Två stopp på vägen

Det var en så där härlig höstdag med en stänk av sensommar. Frugan var i Dalarna för att besöka barn och barnbarn, så jag passade på att njuta av det fina vädret på cykel. Det behöver inte vara sommar och sol för att kroppen och sinnet ska få sitt. Det fungerar även en höstdag som denna.

Det blev en för mig välkänd sträcka jag brukar ta en gång varje år. I somras blev det aldrig av, så nu i cykelsäsongens sista timma passade jag på.

Den första biten är erbarmligt tråkig att cykla. Ut och förbi Gumsbacken, på raksträckor och i öppna landskap, i utkanten av de små orterna Buskhyttan och Svalsta. Suck, bara suck. Fast strax efter Svalsta svänger man av den stora vägen och in på en lite mindre trafikerad. Ni som bor i Nyköping börjar nog ana vart jag är på väg?

Förbi Tuna kyrka, nedför en lång backe och uppför en ännu längre och man är snart på plats vid mitt första stopp på färden.

Fada kvarn.

Här har det funnits verksamhet sedan 1500-talet. Här har såväl sågverk, kvarn och järnbruk varit i drift. 1627 byggdes dessutom en masugn på platsen där järnet som framställdes användes till kanoner. På 1660-talet lades bruket ned.

Idag är kvarnen den byggnad som är mest välbevarad. Nördig i gamla byggnader och verksamheter som jag är, vore det kul att kika in i kvarnen och utforska alla dess hörn. Tyvärr är dörrarna låsta, men det av förståeliga skäl. Alla känner inte samma respekt för vår historia och kultur som jag.

Sågen på området ersattes 1920 av en kraftstation och den verksamheten var den sista att avskaffas och det skedde så sent som i slutet av 1960-talet. Det finns en smedja på området och i den kan man titta in för att se hur det såg ut på den tiden det begav sig.

Det finns ett antal andra byggnader bevarade, en del av dem på ganska otillgängliga marker. Det är inte utan att man får lite nostalgi i ögonvrån när man går här. Tänk ändå vad våra förfäder kunde med enkla hjälpmedel och metoder.

Ovanför Fada ligger Fadadammen varifrån de olika verksamheterna fick mycket av sin kraft. Fallhöjden från dammen är 32 meter, men tyvärr är det sällan eller aldrig som vattnet släpps på i dessa dagar. ravinen som passerar strax intill kvarnen var tämligen snustorr den här dagen. Några enstaka pölar syntes i dess botten och ansträngde man sig kunde man höra ett litet porlande ljud där nere i grönskan.

Dammen ja. Den ligger där och ser ganska inbjudande på håll. Jag har vänner som säger att de badade där i unga år och visst kan man säker bada, men jag tror inte jag skulle känna suget hur varmt det än vore i luften.

Att ge sig ut på vattnet med båt är nog en annan sak. Den här gummibåten låg på land och inte långt därifrån låg en eka uppdragen på land. Kanske finns det fisk i sjön, kanske man bara ger sig ut för att njuta av omgivningen.

Efter Fada bär det in i täta skogar under några kilometer. Därefter kommer man åter till öppna landskap och ganska raka sträckor. Skillnaden här mot den sträcka jag beskriver ovan är att trafiken är långt från lika intensiv, att det är med en naturnära känsla att cykla här och att man inte sällan stöter på ett och annat djur ute på åkrarna och i skogskanterna.

Några kilometer på plan mark, men sedan kommer en sträcka som är kul att ta sig fram på för alla typer av fordon. Det svänger, det är kurvigt, kuperat och hela tiden är man omgiven av härlig skog. Så ser det ut i några kilometer innan man anländer till nästa stopp.

Gälkhyttedammen.

En liten sjö som ligger inbäddad i grönska. Det finns väl inte så mycket att informera om, men platsen är mycket populär och används inte sällan till rastplats för vandrare, cyklister och även bilister som stannar för att njuta av naturen.

Gälkhyttedammen ingår i ett s.k. delavrinningsområde. Detta innebär att det är en del av ett större vattendrags huvudavrinningsområde. I det här fallet Kilaåns.

