Etikett: italien

Pisa – nattlivet

Stefan2 kommentarer

Nattlivet! Låter väl spännande?

Nja, vilda fester och sena nätter på lokala nattklubbar har vi lämnat bakom oss. Det var kul då, men jag saknar det inte idag. Nej, nattlivet i Pisa kommer att handla om något helt annat.

Redan när vi första kvällen drog våra resväskor från tågstationen till vårt hotell, såg jag något som jag inte tänkte missa. Jag sade till frugan att hit måste jag gå någon kväll och så blev det. När vi kom från stationen och försökte följa riktningen till hotellet via appen, hamnade vi lite snett. Vi tog en alldeles för rak väg från station och hamnade vid fel bro som leder över floden Arno. Det blev därför en extra lång promenad via trottoarer som knappast skulle kallas för godkända i nitiska svenska myndigheters ögon.

Just då kändes det inte särskilt kul och visst muttrade jag en del. Fast väl framme vid Ponte della Fortezza var synen som mötte väl värd de extra hundra meter vi släpade på våra resväskor. Vi kom när solen just hade gått ned och gatlyktorna på bägge sidor av floden hade tänts. Oerhört vackert och på murarna kring ån satt förälskade par och höll om varandra, ungdomar som satt och samtalade i sansad ton, invånare som bara satt och njöt av kvällen med en nyinköpt öl i handen och så givetvis turisterna med sina kameror.

Det var hit jag ville och det var hit jag kom.

Vi tog en promenad hit i god tid, så att inget skulle missas och kvällen det begav sig var den sista chansen på resan, om vi nu inte skulle ta promenaden hit efter hemkomsten från Cinque Terre. Vi stod på bron och fångade lite av den rörelse som var.

Människor till och från jobbet eller skolan och turister på väg någon annanstans. Fast det var inte detta jag var ute efter, utan det var givetvis solnedgången och mörkrets inbrott.

Bortom hustaken hopade sig molnen och jag trodde ett tag att hela anledningen till att vi stod här på Ponte della Fortezza skulle gå om intet. På floden under bron tränade kanotister och på bron stod några av deras vänner och hejade på.

Solen sänkte sig…

…och snart tändes gatlyktorna en efter en och ramade in Arno i ett magiskt sken. Det var den här synen som mötte oss första kvällen och som jag absolut inte vill komma hem utan att ha förevigat.

Det blev ett antal bilder innan vi sakta tog oss tillbaka till hotellet. På vägen kunde jag inte låta bli att stanna och ta några bilder på den blå timmen som nu hade uppenbarat sig.

Med dessa bilder från nattlivet i Pisa avslutas resan och berättelserna från den. Nu väntar bilder från den svenska sommaren som slagit till under tiden som bilderna från Pisa sorterats och publicerats.

 

Pisa och vandringar i Cinque Terre

Stefan3 kommentarer

Att betala tusentals kronor för att bege sig till fjärran länder och enbart lapa sol på en sandstrand är och förblir något vi lämnat bakom oss. Självklart kan detta roa och förnöja delar av en resa man gör till kända badorter, men det ger så mycket mer att ägna tiden och tusenlapparna åt annat. Inte heller roar det att tillbringa timmar varje dag åt att hinka öl och vin på lokala restauranger och strandbarer.

Nej, vill man ha valuta för de tusenlappar man betalar för sina resor, är det annat som måste till. Som exempelvis att resa till Pisa, besöka välkända semesterorter och plåga sig svett genom att vandra i bergen. Så gjorde vi under våra två dagar i fantastiska Cinque Terre och fattas bara när det bjöds på strapatser i kombination med underbart vackra vyer. Det blev två promenader.

Monterosso —–> Vernazza

Sträckan är 3,5 km lång och det låter naturligtvis inte särskilt utmanande. Res då ned hit och prova på.

När vi kom med tåget till Cinque Terre klev vi av i just Monterosso, i syfte att vandra till nästa by. Vi intog en lunch på ett strandcafé och smidde planer. Det var ingen direkt sommarvärme och badstranden nedanför oss var öde, så när som på badvakterna som såg lite ointresserade ut. Kan tänka mig att det var runt 15-16° och några regnstänk föll ned från en gråmulen himmel. Vi såg oss omkring i byn, köpte proviant i en butik och så började vi vår vandring.

