Så var Julafton äntligen här. Kvällströtta och morgonpigga som vi är (jodå, gäller även frugan) var vi vakna tidigt och smög oss upp i vardagsrummet för att se om barnen ivrigt vaktade vid julklapparna som tomten lämnat under natten. Icke, så Nicke. Vi var först på plats och fick se när barnen med lite sömndruckna ögon ramlade in i rummet och fick se alla paketen under granen.
”Titta mamma”, ropade dottern. ”Tomten har varit här” sa hon med blicken på resterna av det inslagna paket hon med värme hade ställt vid den öppna spisen tillsammans med brevet hon plitat ned och som nu var borta. Resterna av gröten visade att tomten hade varit hungrig på sin färd genom Sverige.
Två nyfikna och uppspelta barn kunde knappt bärga sig och redan innan frukost såg de med tindrande ögon bort mot granen och julklapparna därunder. Själv såg jag med tindrande ögon ut genom fönstren där solens första strålar syntes bakom köpcentrumet i Insjön. Jag förstod att vi hade en fin Julafton att se fram emot.
Efter frukosten och efter att några julklappar hade öppnats, blev abstinensen för stor. Jag ville ut, jag ville äntligen få uppleva den vita jul vi i Nyköping inte längre är så bortskämda med. Därför tog jag på mig tjocka kläder, hängde på mig kameran och begav mig ut i Insjön.
Mellan villan där frugans dotters familj bor och Österdalälven ligger en samling röda villor. Dessa fick bli min första bild och man kan ana att familjen som bor där var i full färd med att förbereda inför resten av dagen.
Det var en gnistrande härlig vinterdag. Som gjord för att framkalla julkänslor. Cirka 15 minusgrader, vit snö som täckte varje millimeter av marken, träd som hade frost på grenarna och en sol som lyste upp bergstopparna bortom vattnet.
Jag pulsade ut i den orörda snön intill vattnet och begav mig längre uppför älven. Kylan bet i kinderna och det lät så där härligt frasande för varje steg jag tog. Tyvärr har kameror en tendens att inte vilja hänga med när kylan är alltför påtaglig, för att inte tala om de frusna fingrar som försöker fokusera på avtryckarknappen.
Fast ibland är plågor och vedermödor ett nödvändigt ont när omgivningen visar sig från sin bästa sida och det gjorde den denna Julafton i Insjön.
Det är av naturliga skäl svårt att förmedla verkligheten genom kamerans linser, men jag kommer att minnas Julafton 2018 som en sådan man vill minnas. Lika viktigt som att tomten kommer, lika viktigt är det att denna traditionsfyllda dag är både kall och snörik. Det blir något helt annat än när marken ligger brun och det slaskar för varje steg man tar.
Jag hade nog gärna vandrat ett tag till, men det vankades julbord och julklappsöppning, så jag begav mig tillbaks och in i värmen. När jag nalkades villan steg solen upp ovanför träden och lyste upp snön i ett behagligt och varmt sken.
Utanför villan hade barnen tillverkat egna snögubbar, troligen när snön var mer kramvänlig. Det saknades lite traditionella detaljer, men vad gör det. Alla ser ju vad det föreställer?
Julklapparna först. Därefter mat, mat och mera mat. Ett par snapsar i varje ben för att tina upp kroppen och sedan mådde man gott. Då var det förstås dags att bege sig ut igen. Frugan hade köpt en snowracer till barnbarnen och den skulle nu testas i backarna framför köpcentrumet Hjultorget.
Det gick bra och jag tror de vuxna hade lika roligt åt detta som barnen. Själv hade jag roligt åt vintervädret och försökte hitta motiv som på ett bra sätt förmedlade omgivningen och det väder som var. Jag hittade granen som står i en rondell där höga berg och soldränkta berg fick agera kuliss.
Ett snötyngt träd och en röd stuga är väl på många sätt ett klassiskt motiv av en svensk vinter? Kanske ännu mer klassisk om stugan är omgiven av vita träd, nyfallen, orörd snö och rök som kommer ut ur skorstenen. Fast sådana motiv kan vara svåra att hitta i urbaniseringens tidevarv.
Jodå, det var fortfarande bitande kallt och visst är väl mössa ett givet plagg när temperaturen visar -15°…?
Nähä!
När barnen fått in snitsen och de vuxna fått roa sig lite, var det dags att återvända hem. Nu vankades spel, pyssel och sista avsnittet av årets julkalender.
Julaftonskvällen kom och kvällströtta som vi är kom vi relativt tidigt i säng. Dessutom skulle vi tillbringa cirka 4,5 timmar i bil dagen efter, så det fanns varken tid eller lust till några större utsvävningar.
Sammanfattningsvis blev det en trevlig jul som var anpassad för små barn. Det blir sällan detsamma när bara vuxna träffas, även om traditionens makt är stor. Att vi sedan hade turen att få uppleva en Julafton så som de alltid var när jag var yngre, var en bonus som kommer att etsa sig fast ett bra tag framöver.
Juldagen kom och med den blidvädret. -15° på måndagen och +4° på tisdagen. Det svänger vill jag lova och när vi tog oss via småvägarna i Insjön och ut på Riksväg 70, började de vackra träden att tappa sin vita last och snön intill vägbanan färgades brun av den skitiga sörja som kastades upp av förbipasserande bilar. Hur mycket blidvädret tärde på snön i Insjön vet jag inte, men jag hoppas att snowracern kom till användning och att tomten kunde använda släde och inte bil på sin fortsatta resa norrut.
