Resa uppåt – Insjön

Jag och frugan har hyrt bil i en vecka och då gäller det att passa på när tillfället bjuds. Att göra saker, att se platser och besöka vänner man inte annars kan göra, är förstås prio ett. Allt annat är prio två.

En sådan prioriterad resa fanns med i planerna redan i våras. Tre utstakade mål stod på agendan och vart i landet vi styrde kosan kan nog de flesta ana när ni ser bilden nedan.

Dalarna var landskapet vi for till, men Avesta var inte orten som stod nedtecknad bland de tre prioriterade målen. Nej, första anhalt var istället…

Det är till Insjön frugans dotter och familj flyttade i februari. Ni kan nog aldrig gissa var frugans dotter hittat sin nya arbetsplats? Har ni svårt att gissa, kommer snart en ledtråd. Frugan har besökt Insjön vid ett par tillfällen tidigare, men det var min första gång.

Här sov vi över en natt och umgicks med familjen på ett trevligt sätt. Det är lite i utkanten av orten de hyr in sig i ett tvåfamiljshus och inte kan man klaga på vyn som mötte oss när vi svängde in på gården.

Det är lite andra vyer än de man är van vid från Nyköping. Ingen kan väl säga annat än att barnfamiljer ska bo så här och inte bland asfalt, betong och avgaser. Egentligen borde alla barn få chansen att växa upp i miljöer som denna, men få är tyvärr förunnade.

Insjön ja. Orten är starkt förknippad med ett visst företag och alla ni som passerat Insjön har garanterat sett företaget där frugans dotter jobbar.

Det var 1918 företaget bildades av mannen vars namn fortfarande är lika med företagets. Clas Ohlson föddes i den lilla byn Skog, några mil utanför Insjön. Han var 22 år när han startade företaget som då låg i Holen (strax utanför dåtidens Insjön) och som i början koncentrerade sig på postorderförsäljning av tekniska handböcker i kombination med en cykelverkstad.

1925 uppfördes huvudkontoret i Insjön, då intill järnvägen där det låg ända till 1972. Då stod det nya kontorskomplexet klart på den plats där det står än idag, intill riksväg 70.

De flesta av er passerar nog bara Insjön, om ni nu inte av nyfikenhet vill besöka Sveriges största Clas Ohlson-butik, eller har någon medpassagerare som tjatar och vill shoppa i de outlet-butiker som byggts till kring Hjultorget.

Nu är Insjön inte bara Clas Ohlson och outlet-butiker. Tar man vägarna bortom de stereotypa komplexen hittar man en ort med dryga 2 000 invånare. Fast byn har i.o.f.s. Clas Ohlson att tacka för mycket. Utan denna enorma kedja med över 200 butiker i Sverige och utomlands (50 stycken i dagsläget), vore nog Insjön en döende ort, precis som många mindre orter runt om i Sverige.

När vi promenerade genom byn såg man butikslokaler som var igenbommade, tomma hus och ”till salu”-skyltar lite varstans. Liknande syn såg vi i flera mindre orter längs vår resa i Dalarna. En tråkig utveckling som följer i fotspåren av regeringar som väljer att urbanisera Sverige, trots fagra löften om att hela Sverige ska leva.

Fast allt är nu inte bara nattsvart. Insjön består också av pittoreska och charmiga små byggnader som karaktäriserar Dalarna.

Hotellet i Insjön får väl också sägas tillhöra de mer charmiga jag stött på och skiljer sig från de fyrkantiga och tråkiga byggnader som utgör dagens nybyggda hotellkomplex.

Bakom hotellet, nedanför ortens vattentorn, har man bevarat gamla och traditionella byggnader som flyttats dit från olika håll i trakten. Här, i detta lilla mini-Skansen, kan man se hur Insjöborna bodde förr i tiden, långt innan smart-tv och mobiler fanns i var mans hem.

Insjön ligger väldigt vackert. Öppna landskap och berg på ena sidan och Österdalsälven som delar orten på andra. Det borde finnas potential att växa, bara ansvariga politiker i riksdag och kommun insåg vikten av en levande landsbygd och att det faktiskt finns människor som vill bo utanför städernas jäkt, stress och dåliga miljö.

Vi gjorde ett besök på Clas Ohlson där vi gjorde några mindre inköp, jag erkänner. Vi promenerade från och till bostaden, vilket man kan göra i små orter där det inte är längre från ena till andra sidan än att man kan göra så. De två barnen hade precis lekt av sig i lekparken, när vi kände några regnstänk. I denna lynniga sommar när man kastas mellan hopp och förtvivlan, kände vi att det var bäst att öka steglängden, men vi hann inte långt förrän…

Vi tog raska steg till ortens Frikyrkoförsamlings byggnad, där vi kurade under taket tills dess att regnet upphörde. Det är lite fascinerande med dessa plötsliga, kortvariga och kraftiga regnskurar, bara man står någonstans i skydd. Vad som kommer efter dessa korta skurar och när solen börjar värma, vet väl alla? Just det…

Så fick jag äntligen den regnbåge som jag missat och trånat efter. Kanske inte lika spektakulär som många av de jag sett på bilder i Instagram, men ändå.

Kvällen kom och trots Sveriges förlust mot Nederländerna i dam-vm, kändes det avkopplande och härligt. Lite miljöombyte kan ibland vara välbehövligt, både för kropp och för själ. I ögonvrån kunde man se hur himmelen ändrade färger och förvarnade om en solnedgång modell vacker.

Jag och frugan tog en kvällspromenad längs med en gångstig som sträckte sig från gården där vi övernattade, längs med det öppna landskapet och en smal grusväg som ledde in i byn igen. Österdalsälven slingrade sig några hundra meter nedanför och min förhoppning var att kunna fota solen när den gick ned över bergstopparna och färgade av sig i vattnet. Vi hittade inte riktigt till den badplats vi fått veta låg i närheten, så detta önskemål slog aldrig in.

