hit kommer du genom att svänga av vägen vid skylten till Långmaren, eller så åker du en bit på väg 219 och svänger ned mot badplatsen vid Sandvik där du någon km in på vägen parkerar bilen för att vandra mot gården via Sörmlandsleden.

Det gjorde jag för att få röra lite på benen innan jag fortsatte ned mot badet. Sandvik är nog det finaste badet längs med väg 219. Nu ligger det i Trosa kommun, annars hade jag skrivit att det är Nyköping kommuns finaste.

När jag kom ned till stranden var en äldre herre på väg att åka därifrån. Jag frågade om han känt på vattnet och om det ens var lönt att byta om? Absolut, sa herren. Han hade mätt upp 16,5° och med tanke på att Kovik bjöd på ett 12-gradigt vatten förra veckan, så var det inget snack. Jag bytte om, vadade ut i vattnet och det var skönt. Det blev inget dopp, utan det gick att bada…i september!

Svalkande och så härligt. Vattnet var underbart klart och sanden på botten låg orörd. När den äldre herren åkt, så hade jag stranden helt för mig själv. Jag intog min matsäck, satt sedan och torkade under solens varma strålar och bara njöööt. Tyst, inte ett ljud, vattnet som låg nästan spegelblankt och bara så skönt som det kan bli.

Jag hade utan att tveka kunnat hoppa i vattnet en gång till och suttit i solen flera timmar, men jag hade andra besök att göra.

Inte långt från avtagsvägen till Sandvik, ligger Nynäs slott.

Det här området återkommer jag med glädje till. Det är väldigt trivsamt att bara vandra runt, även under säsonger när det mesta är stängt. Nynäs slott är inte bara slottet, utan som vid de flesta slott och herrgårdar av denna dignitet så finns också andra byggnader, utställningar, restauranger, skulpturer m.m.

Tveklöst vilar en doft av svensk historia kring Nynäs slott.

Här finns ett vandrarhem med 8 rum för den som vill utforska Nynäs slott och omgivningen. Många svenska slott och herrgårdar ligger vackert belägna vid en sjö, så också Nynäs slott. Nedanför vandrarhemmet Bränneriet, ligger den lilla Rundbosjön. Hade jag inte redan badat, skulle jag nog banne mig hoppat i.

Nynäs slott har också en trädgård med vackra blommor, grönsaker och frukt. När det blommar som mest, är det en fröjd att gå runt här eller bara sitta ned en stund som tjuren Ferdinand och känna dofterna.

Fast det hann jag inte, utan det var dags att åka till nästa ställe.

Naturreservatet Horsvik, strax utanför Studsvik. Ett av de senaste naturreservaten i Nyköpings kommun. I reservatet finns ett par boningshus som intresserade kan hyra. Det största av dem är under renovering och när det är färdigt kan man bo i en gammal och väldigt vacker miljö. Långt från dagens moderniteter.

Till Horsvik kommer man när man svänger av väg 219 mot Studsvik. Innan man kommer fram så passerar man avfarten till Sörmlandskustens kanske mest sevärda och populära plats. Stendörren.

Ett fantastiskt naturreservat som årligen lockar tusentals besökare från när och fjärran. Här finns naturen, baden, kulturen, historien och välordnade rastplatser.

De som gör sitt första besök vid Stendörren, begår ofta ett misstag. Misstag och misstag förresten, det beror på vad man är ute efter. Många stannar nämligen vid den första parkeringen.

Det är förvisso inget fel. Här finns fina möjligheter att bada från klippor. Man kan via hängbroar ta sig långt ut i skärgården och vackert är det så det förslår.

För de allra flesta är det dock till parkering nummer två man helst beger sig.

Även här kan man välja en stig som leder ut mot klippor och hängbroar. Där finns också goda möjligheter till bad, det är väldigt vackert och det finns många rastplatser där man kan inta medhavd matsäck.

Fast de flesta väljer grusvägen som leder ut mot Naturum.

Du kan förstås bada om du vill, men de som väljer det här området gör det inte i första hand för sol & bad.

Stendörrens naturreservat erbjuder också boende för de intresserade. Antingen ute på närliggande Krampö, eller i stugorna precis intill Naturum.

Här arrangeras också en del tillställningar som exempelvis skördefester. Mycket kring dessa och Stendörren handlar om att bruka och odla på gammalt vis.

Bakom Naturum finns en vik som är mycket populär bland båtägare. Jag förstår dem, då läget är utmärkt och i skydd från hårda vindar. Tyvärr är båtägare inte alltid så populära bland andra besökare, då de gärna lägger till vid de klippor där många badar och solar. En del tjafs minns jag från min ungdom när det växlades en del hårda ord mellan båtägare och badgäster.

Nu var det få båtar på plats, men när ni ser bilden nedan kanske ni förstår att viken är populär.

En långväga gäst hade också lagt till vid klipporna.

Många besökare nöjer sig här, men det finns så mycket mer just kring Naturum. Man kan exempelvis gå ut till Stendörrens sund. Här kan man sätta sig ned med en kaffekorg och titta på båtar som passerar genom det smala sundet…

…eller blicka bort mot öarna som ligger spridda utanför.

Stendörren har också en historia. De första människorna bosatte sig på öarna för ca 1 000 år sedan och genom åren har det hänt saker, både trevliga och tråkiga. Nu har jag försökt förmedla idel positiva tankegångar i detta inlägg, så jag bryter av med lite tråkiga.

I viken mellan Naturum och Stendörrens sund ligger ett skeppsvrak från 1700-talet. Jag har besökt den här platsen många gånger, men i ärlighetens namn aldrig fått ögonen på det. Kan bero på att det ruttnat och sjunkit djupare ned i dyn.

Ute på själva udden, står en gammal dörr. Den är det enda som återstår av en krog som uppfördes här på 1680-talet och var i bruk fram till 1719 då den brändes ned av den ryska armén som härjade längs Sörmlandskusten.

När du ändå befinner dig här, så är det en dödssynd att inte gå några hundra meter upp i skogen, upp för berget och fram till det relativt nya utsiktstornet.

Väl där ska du givetvis gå uppför trapporna och blicka ut över den sörmländska skärgården.

En lång, men underbar förmiddag var till ända och det var dags att åka hemåt igen. Väg 219 är sevärd och attraktionerna längs med den är värda att ägna lite tid åt. Åker du de 5 milen från Nyköping till Trosa eller i motsatt riktning, så finns de platser du läst om ovan och även ett antal andra som jag möjligen kommer att återkomma till.

Ett långt inlägg som förvarnat, men ibland är det svårt att hålla igen…