Sjön är större än tidigare nämnda Fadadammen och så här på håll ser det väl ganska lockande ut? Fast på nära håll ser man hur brunt och inte blått vattnet är. Fast visst kan man bada. Lite längre bort på vägen ligger ett litet stugområde med privata bryggor och här har jag med egna ögon sett folk bada, men…

Färgen på bilden ovan är blå, men det beror nog mest på hur solens strålar träffar vattenytan och hur den klarblå himlen speglar sig. I själva verket är vattnet mer rostbrunt. Platsen är värd ett besök och varför inte vandra Sörmlandsleden som har några etapper runt och omkring sjön.

Vackert är det hur som helst.

Den härliga webbportalen Bygdeband har en del gamla bilder från Fada. Tyvärr inga från Gälkhyttedammen, men i får åka dit och ta några själva.

Här Fada kvarn. Klicka här för fler bilder och mer läsning.

Efter detta härliga stopp bar det så hemåt igen. Dessbättre bar det mer utför än uppför och det gick ganska snabbt att ta sig fram till den erbarmligt tråkiga delen av sträckan. Fast innan man kommer ut på stora vägen kommer det en lång uppförsbacke och på dess krön står förmodligen Nyköpings kommuns mest fotograferade lada.

Det går bara inte att passera här utan att stanna för ett foto.

 

Kyrkrundan

Igår torsdag, ägnades 7 timmar på cykel för att förverkliga en fotosejour jag funderat över länge nu. Jag visste att det skulle bli en lång, jobbig och smärtsam cykeltur, men väl värd.

Jag laddade ned en mobilapp för någon månad sedan och nu skulle jag för första gången testa den på riktigt för att se vilken exakt tid som användes, hur många kilometer jag cyklat och hur många kalorier som förbrukats. När jag kommer hem och ska titta på resultatet har den inte fungerat. Enligt appen var jag ute i 1 timme och 25 minuter, hade cyklat 4,8 kilometer och förbrukat runt 600 kalorier. Hmmm…det blev att använda den här webbsajten för att räkna ut resultatet. Att jag var ute med cykeln i 7 timmar kunde jag räkna ut själv och med webbsidans hjälp fick jag veta att sträckan jag cyklade var 84 kilometer och det förbrukades 5 171 kalorier på den.

Rubriken säger ”Kyrkrundan”, men kunde lika gärna döpts till ”5 kyrkor”, för det var nämligen samtliga kyrkor i Tystbergabygdens församling jag ämnade besöka. Va!?, utropar de som känner mig och visst är utropet befogat. Jag är inte det minsta religiös och besöker i vanliga fall kyrkor endast vid glada tillställningar som dop och bröllop, samt mer tråkiga som begravningar. Sant, men det finns något spännande med kyrkor och kyrkogårdar, vilket ni som följt bloggen vet vid det här laget.

Hur som, 06:30 lämnade jag hemmet och begav mig till kustvägen där den egentliga turen inleddes. Så här tidigt på morgonen är det en upplevelse att ta sig fram på cykel. Visst mötte jag och blev passerad av något enstaka fordon, men de var få. Det var lugnt, ingen blåst som störde och inga ljud förutom de naturen erbjuder. Fåglarna som sjöng ute i buskagen, rådjuret som sakta passerade över vägen vid Ånga, den mäktiga rovfågeln som lyfte från trädet och seglade ut över åkern, fjärilarna som lekte vid vägkanten…Man måste prova för att förstå.

Det blev en vätskepaus vid Helgö. Under mina barndomsdagar låg här en butik i vilken mina föräldrar ofta stannade när vi var ute på en bilrunda. Den är precis som många andra lanthandlar borta sedan länge och borta är också all annan verksamhet som bedrivits på detta lilla område, förutom den populära kajakuthyrningen som fortfarande lever.

Ni som följer mig på Instagram har sett bilden ovan och många undrade vart jag är på väg. Inget rätt svar ramlade in, men snart nog får ni veta.

Turen fortsatte på väg 219 tills jag kom till avfarten mot Tystberga. Där svängde jag in mot mitt första riktiga stopp.

Bälinge kyrka.