Det bar uppför så där lite lagom brant och snart blickade vi bakåt och såg Monterosso lite från ovan.

Ganska snart började det stiga allt brantare och inte alltid på så vänliga trappavsatser. Det var många som var ute och vandrade. Turister från jordens alla hörn, skolklasser och människor i alla åldrar. Det gjorde det hela lite trångt ibland och vad passade då bättre än att stanna upp för en vätske- och fotopaus.

Stigen som på sina håll var mycket smal och stundtals svår att forcera, kantades av vinodlingar, citronträd och branta stup ned mot Medelhavets blå vatten. De vi mötte, alternativ passerade på stigen, var av skiftande karaktär. Asiaterna med sina kameror och ledsagare som viftade med sin pinne krönt med olikfärgade band, skolklasserna som tjattrade sönder tystnaden och såg närmast ointresserade ut, mannen som kom gående längs stigen med flip-flop tofflor, den gamla damen som säkerligen var närmare 80 med som tog sig uppför branterna med god fart och så givetvis de vana vandrarna som passerade oss med lätta steg.

Nedan ett bildspel på den vackra natur som omgav oss.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Cirka två timmar tog promenaden. Det lite svala och gråmulna väder som inledde vår promenad, förvandlades snart till något mer behagligt och med det värmdes kroppen upp i en rasande fart. Medhavd vätska gick åt och trots en mycket trevlig och givande promenad på cirka 2 timmar, var detta en välkommen syn.

Byn Vernazza som var dagens slutmål. Lite svettiga, men framför allt hungriga och törstiga, tog vi sikte mot en restaurang där vi beställde in pasta, öl och vin. Att världen är bra liten fick vi bevis på här. Knappt hade vi fått in maten, förrän frugan tjoade till. På den lilla huvudgatan utanför matstället kom nämligen min brorsdotter och hennes pojkvän gående. Vi såg på Instagram att de skulle till Italien redan dagen efter att vi lämnade Sverige. Vi såg dagen efter att de till vår förvåning skulle bo i Cinque Terre. Vi visste således att de var i trakterna, men efter att ha vandrat i två timmar måste det vara mer än en slump att de råkade vara i samma by, på samma tidpunkt och på väg mot samma restaurang.

Från Vernazza tog vi tåget mot Riomaggiore där vi skulle övernatta. Det var tänkt att vi på eftermiddagen skulle ha den 30 minuter långa ”kärlekspromenaden” mellan Riomaggiore och Manarola, men vandringsleden var stängd. Flera leder var officiellt stängda, men vi visste egentligen inte varför. Hur det nu var med det återkommer jag till i nästa vandring.

Corniglia ——> Vernazza

Inte heller på morgonen var ”kärlekspromenaden” öppen. Låsta grindar, men ingen förklaring. Lite besvikna gick vi in till informationen vid tågstationen och frågade om fler leder var stängda. Ja, svarade en inte allt för kundvänlig dam och pekade på stängda leder. Det var en av de fem byarna vi inte besökt och det var Corniglia. Vi tog tåget dit, spatserade runt lite i byn, tog en kaffe och funderade. I en av de smala gränderna möter vi ett ungt par som vi tror var från Frankrike och som berättade att de hade vandrat dit på en av ”de stängda lederna” och att det inte var några problem. Hmmm, tänkte vi och begav oss ut på den led vi trodde var den rätta. Går det så går det…

Till saken hör att man måste ta 377 trappsteg för att komma från stationen till byn. Bara det en smärre ansträngning, inte minst under en dag som denna. Solen sken nämligen från en klarblå himmel och mobilen visade 25°. Dessutom är Corniglia rejält kuperad, så när vi stod vid vandringsledens inledning, var vi redan lite möra i benen och svettiga.

Vi gav oss ut på ledan och lämnade Corniglia bakom oss.

