Tystberga by är egentligen en gård som ligger i Tystberga gamla socken. Jag gjorde ett besök vid byn en ganska blåsig och kulen aprildag.
Tystberga by ligger ett par km utanför Tystberga samhälle och namnet som sådant är nog okänt också för många Tystbergabor. Däremot är alla bekanta med platsen som sådan.
Just precis. Det är intill Tystberga by som ortens kyrka ligger. Här en bild från 1942, hämtad från Sörmlands museums bildarkiv.
Här samma vy idag.
Jag ska inte lämna för mycket information i detta inlägg. För den intresserade kan ni läsa mer i det senaste inlägget på min andra blogg, Tystberga nu & då
Det är lite vemodigt att gå omkring på kyrkogårdar, samtidigt som det är lite spännande. Lite extra vemodigt är att vandra runt på en kyrkogård där man känner igen många av de namn som står på gravstenarna. Flera av dem bekanta som gick bort alltför tidigt. Jag känner till historien bakom i flera fall och det är bara med sorg man letar i minnet.
Det finns en väldigt liten minneslund…
…men budskapen till nära, kära och icke bortglömda är inte desto mindre värdefulla.
Jag tog en liten extra promenad från kyrkan och på en stig som leder bort från den. På den stigen gick mina föräldrar och vi syskon de få gånger vi besökte kyrkan.
Nu kom jag inte så långt på stigen, då topografin har förändrats jämfört med hur det såg ut på 60-talet. Dock fick jag en vy mot kyrkan jag tidigare inte fångat.
På stigen passerade jag också en kyrkogård för avdankade gravstenar.
Tystberga by som sagt. Här en bild hämtad från Tystberga hembygdsförenings hemsida. Årtal okänt.
Gården är troligen från 1100-talet, baserat på att gården fanns före kyrkan och att kyrkans äldsta delar är från sent 1100-tal. Kyrkan övertog gården på 1500-talet och har sedan dess varit både kronogård, komministerboställe och skattegård. Långt in på 1900-talet fanns här djur, men de är borta sedan en tid. I stugan på bilden nedan bodde en av mina bästa kompisar i sena ungdomsåren, så här omkring har jag tillbringat en del tid.
När jag ändå var i trakten ville jag förstås dokumentera några av de äldsta och mest kända fornlämningarna i Tystberga socken. Tack var appen Svenska runstenar fick jag fram lite information.
”..lät resa stenen efter Manne, Myskjas broder. Styvald ristade runorna…fullgod fader…”. Vem som lät resa stenen har man inte kunnat tyda. Stenens skick är en 3:a på en 5-gradig skala.
”Myskja och Manne lät resa dessa minnesmärken efter sin broder Rodger och sin fader Holmsten. Han hade västerut varit länge, de dog österut med Ingvar”. Stenen får en 5:a på samma skala.
Intill dessa bägge stenar står den tredje och största stenen, dock utan runor.
Det är onekligen spännande att de som reste stenarna, ristade runorna och sörjdes, alla var Tystbergabor i det förgångna.
[…] Tystberga by […]
Vart tog min kommentar vägen?
Den ligger där
Kyrkor och kyrkogårdar är alltid trevliga att besöka. Jag gör som du, tycker om att vandra och läsa på stenarna och förr fanns det ju mer info med yrke och allt. Vårt yngsta barnbarn önskade sig att få vandra på kyrkogården i julklapp och snart ska det infrias när vi besöker våra gravar. Han är sju år så det är roligt att han tycker att det är så trevligt.
Fina bilder och vyer, intressant också med runstenarna, mäktigt att det är en hälsing från länge länge sen.
Kul att småbarn intresserar sig för detta. Det kanske låter absurt, men det är svårt att hitta liknande platser där lugnet infinner sig och där det vilar svensk historia.
Det låter inte alls absurt. Kyrkogårdar är rofyllda, tysta platser och det finns mycket vackert att se på. Killen har gått på kyrkogårdar sen han var lill-liten och älskar att kratta sin mormorsmors och mormorsfars grav.
