När vi flyttade till vår nuvarande bostad var vi omgivna av grannar som hade katter. De (katterna) hade bestämt sig för att använda vår trädgård som samlingsplats. Vi var inte glada åt det, tvärtom. Idag, snart tio år senare, är det bara en katt kvar och honom har vi tagit till oss som en kär besökare.
Katten ifråga är charmig, nyfiken och gillar att gosa.
”Are you talking to me?”
Vi vet inte hur gammal katten är, men han var väldigt ung när vi flyttade hit. Då hade han ett syskon, som tyvärr blev överkörd utanför vår radhuslänga. Förutom att han förlorat ett syskon, har alla hans vänner försvunnit då ägarna flyttat och själv har han i många år hanterats av sin forna matte på ett ganska ovärdigt sätt.
Samwise är hans namn. Detta efter en av rollfigurerna i Sagan om ringen, men han kallas Sam av alla i området. Sam har varit en gäst, då en ovälkommen, nu en välkommen, i många år. Vår altan är populär och här vilar han ibland ut och njuter av både värme och blommor.
Vi var i början lite elaka mot katten. Vi kunde aldrig ha vår altandörr öppen, aldrig låta dynorna på utemöblerna ligga utan uppsyn och ibland gjorde han sina behov i rabatterna.
Skälet till att Sam höll till hos oss, stavas hans matte. Hon, en lärarinna, valde för några år sedan att börja jobba i en svensk skola nere i Afrika. Katten lämnades kvar och vi vet inte vem eller ens om någon tog hand om honom. Vem som gav honom mat, gav honom värme, gav honom kärlek. Smärtsamt var det kalla vintrar när vi såg honom vandra runt i området, morgon som kväll. När vi gick till jobbet kom han springande, när vi kom hem från jobbet kom han springande. Han fick ofta både mat och husrum hos oss, men det kändes innerst inne inte rätt.
En gång sms:ade frugan till ägarinnan nere i Afrika och ställde frågan om någon utsätts att se till Sam. Svaret var att någon såg till att han fick mat, men att katter också är utedjur och klarar sig bra på egen hand. Vi betvivlar inte att ägarinnan tyckte om sin katt, för det gjorde hon, men att vara djurägare innebär så mycket mer.
Min och frugans inställning är glasklar. Skaffar man ett husdjur har man inte bara ett ansvar för det. Man har också en förbannad skyldighet att ta hand om det på bästa sätt.
Ägarinnan har nu kommit hem från Afrika, men har också hunnit flytta sedan dess. Katten är dock kvar, men fick ett nytt hem hos andra grannar som tog över ansvaret. Uppenbart är att Sam mår bättre nu. Han får mat, värme, någonstans att bo och även välbehövlig kärlek.
Därför är det inte så ofta Sam besöker oss längre, men när han väl gör det så är han välkommen.
Men fy nu blir jag riktigt upprörd! Tänk så olika vi människor är, att ett kärt husdjur ”nog klarar sig” trots avsaknad av hem och kärlek, hur är den människan funtad??? Jag har haft katt sedan dottern kom hem med en kattunge då hon var 14 år, alltså långt över 30 år. Mina katter var alltid utekatter, men de kan visst trivas även som innekatter om de är det från början, o då tycker jag de helst ska vara två så de har sällskap. Vi valde ofta att ta hand om ett syskonpar kattungar, de hade ju så kul ihop. När jag skulle flytta till Falun för ca 3år sedan så gick jag ut och frågade på byn där jag bodde om någon kunde tänka sig att ta hand om dem så de fick fortsätta traska utomhus. Och det gick över förväntan, de bor nu ute på landet bland ett helt gäng pyreneiska mastiffer, jag brukar få foton där hundar om mina katter sover i samma säng och är bästa kompisar. Gissa om det värmer ett mattehjärta!
Jag tror att kattens riktiga matte prioriterade sina egna intressen framför allt annat. De som har flyttat in efter henne har ägnat två månader åt att renovera. Det kanske säger en del.
Mina föräldrar hade katter när vi syskon var unga. Utekatter då vi bodde på landet. Om de inte kom in till kvällen kunde de gå ut i området och ropa på dem.
Fint inlägg med fina bilder. Hos oss går många katter men den verkar välnärda. Men jag blir lite putt på dem när de tar ”mina” fåglar eller krafsar i rabatterna så att blommorna förstörs.
Det är nackdelen. Katter gillar fåglar och har de inga alternativ gör de sina behov i rabatter och sandlådor.
Alternativ?
Om de inte tillåts vara inne hos sina ägare där de kan göra behoven
Det är så lessamt när de som skaffar husdjur inte tar sitt fulla ansvar sen över dem, från början till slut. Ägarinnan till denhär katten borde åtm ha skaffat en isolerad kattkoja dit katten kunnat gå o lägga sej. Men egentligen skulle hon ha måstat ge bort katten till ngn som skulle bli ansvarig över den. Det var nog slarvigt och oansvarligt att tänka att den klarar sej själv o att det säkert finns ngn som tar hand om den…fast vi vet att det brukar bli så av ngn naturlig anledning…
Det är bara att hålla med.