Nu ljuger jag inte. Jag har fjällvandrat ett antal gånger, men ingen av dessa har varit i närheten av stigning som mötte oss när vi kommit upp en bit i skogen. 30 minuter rätt upp på ganska smala och stundtals besvärliga stigar. Vi var inte ensamma, så det här med ”stängda leder” var det si och så med. Fast vi anade senare under vandringen, varför man gått ut med detta.

Upp, upp, upp…men det var vårt det. Byn Corniglia såg allt mindre ut från vår position.

Man såg inget slut på klättringen. När man trodde att det började plana ut, möttes man av branta trappsteg som tog oss ännu högre upp. När man trodde att nedstigningen började bakom nästa krök, svängde stigen åt ”fel” håll. Vi kom så småningom till en passage där pilar förkunnade att man måste gå vänster för att komma dit och höger för att komma dit. Vi skulle till vänster, så därför tog vi vänster. Alla framför och bakom oss gick till höger.

Det fortsatte uppåt, förbi odlingar, förbi branta stup, genom lummiga passager och på sina ställen var det så svårpasserat att man fick hålla ena handen på en sten eller i en trädstam. Det var nu vi förstod varför man gått ut med ”stängda leder”. Att släppa ut skolklasser och gamla damer på denna led hade kunnat få förödande konsekvenser. Lite halt uppe i skogen i kombination med branta stup….

Ett litet bildspel från vandringen upp.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fast vi försökte intala oss. ”What’s goes up has to come down”.

Så skedde också här. Snart planade det ut och under en kilometer var det som att vandra på Sörmlandsledens mest lättgångna sträckor. Från det att vi vek av vid tidigare nämnda pilar, såg vi inte till en människa på hela sträckan. Förutom en yngre kille som kom gående från andra hållet.

Snart började det gå nedför och vi insåg att vi såg slutet på denna vandring. Att gå uppför branta berg är jobbigt, men den som tror att det är lätt att gå ned har knappast vandrat i fjäll och bland höga berg. Det känns i benen kan jag lova, i synnerhet när det går brant utför på smala stigar.

Fast det var värt det. Vi stannade upp flera gånger och bara njöt av det vackra landskapet och den helt bedårande utsikt som kantade nedgången.

Ett bildspel från detta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gissa om synen nedan var välkommen. Byn Vernazza som vi intog från norr under den förra vandringen. Den här gången kom vi från söder.

Tro nu inte att sträckan från byns övre delar och ned till hamnen var lätt. Nej då, även här bar det utför och det gällde att ha tungan rätt i mun så man inte tog ett snedsteg. Tack till den amerikanska tjej som erbjöd sig att ta ett kort på två trötta, svettiga och törstiga svenska vandrare.

Sträckan Corniglia – Vernazza var den mest strapatsrika jag vandrat. Naturligtvis gjorde värmen sitt till, men man måste uppleva för att förstå. Väl nere vid hamnen bytte vi raskt om till medhavda badkläder och tog oss ett svalkande och välkommet dopp i det blå Medelhavet. Lite komik mitt i det hela.

Jag törs lova att varenda droppe öl jag hade druckit under våren, rann ut genom varje por i kroppen. Jag har spelat fotboll, vandrat i öknar, legat på sandstränder i Thailand och besökt träskmarker i Florida, men aldrig har jag varit lika svett som under denna vandring. Det linne jag bar och sedermera tog av mig, var så fuktig av svett att den inte ens var torr när vi packade inför flygresan hem, drygt ett dygn senare.

En annan komisk detalj är att vi förmodligen gick fel väg. Ledan är 4 km lång och ska ta cirka 1,5 timmar att vandra. Vi använde cirka 3 och förstod senare att vi valde den långa sträckan mellan Corniglia och Vernazza och inte den korta utmed vattnet. Det gjorde nu inget med tanke på den upplevelse vi hade och alla de kilon som rann ur kroppen.

I.o.m. denna vandring var resan till Cinque Terre över. Väl värt de pengar vi lade på hotellrum, men säg det roliga som inte har något tråkigt med sig.