Denna kyrka uppfördes under sent 1100-tal och tidigt 1200-tal. Kyrkan uppfördes under en period när Sundhällafjärden sträckte sig långt inåt land och man kunde med båtar ta sig ända till det som idag är Bälinge socken. Under 1300 till 1500-talen gjordes tillbyggnader på kyrkan som till en början bestod av en nio meter långt långhus.

Idag rankas Bälinge kyrka till en av Södermanlands vackraste och så är det säkert. 180 personer rymmer kyrkan idag.

Några lokala celebriteter har sitt sista vilorum här. Några av er känner säkert igen släktnamnet.

Andra välkända namn är Johan August Gripenstedt, finansminister i Sverige på 1800-talet, som begravdes i en nymurad gravkammare 1874. Beata von Yxkull är också ett känt namn, men hennes öknamn kanske är mer välkänt. Pintorparfrun som på 1600-talet fick smeknamnet p.g.a. sin grymhet.

Upp på cykeln igen och vidare mot nästa mål.

Mellan Bälinge kyrka och detta mål ligger en liten byhåla vid namn Lästringe. Det är en liten by man snabbt passerar med bil eller tåg, men nu passade jag på att ta en tur runt i byn och det gick fort. Drygt 100 bofasta lever här idag, men under glansdagarna bodde drygt 400 personer i Lästringe socken och drygt 200 i själva samhället. Tänk att här funnits både tågstation, livsmedelshandel och hotell.

Nu förstår ni var nästa stopp blev. Några kilometer från samhället ligger nämligen…

Lästringe kyrka.

En kyrka som knappt ser ut som en kyrka, men som också den har en historia. Kyrkan som saknar torn har sina äldsta delar från sent 1100-tal, men tillbyggnader gjordes ända fram till 1699 då sakristian byggdes. Den lilla kyrkan sägs vara ett av de bästa exemplen på hur de första stenkyrkorna i Sverige planlades.

Även Lästringe kyrka har en liten kyrkogård som inrymmer både gamla och nya gravstenar. Jag brukar ta en runda, läsa på stenarna och tänka tillbaks på tiden när personerna levde och hur de levde. Ibland brukar jag notera namn för att sedan googla fram eventuella uppgifter om fältskärar, byggherrar, kammarfröknar, spiksmeder och andra yrkeskategorier som knappast finns idag.

90 personer ryms i Lästringe kyrka idag.

Nedanför kyrkan intog jag min frukost, stående av välkända skäl.

Därefter trampade jag vidare mot nästa stopp. Den biten företogs på den gamla E4:an som faktiskt sträckte sig genom centrala Nyköping och hela Storgatan. Minns ni? När jag cyklar här minns jag hur denna korta vägsträcka mellan Lästringe kyrka och nästa anhalt kantades av en livsmedelsbutik, ett gatukök, en bensinmack. Allt är borta sedan länge.

Sättersta kyrka.

Kyrka nummer tre på den långa färden var Sättersta kyrka. Även denna kyrka uppfördes mellan 1100-talets sena hälft och 1200-talets tidiga.

Av de fem kyrkor som inlägget behandlar, har Sättersta kyrka genomgått flest ombyggnader, tillbyggnader och restaureringar. Man har tillfört, man har avlägsnat och man har restaurerat, det sistnämnda så sent som 1939 då nya bänkar placerades ut, korfönstret murades igen och ett rundfönster med glasmålning installerades.

Idag ryms 100 personer i kyrkan.

Kyrkogården är liten, men innehåller även den nya och gamla gravplatser. Några lite mer slitna än andra.

Kyrka nummer fyra är den jag har störst relation till.

Tystberga kyrka.

Det blev en avstickare på några kilometer, en sträcka jag också tog mig tillbaka på.

Tystberga kyrka är den äldsta av de fem på färden och den uppfördes någon gång i mitten av 1100-talet.

Jag är född och uppvuxen i Tystberga och av den anledningen höll jag mig kvar här längre än vid de övriga fyra kyrkorna. Ett av de givna skälen är att jag känner till namnen på många som fått sin sista vila nedanför kyrkan. Många av dessa numera avlidna personer har jag särskilda minnen av och när jag stod där framför deras gravstenar kunde jag nästan se personerna framför mig. Tyvärr gick en del bort i alldeles för tidig ålder. Sorg, saknad och en hel del nostalgi.

