I drygt 30 år bodde jag i lilla Tystberga. Det är idag drygt 30 år sedan jag flyttade därifrån och in till Nyköping. Igår var det dags för en promenad i min gamla hembygd.
Den här skylten möter bilister som kommer till Tystberga via kustvägen mellan Nyköping och Trosa.
Jag kom från andra hållet, åkte genom samhället och parkerade bilen nere vid ortens idrottsplats. Det var därifrån jag utgick på min runda.
Tystberga är kuperat och breder ut sig runt det 52 meter höga Knektberget. Det var lika bra att ta tjuren i hornen och inleda med det tuffaste. Tänkte jag och påbörjade promenaden upp i samhället.
Från villorna på baksidan av berget går det brant uppåt innan man når toppen. Denna brant minns jag med delad förtjusning under mina år som fotbollsspelare i ortens lag. Innan vi fick en grusplan innebar vinterträningarna ofta att vi hade löpträning runt i samhället och ett stående inslag var att ha intervallträning upp och ned för den väg som leder brant upp till…
…vattentornet som tronar på den högsta punkten i Tystberga samhälle.
Härifrån har man en fin utsikt över nejderna. Tystberga omges av öppna landskap, men sedan min tid som ung har växtligheten på berget vuxit sig så hög att man inte längre ser så mycket av bebyggelsen nedanför.
Jag nämnde villorna på baksidan av berget. När jag var en liten parvel fanns här bara skog och den skogen utgjorde skådeplats för oss när vi lekte indianer och cowboys. En lek på skoj, med en underton av allvar. En dag kom grävskoporna och förstörde de ytor där vi byggde våra kojor och smög på varandra genom ormbunkar och snår.
Då blev vi både ledsna och arga. Idag är åtminstone jag tacksam för att man då uppförde ett helt nytt bostadsområde. Här är det villor från 70 och 80-talet som dominerar och idag önskar jag att man kunde utöka med fler i den skog som ännu står kvar. Landsbygden behöver fyllas på med nya invånare av en rad olika skäl.
Fortsätter man genom detta villaområde når man genomfartsleden som kantas av lite äldre villor. Några enstaka nya har tillkommit sedan jag lämnade Tystberga på 90-talet.
Genomfartsleden som utgår från gamla riksettan och fortsätter genom hela samhället passerar den äldsta bebyggelsen som ligger vid foten av Knektberget. I byggnaden till vänster har det varit både livsmedelsbutik, elaffär och kanske något mer som jag i hastigheten glömt. Idag pågår ingen sådan verksamhet, utan fastigheten utgörs idag av idel bostäder.
När jag ser den äldsta bebyggelsen får jag känslan av att Tystberga var menat för mer en gång i tiden. Fastigheten ovan är bara en av flera med landsbygdens mått mätt ganska stora med sina tre och fyra våningar. Varför bygga så stort i en från början liten by, om det nu inte var tänkt att bli något mycket mer än så?
Spekulationer, men just i det här området finns också andra lite större och mer ovanligt formade bostadshus. Merparten väldigt välskötta, andra mer slitna.
I utkanten av västra Tystberga ligger ett stort gärde. Det har vid flera tillfällen varit på tapeten att bebygga detta, men än så länge ligger den som den låg när jag växte upp. Till vänster i bild ses en byggnad som får utgöra den trista del av Tystberga som jag återkommer till i tre olika inlägg framöver. Det är den gamla silon som förr sjöd av liv under skördeperioden, men som sedan länge har fått förfalla. En liten skamfläck som tyvärr syns ganska långt.
Tystberga som samhälle delas av järnvägen. Har ni åkt tåg och passerat Nyköping på vägen till Stockholm, har ni också passerat genom Tystberga. Här fanns förr en livlig station, men både gods- och passagerartåg som stannade. Tyvärr väldigt länge sedan och när Ostlänken står klar – om den nu någonsin gör det – kommer tågen att passera 1 km utanför samhället. Vad som då händer med befintlig järnväg återstår att se.
På andra sidan järnvägen befinner man sig på den lägsta punkten i denna kuperade ort. Här möter det ”Nya Tystberga” lite av det gamla i en ganska skön mix.