När vi om hem, läser frugan i tidningen att politiker och invånare i Cinque Terre börjat tröttna på turismen. Vi har också läst det från Mallorca, Thailand och andra turistmagneter. Hur länge turismen kommer att tillåtas i nuvarande form återstår att se, men jag kan faktiskt ha en viss förståelse för att de som bor i dessa områden året runt reagerar på de nackdelar turismen för med sig.

Hursomhelst. Ett inlägg från denna härliga vecka återstår och då är det Pisas nattliv som är i fokus.

Pisa -> Cinque Terre

Stefan2 kommentarer

Cinque Terre (fem byar) är ett oerhört vackert område vid den toscanska kusten. Byarna som härstammar från medeltiden är små och mycket otillgängliga. Besöket i Cinque Terre var från början inte planerad, men en arbetskamrat till frugan hade besökt Pisa någon månad innan oss och gjorde då en dagstur hit. Hennes berättelse lockade och vi bestämde oss i god tid före avresan till Pisa, att ett besök i denna av UNESCO klassade världsarv skulle stå på agendan. Tack Gunnel från Tystberga.

Efter ett besök på Facebook framgick det att en vän från Tystberga, hade varit i Pisa med fru och vänner. Jag skickade ut frågan om han kunde rekommendera något i omgivningen. Svaret kom och han tipsade varmt om Cinque Terre där det visade sig att de bodde under sin semester. Ett samtal med frugan och vi insåg att en dagstur skulle vara för kort, då vi både ville besöka samtliga fem byar och vandra i de skyddande bergen. Vi beslutade oss därför att gå in på hotels.com och leta efter lediga rum i någon av byarna. Vi fick ett och därför satte vi oss på tåget till La Specia, varifrån vi fick ta ett annat lokaltåg som tog oss de fem byarna vid kusten. Tack Ywert Ohlson, ditt tips inspirerade och gav oss två härliga dagar.

Jag tänkte berätta lite om de fem byarna, men det blir inte i kronologisk ordning, utan i den ordning de ligger och börjar längst norrut med…

Monterosso

Monterosso är den största av byarna med sina cirka 1 500 invånare. Här är frekvensen av turister som störst, kanske främst för att byn har den enda riktiga badplatsen av de fem. Byn som är omgiven av oliv- och vinodlingar består av en gammal och en ny del. Den nya delen har ett antal 3-stjärniga hotell och ett antal exklusiva butiker. Monterosso är också den minst kuperade i Cinque Terre och passar bra om man bara vill strosa runt, äta och dricka något vid strandrestaurangerna eller ta sig ett dopp.

Nedan ett litet bildspel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vernazza

Vernazza anses vara den mest pittoreska byn i Cinque Terre och en av de vackraste i hela Italien. Vernazza är mer kuperat än Monterosso, men ändå inte lika mycket som ett par av de andra byarna. Staden är full av fornlämningar som ringmuren och borgen Dornia som tornar på en bergsklippa. Här kom vi att göra två besök, precis som i Monterosso ovan. Mer om detta senare.

Här ett bildspel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Corniglia

Den minsta, lugnaste och på sitt sätt charmigaste av de fem byarna är Corniglia. Byn ligger uppe på en platå, 193 m.ö.h. Bara att ta sig dit kräver att man tar sig 377 trappsteg upp från tågstation. Väl där upptäcker man att den lilla byn också är den mest kuperade av de fem. Här stannade vi bara för en fika och en kort titt bland smala gränder och vinodlingar som kantar byn.

Ett litet bildspel från byn.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Manarola

Manarola kallas den romantiska byn och härifrån utgår vandringsleden Via dell’Amore (kärlekens stig). Även Manarola är kuperad och huvuddelen ligger på en klippa, 70 m.ö.h. Byn har ingen hamn, så byns alla båtar dras därför upp på land och placeras längs med huvudgatan. Byn är också känd för den ljusmanifestation där byns invånare med tända ljus i händerna, vandrar från San Lorenzo-kyrkan, längs med huvudgatan och ner till vattnet. Det sker den 10:e augusti varje år.