Vilket härligt inlägg. Ju äldre jag blir desto trevligare tycker jag det är att promenera omkring i min barndomsby, Essunga. När jag hälsar på hos mina föräldrar i minneslunden går jag gärna en runda på kyrkogården där många av de vuxna från min barndom ligger begravda och numera, sorgligt nog, flera av mina jämnåriga. Det är otroligt hur viktigt det var med titlar även in i döden förr. Tack och lov en sed som försvunnit.
Tyvärr inte så ofta jag besöker Tystberga, men när jag gör det har jag minnen från nästintill varje bostad av den äldre bebyggelsen. Liksom jag har nära minnen från många av de namn jag läser på gravstenarna.
Nostalgi i kombination med sorg.
Ett väldigt fint inlägg. Jag gillar gå runt på kyrkogårdar. Där är alltid så rofyllt och om gravarna är välskötta infinns en fin stämning. Kollar dock sällan på namnen på gravstenar, men jämför hur man ”byggde” gravar förr med mausoleum till exempel, medan man nuförtiden väljer ofta väldigt blygsamma gravstenar.
En begravningsplats för gravstenar har jag aldrig sett. Personligen tycker jag att det ser skräpigt ut. Då är det väl smartare att ”bryta sönder” stenarna och göra gabioner av dom som här på en begravningsplats söder om Stockholm:
https://bp-computerart.blogspot.com/2015/08/gabioner-estetisk-atervinning.html
Jag har ett kanske ekivokt intresse av att kolla namn och yrke på gamla gravstenar för att därefter söka information på nätet.
Visst är det så att gravstenar från förr var mer bearbetad än idag – i alla fall oftast.
Ett finstämt inlägg med fina fotografier…
Även på Åland är det vanligt med gravgårdar för gamla gravstenar..
Tystberga, bara namnet i sig är intressant. Det tysta berget fick en kyrka stå på eller om det är gravplatsen som står för tystnaden.
Ursprungsnamnet är Thurstaberga och vad det kommer från vet jag inte. Någon har spekulerat i att det är guden Tyrs berg.
Så fint inlägg om din vandring i Tystberga by. Fint skrivet också om kyrkogården och gravarna, om dina egna minnen. En kyrkogård för gravstenar var ju lite ovanligt. Spännande också med fornlämningarna.
Det spännande är att vattnet en gång sträckte sig hit. Det är en dryg mil till havet, fågelvägen.
Ett fint inlägg att läsa. Ett inlägg om det som en gång var och som aldrig mer kan bli men också om en kyrka som står där stadigt än i dag.
En kyrkogård för gravstenar var lite annorlunda. I stora staden får gravstenar inte tas bort även om anhöriga väljer att ta bort/återlämna graven. Man tycker att det påverkar miljön i negativ riktning om stenarna tas bort.
Intressant. Det är nog mycket som skiljer de stora städerna från landsbygdens mindre orter.
Fint inlägg. Häromdagen gick jag runt på min barndomsbys kyrkogård. På den nyare delen kunde jag nu läsa namn på gravstenarna på de som bodde grannar och som jag jobbade med som 16-20-åring. Vemodigt är det. Förr brydde jag mig inte om liknande men med åldern blir det mer viktigt att få ett sammanhang av byn där man växte upp och där min mor fortfarande bor kvar.
Tyvärr är vi i en ålder där vänner och bekanta faller ifrån. Mest tragiskt är att läsa namnen på bekanta som gick bort i unga år och där jag känner till orsaken bakom.
Ja så är det. Jag har varit med om det också.
Ett väldigt fint inlägg Stefan! Kyrkor, kyrkogårdar och runstenar! Finfina vyer i bilderna! Jag gillar också vandra på kyrkogårdar. Hemma där jag är född, känner jag ju igen många namn. Det finns titlar på gamla gravstenar, det är spännande.
Ett kanske något absurt intresse jag haft/har är att läsa namn på gamla gravstenar och sedan googlat efter information kring dessa.
En rolig händelse inträffade för några år sedan då jag sprang på en gravsten i Nyköping där det stod pilot efter namnet och att personen dog i unga år. Jag kom hem, googlande och fann att han var stridspilot på F11 och hade omkommit vid en flygövning. Ett par år senare skrev en person en kommentar till inlägget om piloten och det visade sig att det var en anhörig som blev jätteglad.
Förstår att du också blev glad för den kommentaren!