Gamla byggnader från tider långt innan jag föddes. Här byggnaden till vänster som utgjorde Posten i Tystberga och till höger en av ortens då flera banker. Vilken det var törs jag inte svara på, då jag aldrig hann utföra några bankärenden innan de alla slog igen.
Det är lite av det ”gamla” Tystberga. Lite längre bort på samma väg stöter man på det ”nya” Tystberga. Här i form av nybyggda villor och olika gruppboenden.
Till höger på bilden ovan ses några av de röda små villor som utgör Seniorum. Området för 55-plussare som uppfördes drygt 10 år efter att mitt flyttlass gick till Nyköping. Här intill har också kommunen köpt upp mark. Här planeras för en park och nya bostäder i form av villor, parhus och flervåningshus. Om detta blir av återstår att se, men det vore nog ganska välkommet för många.
Att vandra runt i en ort där man både föddes och växte upp är nog för många, mig inkluderad, en vandring som bjuder på både glädje och vemod. Glädje för att många minnen dyker upp och för alla de platser jag känner igen. Vemod för att jag också i Tystberga påminns om att landsbygden är satt på undantag runt om i Sverige. Alla i min ålder och äldre generationer kan nog återskapa lite av det som en gång var när vi tänker tillbaks. Dit lär varken Tystberga eller andra mindre orter komma igen, men det vore väl tusan om inte politikerna börjar inse värdet av en levande och inte döende landsbygd.
Var jag bodde? Jo, på bilden nedan ses Stensnäs. Här bodde jag min första tid. Av förståeliga skäl minns jag inte mycket. Jag vet att mina föräldrar hyrde övervåningen och något säger mig – möjligen genom mina föräldrar senare i livet – att hon som ägde fastigheten hette Maria och att jag vid något tillfälle lyckades låsa mig inne.
Mina två syskon bodde aldrig här, för innan de kom till världen gick flytten hit.
Ett av de hyreshusområden som växte upp runt 60-talet. Första åren bodde vi högst upp i det första gavelhuset till vänster. Därefter längts ned till höger i det första långa huset till vänster (där min far fortfarande bor). Efter avslutad skola och militärtjänst var jag så äntligen vuxen och skulle skaffa något eget. Det blev att bära mina få pinaler tvärs över vägen till det första hyreshuset till höger. Min ingång syns inte i bild, men där bodde jag i drygt 10 år innan den verkliga flytten skedde.
Tystberga med sina ca 890 invånare är inte stort, men det blev en vandring på drygt 8 km. Jag tog fler bilder än dessa, men de kommer jag som ovan nämns att använda i tre kommande inlägg och även på min andra blogg där jag fördjupar mig mer i enskilda platser och byggnader i orten där jag växte upp.
Åter en fin vandring i ord och bild och denna gång är det en nostalgivandring i din fina hembygd. Någon sådan kan jag inte göra från mina första år, vi flyttade många gånger. När vi till slut hamnade där uppe i Kiruna så blev jag kvar där i nio år – men hela den staden är ju under stor förvandling. Nu flyttas den stora kyrkan, jag önskade att jag fick se det, men allt i stan är fullbokat sen länge.
Kiruna vill jag gärna besöka. Jag får se i framtiden, men så länge stan är ett byggprojekt är det ointressant.
Egentligen inte, det är fascinerande att se hur stora hus flyttas. Men det mesta är kanske gjort redan, utom kyrkan.
Vilken trevlig vandring i Tystberga som kanske har blivit för tyst. Borde kunna utvecklas mer. Det är tråkigt när landsbygden inte är så levande. Jag kan tänka mig att det var både härlig nostalgi men kanske också en dos vemod. Så känner jag ofta när jag besöker minnenas kvarter.
Jag inbillar mig att politikernas löften om en levande landsbygd är ett spel för galleriet. Landsbygden kostar och de pengarna vill kommunerna spendera på centralorterna. Att det sedan är landsbygden som håller med råvaror till det mesta är en annan sak.
Tystberga känner jag till namnet på men inte mer än så. Det var trevligt att få följa med till de platser där du har dina första barndomsminnen men även minnen från ungdomen. Roligt att få se husen där du bodde. Flytten till din första bostad gick inte långt. Förstår att ni som barn blev arga när er skog bebyggdes men samtidigt så var det säkert ett välkommet inslag med villor. Hade nog trott att det var fler än 890 invånare. Håller det sig på samma nivå eller har det ökat eller minskat?