Ett litet bildspel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Riomaggiore

Det var i Riomaggiore vårt hotell låg. En bit upp på den kuperade huvudgatan med utsikt över Medelhavet. Byn ligger i en ravin och är som sagt väldigt kuperad. Det kräver sin man att mad resväska ta sig från station och upp till hotellen och lägenheterna. Nu reste vi lätt, men vi såg de som stönade uppför backen med resväskor släpandes efter sig. Även i Riomaggiore är hamnen så liten att man placerar sina båtar i neder delen av byn. Riomaggiore är efter Monterosso den by där flest turister övernattar och där utbudet av restauranger är som störst.

Ett litet bildspel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Innan vi satte oss på någon av dessa restauranger, gjorde vi som många andra. Vi gick till klipporna vid vattnet och tittade.

Jodå, många tittade och fotade måsen på bild (bilden tagen av frugan). Även om den väldigt tama måsen tyckte han var kvällens stjärna, var det något helt annat hundratalet människor väntade på, nämligen…

Just det, solnedgången. Man bara inte kan lämna en turistort utan att komma hem med bilder av en fantastisk solnedgång. Nedan ett bildspel med olika inställningar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu var det dags att äta och vi tittade hungriga på de menyer som satt utanför restaurangerna. Allt handlar om fisk i Cinque Terre, åtminstone när det gäller lite finare restauranger. På de enkla kan du köpa pasta och pizza-slice som inte alltid smakar så bra. Vad sägs om friterad bläckfisk, kokt ansjovis, grillad krabba etc.

Nja, maten föll oss inte i smaken och definitivt inte priserna. Vi valde att avstå dessa lite finare restauranger, till vilka det förövrigt var lång väntetid till de bästa borden. Vi knallade istället uppför huvudgatan och slank in på ett pizzahak (typ våra korvkiosker) där vi köpte varsin pizza-slice och en flaska vin som vi sedan delade på hotellrummet. Lite charm i det också. Tänk om vi i Sverige kunde köpa med oss en flaska vin eller en kall starköl när vi stannar till vid den lokala korvkiosken.

Två härliga dagar i Cinque Terre var över och vi satte oss på tåget tillbaka till Pisa. Fast inte riktigt.

I nästa inlägg är vi på vandring….

Pisa -> Florens

StefanLämna en kommentar

Det var dags att lämna Pisa för en dag. Tidigt på morgonen travade vi iväg till tågstationen för att köpa tågbiljetter till Toscanas största stad, tillika provinshuvudstad, Florens.

Noterbart från de tågresor vi gjorde var att tågen höll tiden, att det var mycket billigare än i Sverige, att det låg städer och byar längs med hela sträckorna och att tågen gjorde stopp vid nästan varje ort. Om vi av klimatsmarta skäl ska lämna bilen hemma, undvika flyg och ta tåget mellan punkt A och punkt B, har Sverige en hel del att lära.

Hursomhelst tog resan mellan Pisa och Florens cirka 1 timme och utanför fönstret passerade mellanstora städer och små byar revy nedanför de Apuanska bergen. En komisk detalj, om det nu är så komiskt. På en av stationerna där tåget stannade klev en tiggare med samma utseende som tiggarna utanför butikerna i Nyköping på. Han placerade maskinskrivna lappar på varje säte, med text på italienska och engelska och det handlade i traditionell stil om hans barn och familjens utsatta läge. Han var förstås en gratisåkare, för det dröjde inte länge innan konduktören kom gåendes tillbaks med honom och när de passerade våra säten såg vi texten som stod på tiggarens jacka…www.vadstenabuss.se. Vid nästa station fick han kliva av.

Vi kom då fram till Florens, en stad med ungefär lika många invånare som Göteborg. Staden nämns för första gången år 59 f.Kr. och har en historia inte olik Pisas.

Dagen inleddes gråmulet och lite kyligt. Inte den värme vi hade förväntat oss. När man för första gången är i en ny stad av lite större storlek, finns ett bra sätt att ta sig runt och lära känna den innan man själv gör lite avtryck. Man tar en hop on-hop off buss. Vi hade förvisso ett utstakat första mål, men hade svårt att lokalisera det med hjälp av kartan. Vi bestämde oss nästan omgående för att köpa en dygnsbiljett vid turistbyrån som låg bara hundra meter från tågstation. Sagt o gjort, vi köpte biljetten, gick tillbaks till stationen där närmaste på- och avstigning fanns och satte oss på översta våningen. Kan avslöja redan nu att det inte var särskilt varmt och att en och annan regndroppe föll ned från den igenmulna himlen. Inte utan att vi fick lite deja vu-känsla från vår senaste tur i en hop on-hop off buss. Den i New York förra året.

