London Calling – Part 4

Då var vi framme vid resans höjdpunkt och den egentliga orsaken till att vi gjorde den. Frugan har börjat intressera sig för fotboll på senare år (aldrig för sent) och det var på hennes initiativ vi flög till London. Vad passar då bättre än att se en match mellan hennes och mitt lag.

Vi tog tunnelbanan till närmast liggande station från vårt hotell sett, Seven Sisters. Vi klev upp från underjorden i Londons utkanter och mötte här ett London som vanliga turister aldrig besöker. Tveksamt om man skulle vilja gå här ensam en mörk kväll. Nu var det tidigt på förmiddagen och nu väntade en promenad på ca 30 minuter. Jo, man kan välja att boka in sig på en anslutningsbuss, men vi är vana att promenera och var också tidigt ute.

Bakom nedslitna byggnader och skräpiga gränder skymtade vi så arenan borta i fjärran. Tottenham Hotspurs Stadium.

När arenan invigdes 2019 var den Europas och en av världens allra modernaste. För intresserade finns en bra video på Youtube som visar lite av fasciliteterna och moderniteterna.

Nu var det match mellan frugans Tottenham och mitt Manchester United. Bry er inte om klockan på bilden nedan. Även om vi var på plats tidigt, så var förmiddagen längre gången än så.

Vi hade slagit till och köpt lite dyrare biljetter. De inkluderar skönare stolar på bra platser, men också fri mat före match (dryck fick vi köpa då), dock gratis dryck i halvtid och en dessert efter matchen. Vi var bland de första i loungen, men allt eftersom fylldes den på och trots den arla tiden köptes en hel del pints med öl och glas med vin för att komma i stämning.

Det var en del svenskar på plats, förutom oss. Tottenhams hemmaarena tar 62 800 åskådare och är efter Manchester Uniteds Old Trafford (74 879), den arena i England som tar mest publik.

De välskötta planerna vattnas ändå in i det sista.

Läktarna fylldes successivt på och som brukligt är har varje lag egna maskotar som rör sig bland publiken innan matchen drar igång.

Jublet bröt så ut när storbildsskärmarna visade hur lagen radade upp sig i arenans innandöme.

Till tonerna av dunkande musik kom så lagen ut på planen och det gick lite rysningar genom kroppen. Man bör vara på plats för att få den rätta känslan och känna atmosfären kring dessa matcher. Lite som att film ska upplevas på bio och musik på konserter.

Jag har tidigare skrivit hur hela besöket i London präglades av Remembrance Day och de brittiska matcherna var inget undantag. Innan domaren blåste till start radade spelarna upp sig, publiken reste sig i en tyst minut och en ensam trumpetare blåste en hyllningsfanfar till alla stupade under de bägge världskrigen. Här en film på detta från just matchen vi såg. Här snackar vi gåshud, tro mig och hos många fälldes säkert en och annan tår.

Så radade spelarna upp sig för match och att se sina idoler och andra världsspelare på så nära håll är något helt annat än framför tv:n.

Så blåste domaren till match.

Av naturliga skäl fokuserade jag mest på Manchester-spelarna. Dock inte lätt med tanke på att kameror med stora objektiv inte får tas in på arenorna.

Fotboll har också en baksida. Det vet även jag som i många år spelade fotboll, dock på en betydligt lägre nivå. Det är skadorna.

Fotboll är den sport som är mest skadedrabbad. Då främst genom knäskador, vilket också var skälet till att min blygsamma karriär fick ett abrupt slut. Vår match var inget undantag och några spelare tvingades av planen just av denna anledning.

Manchester United hade en klack på ett par tusen och nedan ses lagets spelare jubla framför dem efter ett av målen.

Matchen då? En trevlig match med mängder av målchanser för bägge lagen.

United gjorde 1-0 i första halvlek. En ledning man höll till 86:e minuten då Tottenham kvitterade och publiken jublade. Det stod 1-1 vid full tid, men domaren hade lagt till 6 minuter och i den 92:a matchminuten gjorde Tottenham 2-1. Nu jublade inte stadion, den exploderade. Själv svor jag lite tyst och United-klacken såg allt annat än muntra ut, men…

…domaren hade lagt på ytterligare en minut just p.g.a. detta mål och i den 97:e minuten med 10 sekunder kvar, kvitterade United. Tottenhamfansen tystnade betänkligt, det hördes svordomar runt oss, United-klacken reste sig unisont och bara skrek ut sin glädje, medan jag en en kvinna framför mig log tyst för oss själva. Vi satt nämligen bland idel Tottenham-supportrar.

Det var ett resultat som både frugan och jag i grunden var nöjda med. Ingen av oss gick väl därifrån helt nöjda, men heller inte missnöjda.

Med detta avslutas denna resa och de fyra inlägg som har speglat den. Förutom resultatet i matchen, så är vi oerhört nöjda med det som London erbjöd. Allt flöt bara på. Från avresan med Flixbus i Nyköping till hotellet vid Arlanda, flyget, hotellet i London, vädret, sevärdheterna…allt. Möjligen då undantaget misstaget när vi väntade på vaktavlösningen vid Buckingham Palace, men å andra sidan fick vi se något vi inte hade fått se om den gått av stapeln.

Nu återgår både jag och bloggen till vardagen. På återhörande.