På 70-talet bodde här över 1000 personer. Det finns ett antal bostäder och fastigheter som inrymmer personer med särskilda behov och de tror jag inte ingår i statistiken. Det har trots allt byggts en del, inte rivits.
En trevlig tanke att gå runt i byn där man är född och uppvuxen. Inspirerande fotouppdrag..
Det är det. Jag upptäcker saker idag som bara passerades som ung. Det kommer en del framöver på denna och min andra blogg.
Vilken fin betraktelse av ditt barn-och ungdomsland. Jag är motvallskäring och älskar glesbygden mest av allt. Ja, inte så det ska vara helt folktomt, men det ska finnas myyyyycket orörd natur, stora skogar, tjärnar och sjöar. Jag blir nog nomad i mitt nästa liv… Tack för presentationen. Tycker namnet kanske är något missvisande, Tystberga verkar erbjuda ett livligare samhälle än namnet antyder.
Jag är också en lantis i grunden. Trivs bättre omgiven av träd och gräs än asfalt och betong.
Det är nog lite tystare i Tystberga idag än på min tid. Så som det tyvärr är på den svenska landsbygden numera.
Härligt att få följa med till Tystberga … och jag vet att jag har åkt igenom där någon gång, men aldrig stannat till.
Fina bilder och trevlig läsning om orten där du växte upp! Det ser trevligt ut!
Har du varit vid Stendörren eller besökt Nynäs slott har du alldeles säkert åkt genom byn.
Tack Anki.
Stendörren har jag varit vid flera gånger 🙂👍
Då har du garanterat åkt genom min hemby 👍
Tycker nog att Tystberga ser ut att vara en välmående ort och man verkar satsa på både gammalt och nytt. Vissa hus du visar har ju Djursholms-stuk över sig, utseendemässigt alltså, troligen inte vad gäller priset;-)
Det är lite kul att se att du är kvar i Nyköpings kommun. Du måste ha trivts där, för annars hade du ju flyttat, kanske inte till Stockholm, men ändå.
Det finns problem under ytan, här precis som på alla orter.
Stockholm finns inte på kartan och Nyköpings kommun bjuder på en hel av det jag gillar. Närhet till havet, vacker natur, historiska byggnader. Att man förstört Nyköping som stad är en annan sak.
Tack gör att vi gått gå med dig på en promenad i din barndoms Tystberga. Förstår precis när du pratar om blandningen mellan glädje och vemod. När jag jämför med min barndomsby,Essunga, framstår Tystberga som gigantiskt med både hyreshus och bank. Jag har många gånger tänkt att gå en promenad med kamera där men än har det inte blivit, kanske något att ta tag i…
Det hoppas jag du gör. Kul för en utomstående att se något som dokumenteras av utflyttade.
Tack för din vandring genom Tystberga. En fin minnesvärd vandring även för min del. Bra skrivet, fint dokumenterat. Jag har sett Tystbergaskylten när jag via Nyköping har rest till Stockholm eller tvärtom. Ett smått spännande namn för övrigt. Tyst-berga..du har kanske beskrivit namnet tidigare?
Jag tror att namnet härstammar från Tyrs berg, alltså guden. Orten hette ursprungligen Thurstaberga och berget skulle då vara Knektberget som beskrivs.
Skylten är nog mer känd än orten 😃
Tack för den resan och berättelsen 🤗
Tack för att du följde med
Hej Stefan! Tack för att du delar med dig av din promenad genom Tystberga… så vackert och vemodigt beskrivet. Det är något alldeles särskilt att återvända till platser där man en gång hörde hemma. Hus, gator och byggnader bär på minnen som väcks till liv med varje steg.
Din berättelse fångar så väl den där dubbla känslan av glädje och sorg som ofta kommer med nostalgi. Det är fint att läsa om var du bott och hur livet tog sin väg vidare därifrån. Samtidigt känns det sorgligt att se hur mycket som försvinner när landsbygden hamnar i skymundan. Det är något som berör oss alla, oavsett var vi bor.
KRAM Anna
Jag är innerst inne ingen stadsbo. Om jag längtar tillbaks? Ibland, ibland inte, men att Tystberga ligger mig varmare om hjärtat än Nyköping råder det ingen tvekan om.