Nu blev det aldrig så kallt eller regnigt och snart var vi framme vid hållplats nummer fem, den vid Ponte Vecchio.

Ponte Vecchio är en av de sex broar i Florens som leder över floden Arno och definitivt den mest kända. Bron är täckt av ett tak och kantas av exklusiva guldsmedsbutiker. Jag hade räknat med ett kaos, men blev förvånad över att inte trängseln var större.

Bron anlades redan under romartiden, fast då i trä. Vid en översvämning 1333 förstördes den och byggdes upp två år senare, fast då i sten. Ponte Vecchio skonades under 2:a världskriget och det på en direkt order av Hitler. En del påstår att han skonade bron p.g.a. dessa skönhet, andra att den skonades för att tyska trupper skulle ges möjligheten att ta sig över bron. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan.

Från bron är det bara något kvarter till två andra av Florens stora sevärdheter. Il Duomo (Santa Maria del Fiore-katedralen) och Kampanilen (Giottos klocktorn). Jag tänker inte ge mig in på någon närmare beskrivning av dessa, annat än att det handlar om två oerhört vackra och ståtliga byggnadsverk. Som alla vet är man näppeligen ensam vid dessa sevärdheter som världens alla länder erbjuder. Vi satte oss ned på en cafeteria i anslutning till Piazza del Duomo, tog kopp cappuchino och tittade på folk.

Japaner, japaner, japaner…ni minns Sven Jerrings berömda referat. Fast jag undrar om det inte var kineser som ilade runt benen med sina kameror varthelst vi gick. Just då var känslan så där. Trångt, högljutt, lite småkyligt och så var väntetiden för att gå in i ovan nämnda byggnader så lång att man var tvungen att boka tid flera dagar innan. Tänk på det om ni funderar på en resa hit.

Nej, vi nöjde oss med några snabba bilder när vi hade chansen och förhoppningsvis illustrerar de skönheten på ett någorlunda bra sätt.

Fast Florens är också trånga gränder och ståtliga statyer. Några passerade vi på vår väg mot nästa busshållplats.

 

Vi väntade på bussen nere vid Arno. Väntade gjorde också denna herre.

Det såg ganska avspänt ut, men man undrar om floden har samma nivå eller om det finns dammluckor längre upp som plötsligt öppnas och fyller på floden? Lite längre upp såg vi hur turister (asiater förstås) roade sig med annat. Kanske de borde prova på forsfärder uppe i vårt eget Norrland istället.

Bussen kom och på himlen började molnen lätta och det kändes redan mycket behagligare. Behagligt är det också att sitta bekvämt på en buss och slippa trängseln ner på trottoarerna. Från platsen där vi hoppade på bussen, gick resan ut ur själva citykärnan och upp för kullarna i utkanten. Lummigt, mycket lugnare och ett område omgivet av exklusiva restauranger och dyra lyxbostäder. Inte svårt att ana sig till det klientel som bor och äter i dessa krokar.

Vi hoppade av bussen vid Piazzale Michelangelo. En utkiksplats där denna staty vakar över besökarna.

Statyn i all ära, men det var inte den vi och andra turister stannade för.

Det var detta. En underbar utsikt över staden Florens och härifrån fick vi betydligt bättre bilder på Il Duomo och Kampanilen.

Det blev ett stopp till och detta strax nedanför de höga kullarna.

Här tog vi ett glas vin och planerade vidare äventyr. Det var förövrigt så behagligt nu, att jackorna åkte av. Mitt emot restaurangen där vi intog vårt toscanska vin, ligger Giardino Bardini. En fantastisk vacker och enorm park. Inget är gratis och vi betalade villigt våra entrébiljetter och klev in genom portarna. Vi ångrar oss inte och är det någonstans i Florens ni definitivt ska betala entré, så är det här.