23 reaktioner på ”London Calling – Part 4

  1. Härligt att läsa och faktum att ditt inlägg får mig att känna att jag borde ha varit där med Uffe,jag också. Han är ett fotbollsfan…jag ett betydligt mindre men har blivit lite biten i och med flytten hit till fotbollslandet.
    Stämningen gick det inte att ta fel på…
    Tack Stefan!

  2. Wow, vilken avslutning 😀
    Det är inte svårt att föreställa sig känslan att uppleva det live. Måste ha varit mäktigt. Förmodligen hade även en sådan som jag ryckts med i stämningen och upplevelsen. Tror inte att det går att undvika när man är på en plats med såååååå mycket människor som alla vibrerar av inlevelse och engagemang.

    Jag är annars så nära en sport-ateist som man kan komma och har egentligen ingen förståelse för hur sådant här kan fängsla så många. Men jag förstår känslan i sig, när jag kopplar den till annat jag själv har intresse av. Du jämför ju själv med film som ska ses på bio, och musik på konsert. Sådant har jag inga problem att begripa 😉

    Om jag skulle tvingas att välja någon sport att titta på 😅 skulle jag nog välja friidrotten. Jag har lättare för att fängslas av de individuella insatserna från duktiga idrottsmän och kvinnor.
    Men jag har aldrig planenligt satt mig att titta på sådant heller. Det har hänt några gånger att jag hamnat vid TV’n och tittat på någon OS-gren, när det inte funnits annat att välja på. Men det var väldigt länge sedan det hände. Minns att jag tittade på damlaget i Curling under vinter-OS när jag pluggade i Stockholm. I lägenheten som jag lånade i Vällingby fanns inte så mycket annat att se på TV. Slog mig själv med häpnad när jag i min ensamhet tjoade högt och slängde upp armarna mot taket när Sverige vann. Efter den spontana reaktionen som kroppen gjorde tänkte jag, ”Jisses, vad var det som hände nu?” 😅

    • Det blev den höjdpunkt vi hoppades på.
      Älskar friidrott, men i senaste OS satt jag och njöt av annars ointressanta sporter som hästhoppning och luftgevärsskytte.

  3. En fin kärlekshistoria i fotbollens tecken – så roligt att ni gjorde denna resan och mötte er lag i levande livet. Fint att se er båda två i bild!

  4. Jag får ståpäls bara jag ser dina fina bilder från arenan. Jag nästan hör sången ”Glory, Glory Tottenham Hotspur”
    (https://www.youtube.com/watch?v=Vx-Lp3J-W2Q)
    Okej, Liverpools sång är strået vassare, men ändå.
    Kul med lounge-biljetter. Att sitta 90 minuter plus tilläggstid i ”brittiskt väder i november” gör man inte frivillig.
    Ett härligt inlägg, såklart helt i min smak:-)

    PS. Bra lottning för Sverige som Martin Dahlin drog fram idag. Om vi inte klarar av dessa två matcher på hemmaplan har vi ingenting i VM att göra. Hoppas att alla skadade så kallade stjärnor är friska till dess, då borde det gå vägen. DS.

    • Som du skriver. Med alla spelare tillbaka och i form bör vi klara Ukraina. Polen, om de vinner, är en svårare men ingen omöjlig nöt att knäcka.

  5. Så härlig er resa till London blev och jag förstår att matchen var resans höjdpunkt. Det är som du säger en helt annan sak och stämning att se en match på plats. Med tanke på era sympatier för respektive lag så blev det väl ett utmärkt slutresulltat.
    Jättehärliga bilder!

  6. Det måste ha blivit en oförglömlig Londonresa. Vilken upplevelse att vara med live och se den matchen. Så trevligt det låter med förtäringen som ingick och bekvämare stolar. Förstår att det var stämningsfullt.
    Det har varit jättetrevligt att få följa med på denna trip med fina bilder och intressant läsning. Stort tack!
    Ni är jättefina på bilden.

    • Tack själv Eva. Det är en upplevelse att kombinera en storstad med något man brinner för och London/fotboll är en synnerligen trevlig kombo.
      Både frugan och jag tackar för de sista orden 😃

  7. Wow! Vilken upplevelse! Det gick nästan att ta på stämningen genom dina bilder. Förstår att det var en mäktig upplevelse med hyllningen till de stupade under de två världskrigen.
    Och 2-2 var väl ett bra resultat … för er i varje fall.
    Vi hade planer ett år på att åka och se en fotbollsmatch i London men ryggade då för priserna som var ca 5000 per biljett.

  8. WOW vilket inlägg 🙂 Så spännande att du sparade mötet med 62 798 åskådare till sist. Jag har aldrig varit på en sådan stor tillställning så jag får bara tänka mig hur det var. Vaktavlösningen är också mäktig… vi kom och gick pch det stod massor av folk på kö så vi stod en massa och undrade vad det var? Då kom en man typ närmare 90 år med flertalet medaljer på bröstet och berättade vad som skulle ske. Och vet ni vad sade: -Här har jag också gått i många år berättade han stolt och fortsatte till nästa grupp som stod och funderade 🙂 Tck för trevliga bilder och en fin story!

    • Tack Åke. Jag tror att många av dessa veteraner är stolta över sin bakgrund och att de gärna delar med sig av detta. Dessutom är gamla Old School-britter väldigt artiga av naturen.

    • Stort tack. Man ska nog uppleva detta på plats för att förstå. Man behöver inte alltid gilla sport, utan mycket av upplevelsen sker runt omkring.

Lämna ett svar