Vilket fint inlägg om er lille vän! Självklart ska ett husdjur vara en familjemedlem och då också tas hand om som en sådan. När mina flickor var mindre och vi bodde i hud i Varnhem hade vi en stolt kastrerad bondkatt hos oss i drygt 10 år. Sommartid kom han hem, sov och åt, medan vintrarna mestadels tillbringades inomhus. Numera passar inte husdjur in i vårt liv men jag är inte främmande för kattsällskap den dag vi kanske inte rör oss så mycket. Om det blir vi nog inte överens eftersom Lars tidigare haft en collie och är en hundmänniska…..
Husdjur är ett bra sällskap, inte minst för människor som är ensamma. Tack o lov tar de allra flesta hand om sina djur på ett värdigt sätt.
Sam skulle kunna vara kusin till Guldkryckans Ozzy.
Jag är inget fan av husdjur (undantag: sköldpaddor) men att behandla en katt på det sättet som grannen gjorde gränsar till djurplågeri och är fullkomligt ansvarslöst. Krasst uttryckt så är det samma sak med att skaffa barn. Om man vet att man inte kan/vill ta ansvar för barnet så ska man låta bli att skaffa ett. Det gäller fyrbenta varelser också.
Nu är et ju ännu värre i Sydeuropa, där det finns hur många herrelösa hundar och katter som helst. Och då de inte är kastrerade så…
Men kul att Sam är välkommen hos er när han känner för det.
Husdjur är eller bör vara en del av familjen och därför har man en skyldighet. Synd att vissa inte förstår det.
Vilket fint och tänkvärt inlägg.
Ja, det är många katter liksom hundar som blir lämnade och övergivna av sina ägare. Det kan jag dessvärre intyga är ett faktum här på Cypern och jag skulle kunna skriva spaltmeter om strandsatta, utmärglade hundar och överfulla ”hundhem”- (dog shelters), men avstår, det är så fruktansvärt tragiskt.
Skönt att veta att någon tog hand om lille Sam💛
Tyvärr är det nog vanligt, i syfte när det kommer till katter. I Sverige har jag nog aldrig sett övergivna hundar på gatorna, men väl i andra länder.
Det är just det här som gör att vi inte har husdjur längre…man ska verkligen ta hand om dem, de är familjemedlemmar. Att bara lämna en katt och fara till Afrika, det övergår mitt förstånd att man kan göra så. Så skönt att Sam har hittat ”hem”, att han har det bra och kommer på besök till er nu och då. Tack för ett fint inlägg!
Vi har också valt bort husdjur då vi fortfarande har en vardag med resor och andra intressen. Däremot gillar vi djur när de gör både väntade och oväntade besök.
Hej Stefan! Jag gillar katter men inte objudna gäster! Vår grannes katt slank in till oss ibland. Det gillade jag inte. Sen bajsade han i vår köksträdgård (bland alla örtkryddor). Det gillade jag inte heller! Men söt var den i alla fall. Det var tragiskt när den blev påkörd och gick bort!
Jag fattar noll hur en person kan lämna ett djur vid för våg. Det är inte tillåtet!! Skönt att katten nu har fått en kärleksfullt hem! Fina bilder!
KRAM Anna
Vi hade också problem i början. Katten smet in så fort vi lämnade altandörren öppen, ibland utan att vi märkte det.
En liten komisk historia. För några år sedan ringde Verisure till frugan på jobbet och frågade om vi hade katt? Nej, svarade hon.
Då sa operatören att det satt en katt på trappen mellan våningarna och att larmet hade gått när den rörde sig.
Då hade katten smitit in när frugan gick till jobbet utan att hon såg det.
Jag jobbade i Norrköping så hon fick hasta hem, stänga av larmet och släppa ut katten.
Hon var inte glad, men det var då
Haha! Förstår din fru men bra att man vet att larmet funkar!
Kram igen!
Ja, vad ska man säga mer än att vissa människor förtjänar inte att ha en fyrbent vän. Det är under all kritik hur katter har behandlats genom tiderna. Därför tycker jag det är så bra att det numera är lag på att registrera katter hos Jordbruksverket. Förmodligen gör inte alla det men det är ändå ett steg på vägen.
Så skönt att Samwise har ett bra hem nu och får den kärlek och omtanke han förtjänar men under resans gång gjorde ni andra ett gott jobb.
Jag kan bara hålla med. Så många djur som far illa för att ägarna inte bryr sig eller förstår innebörden i att skaffa djur.
Vilket fint inlägg. Blir alltid så ledsen när djur inte har det bra. En katt må tycka om att vara ute men behöver inte bara mat utan också ett hem, kärlek och omtanke. Så fint att läsa att ni är många som tagit hand om Sam och att han nu fått flytta in i ett eget hem igen. Och Sam är dessutom en väldigt vacker katt.
Frugan tog väldigt illa vid sig. Hon tog in katten så han fick sova och värma sig. Hon kelade, köpte mat och gav honom.
Trist med djurägare som tänker mer på sina intressen än på djuren.
Fint inlägg.
Tack!