Nu när tiden finns, så kommer jag emellanåt att ge mig ut på lite utflykter med bilen. En sådan gjordes igår och då hamnade jag i tre mindre byar som jag valde ut av olika anledningar.

De åren jag pendlade till och från Norrköping, passerade jag på en bro över en väg som tillsynes ledde ingenstans. Trots det var det alltid trafik på den lilla smala vägen och självklart blev jag nyfiken. För ett par år sedan tog jag med frugan för att utforska vart denna väg leder och igår återvände jag för ett längre besök.

VIRÅ

På en väldigt smal väg, genom ett vackert höstlandskap och genom den här vackra allén…

…innan jag kom till det gamla bruket.

Virå som ort är inte stor. Jag har inte hittat någon statitisk över invånarantalet, men jag tror de boende skulle inrymmas i ett vanligt klassrum av idag.

Dock fanns här en lanthandel och säg vilka småorter som inte kunde ståta med det förr. Nedan en bild från tidigt 80-tal (hämtad från Sörmlands museums arkiv) och under den en bild från igår. Även en järnvägsstation som i första hand fraktade gods till kusten nedanför Krokek. Järnvägen anlades 1903 och togs ur bruk på 40-talet.

Wiråns stångjärnsbruk har anor från 1642 och bestod av två stångjärnshamrar. Den ni ser på bilden ovan och en liknande på andra sidan Nedre Viråkärret. Bilden nedan.

Nedre och Övre Viråkärret där stångsjärnhamrarna fanns, tillkom genom uppdämningar av Wirån och sjön Virlången. Malmen som användes vid tillverkningen kom bl.a. från Förola gruvor utanför Nyköping. Förutom stångjärnhamrarna, har här funnits en knippsmedja och ett spikbruk. Verksamheten pågick till 1899.

Idag är Virå bruk mest känd för sin viltvård, jakt- och konferensanläggning. Det finns stugor att hyra i området, butiker och en populär restaurang.

Det pågick en del arbeten i området, så min plan att strosa runt och upptäcka sådant frugan och jag missade vid förra besöket, gick därmed ur intet. Istället for jag tillbaks samma väg och mot nästa lilla by.

KILA

Kila är en liten by som jag och många andra bara passerat på den gamla Riksettan mellan Nyköping och Norrköping. Kila har dock en stor attraktion som lockar en del besökare.

Kila möbler, grundat 1978. På 60 och 70-talet fanns en annan populär attraktion i den lilla byn. En som fick dåtidens bilburna att bege sig hit i massor. Ett värdshus, där det också inrymdes en porrklubb. Jag var aldrig där, märk väl.

Passerar man Kila är det svårt att undgå kyrkan.

Kyrkan uppfördes 1963 och är den tredje kyrkan på orten. Tidigare fanns två kyrkor från 1100- respektive 1700-talet. Den förstnämnda övergavs av en nybyggd som i sin tur revs p.g.a. husbockangrepp.

Jag har aldrig vandrat runt i den lilla byn, så nu tänkte jag att det var dags.

En väldigt trevlig liten stuga där hembygdsföreningen håller till, ligger i anslutning till kyrkan.

Kila har idag cirka 100 invånare, så det går ganska snabbt att ta sig genom byn. En brandstation har man haft, men som så ofta på mindre orter är den nedlagd och ämnad för annan verksamhet.

Mycket i Kila handlar om övergivna bostäder och industrier. Ett gammalt snickeri omgiven av sly och taggiga snår, en gammal fabrik som enligt skyltar släppt ut farligt avfall (bild vid tillfälle i kommande Skyltsöndag) och här har landsbygdsdöden fått ett ansikte.

Jag har många gånger skrivt att jag föredrar landsbygd framför stad. Så är det, men Kila är ingen by jag skulle vilja slå mig ned i. Nu är allt inte nattsvart. Det finns ett liv också här och en del moderna bostäder har poppat upp på sina håll.

Trots min negativa recension så var mitt besök i Kila den längsta under dagsturen. Dags då att åka mot den tredje och sista lilla byn. En liten ort där jag varit många gånger av ett speciellt skäl.

ÅLBERGA

Anledningen till att jag varit i Ålberga kan anas via den här bilden.

Ålberga hade ett väldigt bra fotbollslag under några decennier och spelade ofta i samma serie som mitt Tystberga. Så på Dambroängen har jag gjort ett antal tunnlar och vackra mål. Tyvärr har föreningens fotbollssektion gått samma öde tillmötes som många lag i Nyköpings kommun. Det spelas inte längre fotboll på Dambroängen.

Synd, för här talar vi om en väldigt välskött förening, med en väldigt fin fotbollsplan. En plan som fortfarande är väldigt välskött och en klubblokal som tillhör de finaste runt Nyköping. Man har också haft en skidsektion och den tror jag ändå hålls vid liv.

Den lilla orten delas av järnvägen och naturligtvis passerade ett tåg när jag kom med min lilla KIA.

Mellan åren 1915 och 1982 hade orten en station, men även här slutade tågen att stanna som så ofta varit fallet.

Även om jag spelat fotboll i Ålberga, så har jag aldrig tittat runt i byn. Det gick fort. Ålberga har lite drygt 200 invånare, men har ändå lite mer karaktär av samhälle än både Virå och Kila. Det har nog inte byggts några bostäder på länge, för allt andades 50 och 60-tal.

Jag fick en liten hillbilly-känsla av att åka runt på de få vägar som finns i Ålberga. Det kändes på något sätt lika ödesmättat som vid besöket i Kila. Orten har nog blomstrat, så som små orter gjorde förr. Man ser att det funnits både livsmedelsaffär och annan service, men idag är dessa fastigheter omgjorda till bostäder eller används som avstjälpningsplatser. Givetvis är också detta en vanlig syn på landsbygden.

Det blev i stora drag en ganska trevlig biltur trots allt. En liten besk eftersmak då landsbygdsdöden följde med hela vägen och visst är det en känsla av vemod att Nyköpings kommun valt att göra alla satningar i centralorten. Alla skattebetalare ute i periferin är värda mer än så.

Med det sagt, så blev jag lite bättre till mods när jag stannade vid en parkeringsficka nära Nyköping och den allé som är väldigt ofta fotad och lika vacker oavsett årstid.