Tystberga kyrka ligger väldigt vackert uppe på en kulle varifrån man har en vidsträckt utsikt över det vackra landskapet.

Tystberga kyrka är kanske inte lika vacker som Bälinges, men har ett utseende som är ganska unik för de kyrkor som finns i den här kommunen och kanske också i länet. Ett antal tillbyggnader har skett även här och 1881 den sista och den största, då vapenhuset och en av ingångarna murades igen, nya fönster togs upp och ett valv i kyrkorummet revs och ersattes med ett modernare tunnvalv. 120 personer rymmer kyrkan idag.

1660 slog åskan ned i tornet och åsamkade skada. Den lilla församlingen fick då finansiär hjälp av Drottning Kristina som betalade 16 av de 36 daler återuppbyggandet kostade.

Nedanför kyrkan ligger en liten minneslund. Den är unik på så sätt att den inte underhålls på samma vis som de mer parkliknande man ser på större kyrkogårdar, utan är mer av naturlig karaktär. Det sägs att minneslunden är som allra vackrast på våren.

Fyra av fem kyrkor avverkade.

Tillbaks till gamla E4:an och mot nästa mål.

Den minsta och den kanske mest okända av de fem kyrkorna är…

Bogsta kyrka.

Kyrkan som sådan ligger vackert intill sjön Runnviken, även om man inte ser sjön för alla träd som kantar kyrkogården. Precis som övriga kyrkor började man bygga denna under 1100-talet och har väl idag en mer karaktäristisk stil av en kyrka än exempelvis Tystbergas.

Det mest spännande att berätta är när en av kyrkoklockorna rasade ned och krossade valvet under. Detta hände 1687 och först 1691 ersattes klockan med en nygjuten. Så sent som på 1970-talet renoverades kyrkan och 2011 renoverades taket. 80 personer rymmer kyrkan och dess kyrkogård är också den minst av de jag besökte under dagen.

Bogsta kyrka har dock något de andra inte har. Två runstenar finns på platsen som ett minne av en tid när vikingar bebodde trakterna. En av dessa är inmurade i sakristians yttervägg och den andra står utanför. Inskriptionen tyder på att två bröder med denna ville hedra sin fader Torgrim och en annan anhörig vid namn Hagsten.

Då var min fotosejour avverkad. Nu återstod bara de sista 25 kilometerna hem. Jag har inte tagit med några landskapsbilder i detta inlägg, men jag kunde inte låta bli att stanna till för att ta den här bilden över Runnviken. Snacka om utsikt från gården Hammarby.

Tre saker slog mig på turen.

Vilken vacker natur jag passerade under denna 84 kilometer och 7 timmar långa cykeltur. Tänk så mycket man missar när man susar genom landskapet i bil. Utan tvekan får man ut så mycket mer när cykel används och visst är det tråkigt att turistguiderna fokuserar så starkt på städernas begivenheter och de välkända sevärdheter kring vilka hundratals människor trängs.

Det andra som slog mig är att det faktiskt byggs på landsbygden. I och omkring samtliga orter jag passerade har det byggts och håller på att byggas nytt. Inga storsvulstiga projekt som i centralorten, men en villa här och en villa där. Det visar att det finns hopp om landsbygden och att alla inte vill bo i städer, inte ens i den här kommunen.

Ni märker på bilderna ovan att det inte finns några på kyrkornas interiörer. Tyvärr var samtliga kyrkor låsta och det fanns ingen vaktmästare eller kyrkoherde jag kunde be om en titt. Jag vet varför de är låsta, har full förståelse för detta och inser att dagens Sverige inte länge tillåter det man tillät förr.

Ett stopp blev det innan jag var hemma. Strax nedanför Svärta kyrka stannade jag för att inmundiga min lunch. Därefter följde den i särklass tråkigaste sträckan på cykelturen, den mellan Svärta och Nyköping.