Här, precis som i den botaniska trädgården i Pisa, kändes det lite överblommat. Annars kanske inte blommor har högsta prioritet i utländska parker. Jag vet inte, men strunt i det, vackert så det förslog var det. På sina håll hade man en storslagen utsikt över Florens, man omgavs av ståtliga statyer, labyrinter av gröna buskar och vackra fontäner. Det enda negativa var att ingen av fontänerna var igång. Det hade verkligen förgyllt besöket.

Nedan ett bildspel på det vi såg, men självklart fanns det mer, mycket mer…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter besöket stod vi nu i den tilltagande värmen och väntade på nästa buss som skulle ta oss hela vägen till tågstationen igen. Vi hade sällskap av denna lilla gynnare som inte var särskilt rädd.

Innan bussen kom han man reflektera lite över arkitekturen som var lite av den märkligare arten. Spetsiga hörn på varje byggnad och man undrar varför och om detta inte är att slösa på utrymme, för inget rum kan väl möbleras när vinkeln inte verkar vara större 45°.

Man hann också reflektera över trafiken. Här dundrade bilar och vespor förbi i hög fart, till synes helt omedvetna om fotgängare och tvärgator.

Nåja, det var inte vårt bekymmer. Snart satt vi åter på tåget och denna gång med riktning mot Pisa. Ganska nöjda över dagen trots allt, även om irritationen nere på Piazza del Duomo var av den arten att det inte behövdes mycket..om ni förstår vad jag menar?

Nästa inlägg kommer också att handla om en avstickare från Pisa och i både min och frugans ögon den största upplevelsen under den här veckan i Italien.

Pisa – sevärdheterna

Stefan2 kommentarer

Det är innanför dessa massiva murar de finns, majoriteten av Pisas sevärdheter. Framför allt finns de kring Piazza del Duomo som sedan 1987 finns på Unescos världsarvslista.

Det lutande tornet

Det är svårt att undgå Det lutande tornet som syns över stora delar av staden och som på många sätt symboliserar Pisa.

1173 påbörjades byggandet och det tog nästan 200 år innan det färdigställdes. P.g.a. markförhållandena började tornet luta långt innan det var färdigbyggt. Det sågs då som ett misslyckande, men tänkt om dåtidens byggherrar kunde ana vilken turistmagnet det 55 meter höga tornet utgör idag. Mellan 1990 och 2001 genomfördes ett omfattande restaureringsarbete för att på så vis förlänga dess livslängd. Innan detta arbete påbörjades lutade tornet 5,5 grader som mest och var stundtals stängt för turister av den anledningen.

Redan första morgonen var vi tidigt uppe för ett besök. Vi var nästan ensamma och kunde både röra oss fritt och ta bilder utan att en massa asiater, irriterande skolklasser och andra sprang i vägen för kameran. Det ska sägas att tornet ser ut att luta olika mycket beroende på var man står. Den första bilden togs tidigt på morgonen och från den vinkeln ser inte lutningen så märkvärdig ut.

Den andra bilden togs senare på eftermiddagen och från en helt annan vinkel. Man ser inte bara att turisterna hade börjat flockas, utan också att tornet har en annan lutning.

Har ni sett bilder från Pisa, har ni sett världens kanske tråkigaste fotoprojekt. Jag talar givetvis om människor som på olika sätt framträder framför tornet där de antingen stöttar det, försöker putta omkull det eller på andra sätt ser sig själva intressanta projekt. Tro mig, jag försökte verkligen undvika denna fälla. Jag försökte verkligen….men lusten tog överhand och det fick bli en enkel variant på alla de tusentals ni garanterat sett.

Uppför tornet

Ska man göra besök i det lutande tornet och även de närliggande byggnaderna, måste man boka tid och köpa biljetter långt innan. Köerna ringlar sig långa utanför. Vi valde att bara besöka det mesta kända byggnadsverket efter att tidigare på förmiddagen bokat tid.

Det är branta, lite lutande och slingrande trappor som leder upp till utsiktsplatsen.