Den är så raaaaaak, så öpppppen och så blåser det allllltid motvind. Skittråkig på ren svenska och med insikten att man är mer engagerad i omgivningen i början av en så här lång cykeltur än i slutet, där vissa kroppsdelar värker mer än andra och man är lite…nja, ganska mycket, tröttare än i början, så är det inte läge för motgångar och irriterande moment.

Varje fordon som blåste förbi möttes med ilsken min och tysta svordomar och varje liten elak vindpust fick mig att utbrista i högljudda protester och ord som inte lämpar sig för barn. Baksidan av att cykla långt.

Under den här turen passade jag på att ta bilder som inte hör hemma i detta inlägg. Det inlägget publiceras snart och det är tyvärr ett av de mest tragiska jag lagt ut på den här bloggen. Så, Stay Tune!

Motvind

Årets första riktiga cykeltur bjöd på gammalt och nytt, slitet och välputsat och svensk historia genom tiderna.

Varje semester brukar jag ta en längre cykeltur av modell längre. Årets runda är redan inplanerad och till den hoppas jag återkomma någon gång i juli. Det här fick bli en liten försmak och träningsrunda på cirka tre mil och den tog mig till både avdankad landsbygd och Nyköpings ansikte utåt.

Ni märker snart vart det bar iväg, men innan det så gjorde jag ett kort stopp vid denna historiska plats.

Gravfältet vid Skresta, bara någon kilometer utanför Harg. Många av er har passerat på den moderna och asfalterade väg 53, men utan att ens noterat denna historiska plats. Förr gick däremot landsvägen strax intill gravfältet och detta kan vara svårt att tro då vägen idag mest påminner om en smal grusväg där bara traktorer kan köra. Om gravfältet vid Skresta kan man bl.a. läsa följande på en informationsskylt.

  • Det finns runt 50 gravar i kullen och tros vara gravplats för befolkningen som bodde runt Skresta fram till 1 000 e.Kr. På den tiden brändes döda på bål tillsammans med personliga tillhörigheter och askan grävdes sedan ned i marken på området.

Vill man läsa mer kan man med fördel gå in på den intressanta webbsidan Svenska runstenar. På sidan kan bl.a. följande information hämtas.

  • Tre stenar är resta på platsen, samtliga flyttade hit från intilliggande Skresta gärde på 1870-talet. En av dessa har intressanta runor inristade. Ni får själva gå in på sidan och ta del av informationen, men den som ristat in skriften sägs ha hämtat inspiration från resor till Storbritannien. Våra förfäder vikingarna kunde minsann.

Ett kort stopp på denna historiska mark och sedan upp på cykeln mot mer välkända, men inte lika historiska platser.

Några kilometer till på denna trafikerad väg, därefter över Täckhammars bro där jag möter en bil med någon som frenetiskt vinkar från förarsätet. Hej Mari, så inte att det var du och Bengt förrän du talade om det.

Nästa anhalt på turen skymtade snart till höger.

Tista slott förstås, till vilken denna kilometerlånga mäktiga allé leder.

Tista omnämns första gången på 1500-talet och man tror att namnet är hämtat från asaguden Tyr. Tista slott är byggd på mark vars förste ägare var Åke Johansson Bååt och som på 1600-talet övertogs av släkten Rosenhane. På den tiden bestod Tista av en större gård. Själv slottet som är byggt i dåtida italiensk stil uppfördes först åren 1766-1771. Genom åren har slottet varit i ägo av nobel adel i form av släkterna Sparre och Gyllenankar. Från 1809 har slottet ägts av släkten Wachtmeister och gör så än idag.

Slottet är idag omgiven av mer moderna byggnader och strax intill ligger den lilla byn Tista med sina 50-60 invånare.

Förutom att stanna för att ta några bilder blev det ingen länge paus här. Jag har utforskat området tidigare och kommer kanske att göra det framöver också. Dock har jag aldrig besökt själva slottet och slottsträdgården, vilket man tydligen kan göra i guidade och förbokade turer. Det ska tydligen finnas en kaffestuga i ett gammalt sädesmagasin bakom slottet…om nu webbsidan inte är dåligt uppdaterad?

Tista slott ligger i Bärbo socken och är en del av Nyköpings kommun sedan 1971. Innan dess tillhörde socknen Jönåkers härad tillsammans med orter som Björkvik, Kila, Stigtomta, Bergshammar och Tunaberg. I den gamla socknen återfinns även godsen Nääs och Täckhammar, samt den lilla kyrkan och det var dit jag var på väg.

Kyrkan har sitt ursprung på 1200-talet och har byggts till och om i omgångar fram t.o.m. 1740. Som många gamla kyrkor har också denna restaurerats och detta skedde åren 1938-1939. Tyvärr har det nutida Sverige tvingat många kyrkor att hållas låsta för allmänheten. Kyrkstölder, men också vandalisering kännetecknar dagens Sverige. Tråkigt, för även om jag själv tillhör kategorin icke-troende är kyrkor en del av vårt kulturarv och det finns så mycket och så intressant historik kring dessa byggnader att man bara vill få chansen att sätta sig in i denna. Utan att avslöja för mycket kommer ett av inläggen i sommar att handla om detta.

Några hundra meter innan kyrkan ligger ett litet kapell inramad av härlig grönska. Varför det ligger just där och inte intill kyrkan har jag inte hittat någon information över. Inte heller när det uppfördes av av vem. Får bli en utmaning att söka efter info i framtiden, om inte du har något att delge mig?

Tista/Bärbo är ett intressant och historiskt område. Tyvärr finner man också här baksidan av den svenska landsbygden. På den smala vägen mellan Tista och Bärbo passerar man övergivna torp och andra fastigheter. Den döende landsbygden har här ett ansikte, precis som många områden i denna ”expansiva” kommun.

Ett trist faktum.

Ett lika trist faktum är att det alltid blåser under mina cykelturer och alltid är det motvind. Jag måste gratulera alla er cyklister jag möter på mina turer, för ni måste ha ständig medvind eftersom jag själv har ständig motvind. Just motvind var det på de öppna ytorna mot nästa mål. Hade jag haft 80-talets hockeyfrilla kvar, hade den stått som en strut från huvudet. Nuförtiden har jag åtminstone inte det problemet, men icke desto mindre sitter jag ibland och svär högt när vinden tar i och det känns som jag tar tre tramptag för varje meter cykeln tar mig framåt.

Nästa mål och även lunchpaus var Nyköpings ansikte utåt.

Skavsta, Sveriges femte största flygplats i passagerare räknat (uppgifter från 2017).

På den lilla utsiktskullen brukar jag ta mig någon gång per år. Om det är en perfekt plats att inta lunch på eller om man här kan drömma sig bort till de resmål planen anländer från eller är på väg till, får bli en tolkningsfråga.

Visst är det fascinerande att se dessa kolosser landa och lyfta. Den ständiga frågan infinner sig. Är det mest fascinerande att plan på 350 ton kan flyga eller att ett fartyg på 30 000 ton kan flyta? Där fick du något att fundera på…

Strax under utsiktskullen välkomnar Moder Jord alla till Nyköping.

 

Skulpturen är karvad ur en jätteek av bildhuggaren Bengt-Erik Nilsson efter en idé av Anita Grede, boendes utanför Tystberga där hon i många år delade sitt liv med filmaren Kjell Grede. Moder Jord invigdes 2016.

Fast mest känt är väl ändå Skavsta för sin militära historia.

Här återfanns Södermanlands flygflottilj (F11) mellan åren 1941-1980. Det finns naturligtvis mycket att läsa om F11 på nätet, men det får ni göra själva. Däremot tycker jag ni ska bege er hit och besöka museet, flygsimulatorn och andra tilldragelser, inte minst den nya attraktionen som lyftes på plats i höstas.

En 50 år gammal Drake S35E som användes som spaningsflyg fram till det att F11 lades ned.

Förhoppningsvis drar detta plan till sig fler besökare.

Fast inget gott som inte har något mindre gott bakom ryggen.

Skavsta flygplats är idag en modern flygplats med välputsade ankomsthallar, hotell och nya företag. Detta lockar flygresenärer, men vill man locka fler turister till attraktionerna kring utsiktskullen bör man nog fundera på att slipa lite på fasaden.