Det var många som stönade när de tog sig de 296 trappstegen upp och många som kände sig yra när de tog samma trappor ned. Alla miljontals fötter som trampat här har gjort trapporna nötta och på sina håll ganska hala. Det stora problemet uppstod dock när man mötte besökare som antingen var på väg ned eller upp med tidigare respektive senare insläpp.

Väl uppe var det en härlig syn som mötte. På ena sidan av tornet syntes Piazza del Duomo och dess andra begivenheter.

På andra sidan hade man en fin vy över stadens taknockar och bort mot de Apuanska bergen.

Inte långt från tornet ligger hotellet där vi bodde. Det syns i mitten av bilden, prydd av flaggor och med takserveringen högst upp.

Den höga staty som är placerad på den välklippta gräsmattan nedanför tornet såg ganska liten ut från dryga 50 meters höjd.

Runt om denna utsiktspunkt hängde klockor. Här en av de mindre varianterna.

Domkyrkan och dopkapellet

Alldeles intill det lutande tornet står två andra vackra byggnader. Vi hade gärna besökt dem, men köerna var för långa och väntetiden för stor.

Domkyrkan byggdes 1063 till 1118 och uppfördes till minne efter ett vunnet sjöslag mot saracener från Palermo.

Oerhört vacker byggnad i vit marmor och rikligt dekorerad. Visst hade vi gärna trätt i i innandömet som tydligen ska vara mäktig, men…

Längst ut i området ligger dopkapellet från samma tidpunkt som domkyrkan. Battistero di San Giovanni inhyser en enorm bassäng i vilken man döpte människor på tiden det begav sig. Även denna byggnad hade varit värd ett besök.

Framför nedanstående bild ligger Camposanto, en kyrkogård från 1100-talet där man begravde några av Pisas mest prominenta invånare.

Camposanto

Begravningsplatsen som anlades i slutet av 1100-talet. En fyrkantig byggnad med en välansad trädgård i mitten.

Naturligtvis kostade det att gå in. Fördelen var att tillströmningen av turister var betydligt mindre i denna byggnad än i övriga kring Piazza del Duomo. När vi trädde in i salen möttes vi av en vidsträckt sal med marmorgolv och fantastiska skulpturer intill väggarna.

Det märks av Pisas mer betydande invånare ligger begravda här, för snacka om att kistorna, sarkofagerna och minnesplattorna var påkostade och rikligt utsmyckade. Vissa var stiliga, andra ståtliga och en del nästan otäckt groteska. Nedan ett bildspel på de gravplatser som stod på pelare, var inmurade i väggarna och nedsänkta i golvet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Som de flesta antika byggnadsverk, behöver också de välbesökta turistmagneterna i Pisa renoveras. När vi var där höll man på att renovera de fantastiska freskerna som pryder väggarna i denna ståtliga begravningsplats. Jag kan tänka mig att det är ett roligt, men oerhört tidskrävande jobb. De män och kvinnor som jobbade med detta kommer säkerligen att känna sig stolta när allt står färdigt, om si så där några år.

Den botaniska trädgården

Mellan vårt hotell och Piazza del Duomo ligger världens äldsta botaniska trädgård. Intill Pisas universitet ligger trädgården som anlades redan 1544.

Åker man till södra Europa i mitten av maj känns det som att mycket redan är utblommat. Den känslan fick man också i trädgården. Dessutom hängde vi på låset och var först av alla besökare och den tiden på dygnet höll sig fortfarande många växter i sovläge. Fast det var en fantastisk trädgård med ett växthus som innehöll världens alla kaktusarter, ett växthus med tropiska växter och en stor trädgård full av vackra blommor, dammanläggningar, kryddor och annat. Även om inte växtligheten spirade för fullt, fanns det mycket vackert att skåda. För att inte tala om dofterna. Tyvärr går dessa inte att återge, men förhoppningsvis ger bildspelet en liten glimt av det som gav oss ett par trevliga timmar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu var inte Pisa vårt enda mål. Två resor till andra områden stod på agendan och till dessa återkommer jag i nästa tre inlägg.