Jag vet inte hur länge den här båten fått stå och rosta alldeles intill museet, men inte bidrar den till helheten av en modern och välkomnade turistattraktion. En båt på en flygplats några mil från närmaste stora vattendrag?

Låt vara att Skavsta idag har en ganska ny och ståtlig infart, men den gamla används än idag och detta märkte jag när jag kom på min cykel. Ett par flygbussar passerade på vägen dit och hem. Från och till den nya parkeringen vid Skavstalund körde transportbussarna passagerare och vad får alla dessa se när de kör in på Skavstas område.

Jo, den gamla och oerhört slitna byggnad som under F11:s glansdagar innehöll flottiljvakten. Vet inte om den är K eller Q-märkt, men inte för byggnaden tankarna till en modern flygplats som vill locka turister. Ska den stå kvar som ett monument över en förfluten tid, borde ansvariga kanske fundera på att åtminstone ge den nya färg….om man nu får det på K och Q-märkta byggnader?

Så var det detta med motvind. Cykelturen hem bar genom öppna landskap ända fram till Anderslunds koloniområde och här tog vinden i ordentligt. Tro mig eller ej, men när jag svängde ut på väg 52 mot Nyköping möttes jag också här av en motvind. Har man cyklat i en riktning där motvinden piskat en i ansiktet och svänger tvärt i en annan riktning, borde man väl rimligtvis få vinden i sidan? Nix, även den kvarvarande kilometern i öppet landskap företogs i stark motvind.

Ett märkligt fenomen som bara drabbar mig?

Blåsippan ute i backarna står

Jag har två personliga favoriter i Nyköping när det gäller att fly vardagen, asfalten, betongen, avgaserna och känna att det finns en glädje med livet trots allt. Den ena finns på gångavstånd från hemmet och heter Lindbacke. Den andra finns på cykelavstånd och heter Linudden.

Det var till Linudden jag tog mig denna blåsiga lördag. Medvind och jag tog mig dit ganska snabbt. Linudden så här års kanske inte är den bästa tiden på året om man vill uppleva den där riktiga natursköna omgivningen. Det fanns dock ett skäl till att jag befann mig här och till detta skäl återkommer jag.

I avsaknad av lövklädda träd och grönska i marken ser man Linudden från en annan sida. Kala träd som sträcker sina lika kala grenar mot skyn. Snåriga buskage utan tillstymmelse till blommor eller blad. Nedfallna träd, förtvinade träd och träd som påverkats under de decennier som platsen funnits. 1947 blev förresten Linudden ett naturreservat p.g.a. sin rikliga flora och fauna.

Den är riklig, men en dag som denna ter sig området ganska kargt.

Spännande träd finns det dock gott om och dessa syns kanske bättre nu än när grönskan täcker deras grenar och stammar.

Här är ett rikligt fågelliv. Fast så som oftast är hörs de mer än de syns. Det kvittras friskt ute bland snåren, men de små liven förblir oftast osynliga. Då och då fladdrar något förbi där ute och ibland ser man skuggorna av dem på stigen där man går. Fast ibland har man turen att någon av områdets fåglar är villig att ställa upp på bild.

Fast det var inte spännande vegetation och fåglar som drog mig hit. Linudden är känd för sina blåsippor och när jag på Instagram sett att de växer frodigt, var jag självklart tvungen att bege mig hit. Jag var inte ensam ska tilläggas. Det var mycket folk på plats och många hade kameran med, precis som jag. Vid det här laget vet ni att blommor bäst fångas i dess naturliga höjd. Det innebär att blåsippor som sällan blir högre än en decimeter helst ska fotograferas på en höjd av….just det, en decimeter.

Därför gällde det att passa på att inta magläge när inga besökare var i närheten. De slapp därför se 193 centimeter Stefan ligga utsträckt på stigen med kameran tätt intill marken. De besökare jag mötte kanske ändå undrade varför mina kläder var fulla av löv, grenar och annat som ligger och skräpar på marken?

Hur som helst blev det ett antal bilder på denna enkla men populära vårblomma.

Jag gick stigen runt och hamnade ute vid det lilla sommarstugeområdet, varifrån jag promenerade längs grusvägen och in på den del av Sörmlandsleden som leder ut till en plats där jag och frugan brukar inta kaffe med tillbehör. Här har man huggit ned skogen på ena sidan av stigen. Lite synd, för detta var ett tillhåll för både fåglar, djur och var så där spännande mörk som skogar kan bli. Fast å andra sidan blev det betydligt ljusare då solen nu når ändå ned till stigen.

Ute på udden var det både blåsigt och småkallt, så jag tittade bara ut över inloppet till Nyköping och upptäckte att inga båtägare passade på att ta årets första tur ut på böljan den blå.

Dags att gå tillbaks till cykeln igen. Om Linudden är känd för sina blåsippor, är området än mer känd för sina vitsippor. Lite för tidigt för dem än, men när de kommer lär jag sitta på cykeln med riktning mot denna sköna plats.

Fast en sista bild fick det bli. Kan någon se så snäll och ensam ut som denna ståtliga häst? Knappast va?

Öppna landskap

”Jag trivs bäst i öppna landskap”, sjöng Ulf Lundell. Det gäller även mig och tror jag, många fler runt om i Sverige. Vem kan förneka att öppna fält, blommor och fågelkvitter är mer gynnsamt för själen än asfalt, betong och trafikljud?

När kommunpolitikerna i Nyköping väljer att bygga bort charmen i centralorten och snart varje grön fläck utnyttjas till nya och dyra bostäder, finns den bara några kilometer bort. Landsbygden med sina öppna landskap, dofterna och ljuden. Här trivs jag innerst inne allra bäst.

Frugan och jag satte oss på våra cyklar och drog iväg på en tur som sträckte sig cirka 5 mil t.o.r. Målet var Ånstabadet strax intill Lid och förhoppningen om det dopp i den lilla sjön. Visst är det bekvämt att packa en bil och köra samma sträcka på bråkdelen av den tiden det tog för oss. Så är det också många som gör, men tänk vad de/ni missar. Förutom den för hälsan så viktiga motionen går man miste om alla dofter från de öppna gärderna, skogarna man passerar, åkrarna och man missar när fåglarna kvittrar längs vägen, rådjuren som skymtar bland de täta träden och vinden som susar i träden.

Hur som helst är vägen mellan Hemgården och Ånstabadet ganska kuperad, men här gäller det som alltid gäller. Det som går upp måste gå ned och lika jobbigt som det är att trampa i uppförsbacke, lika skönt är det att låta cykeln rulla i nedförsbacke. Man cyklar också genom ett varierande landskap med stora skogar som ersätts av åkrar och mindre bostadshus. Det är svårt att undvika en del stopp för att föreviga detta med kameran.

Vi kom fram till slut och upptäckte att vi var ensamma. Nu hann vi inte ligga så länge innan badsugna människor började droppa in, med bil förstås. Som ni ser på bilderna ovan var det en härlig dag med endast små fluffiga moln på himlen, en svag bris och en temperatur som pendlade runt 24-26°. Därför blir ni kanske förvånade när ni ser bilden nedan.

Ganska typiskt att lite tätare moln drog in över Ånstabadet när vi låg där. Nu cyklade vi inte 5 mil för att bara lapa sol, utan motionen och landsbygdens alla fördelar stod högre på agendan. Fast mellan varven skingrades molnen och släppte ram solen som värmde påtagligt. Ett dopp blev det också, även om jag personligen föredrar saltvatten framför sötvatten varje dag i veckan. Till skillnad mot Stendörren (se förra inlägget) var det riktigt behaglig i vattnet. Kan tippa på 20-21° även om en äldre dam från Tyskland utbrast ”Es ist kalt” när hon klev nedför stegen.

Vi stannade cirka två timmar, två behagliga timmar. Cyklar man så här långt, vet man att man också måste cykla lika långt hem. Devisen att det alltid går fortare från punkt B till A, än från punkt A till B lever vidare. Det var förvisso lika långt hem, men känslan var som alltid, det gick fortare. Fast, visst fanns det de som stundtals önskade att vi satt i en bil och inte på en cykel.

Fast bra jobbat och när man väl kommer hem känner man sig nöjd och något kilo lättare. Väl värt att prova, eller hur….?