Några rejält vackra bilder på spektakulära solnedgångar blev det nu inte, men nog finns det en känsla av harmoni i denna bild.

Natten flöt på och vi sov både länge och gott. Att vakna på morgonen, dra upp rullgardinen, se ut genom fönstret och blicka ut över detta, är annat än det vi vanligtvis är vana vid.

Jag har sagt det förr, säger det nu och kommer fortsätta tjata. Jag är ingen stadsmänniska, utan trivs bäst när naturen omger mig.

Efter en förmiddag på denna lilla mysiga gård, packade vi vår hyrbil och for vidare uppåt i Dalarna. Vart får ni veta i nästa inlägg.

 

Terrorn slår till

Vi var i Stockholm över helgen, en resa vi planerat sedan länge. Föga kunde vi ana att vi skulle bära med oss minnen av både glädje och sorg.

Klockan 14:53 i fredags körde en lastbil i full fart nedför Drottninggatan med riktning Sergels Torg. I lastbilen som var stulen satt en individ man inte kan kalla för något annat än ”satans mördare”. På sin färd nedför gågatan lämnade han död och förintelse bakom sig, troligen helt likgiltig inför de liv han släckt och de mardrömmar som många kommer att bära med sig resten av sina liv.

Jag hörde nyheten någon timme innan jag skulle stämpla ut inför helgen och den väntande resan. Detta minuterna efter att frugan sms:at och berättade att hon tagit ett tidigare tåg hem och var på väg med riktning Nyköping. Ganska snart hade alla hört eller läst nyheten och intresset för att arbeta avtog i takt med att chocken och vreden tilltog.

Det lades lite sordin på stämningen under fredagskvällen och allt eftersom rapporterna ramlade in insåg vi att Sverige och vår huvudstad kan räknas in bland de städer som på senare tiden drabbats av den moderna tidens största gissel, de religiösa fanatikerna. Nu var det aldrig tal om att ställa in resan för vår del. Vi hörde att tågtrafiken var inställd, men skulle återta sina ordinarie avgångar morgonen därpå.

Tidigt på lördagsmorgonen satt vi då på tåget till Stockholm, staden som dagen innan drabbats av ett terrorattentat.

Vi anlände vid 10-tiden och märkte genast hur lågmäld stämningen var. Ni som befunnit er utanför Centralen och gått i riktning mot Sergels Torg, vet hur livlig trafiken normalt är, hur människor ilar förbi från punkt A till B och stan sjuder av liv. Den här morgonen var inte lik de övriga, det kändes direkt.

Drottninggatan och platsen för attentatet låg i vår färdriktning och utanför Åhléns var det avspärrningar och en mängd poliser som vakade. Strax intill Sergels Torg hade man rest ett staket där människor kunde placera blommor som en hälsning till de attentatsmannens offer. Redan så här tidigt på morgonen var staketen fulla och ramade in reportage-team från både svenska och utländska medier.

Bland de första vi får se är Kronprinsessan Victoria och hennes Daniel, som precis lagt sina blommor bland de övriga och nu intervjuades av de olika mediebolagen. Det var inte lätt att få en bild av de bägge i trängseln och en bättre bild än ryggtavlan på Daniel blev det inte innan de drog iväg i bil, eskorterad av livvakter.

Vi söp in stämningen ett tag innan vi begav oss till hotell Reisen som ligger vid Gamla Stan. Det här inlägget hade jag inte tagit i beräkning, men jag gör lite hopp i helgens innehållsförteckning.

Stans alla flaggstänger flaggade på halv stång, som denna utanför Ersta diakoni på Södermalm.

Morgonen efter tog vi en promenad innan frukost. Nyfikenheten drog oss mot Sergels torg och platsen för attentatet. Nu var platsen fylld med blommor och många var redan på plats för att fotografera.

Polisen gjorde ett utmärkt jobb och borde ha en eloge för att man så snabbt hittade skitstöveln som nu sitter häktad. Många hade köpt rosor som man gav de poliser som stod stationerade kring Drottninggatan och Sergels torg och många polisbilar hade dekorerats med välförtjänta blommor.

Senare på dagen återvände vi igen.

Vi tog oss till Hötorget för att köpa två stycken rosor vi ville lägga bland alla andra på minnesplatsen. Finns det något negativt att tillägga är det hur dessa blomsterhandlare utnyttjade situationen och höjde priset rejält, allt i vetskap om att blommorna skulle gå åt ändå. Lite sorgligt mitt i det redan sorgliga.

Två röda rosor inhandlades till minne av de fyra som dog och alla de som skadades.

Vi gick Drottninggatan ned och i samma färdriktning som terroristen och mördaren. Vi var inte ensamma, utan hade sällskap av tusentals som gjorde samma promenad. Ingen tänkte nog i denna stund att en andra våg med attentatsmän kunde iscensätta något ännu värre. Känslan var nästan overklig och överallt låg blomsterarrangemang, bland annat vid dessa stenfigurer som inte mäktade med att stoppa lastbilen på sin vansinnesfärd.

Vid minnesplatsen hade antalet blommor växt till ett sådant hav att de uppställda staketen inte längre höll. Istället hade man flyttat allt till trapporna ned till Plattan.

Här trängdes folk och kön att få gå fram och lägga ned sina blommor, gosedjur, flaggor och andra minnessaker ringlade lång. Män, kvinnor, unga, gamla, svenskar, invandrare, turister…sorg ser ingen skillnad på människor. Särskilt gripande är det att se barn uppträda vördnadsfullt och på sina egna små vis hedra människor som inte längre finns bland oss.

Ovanför Plattan stod människor i kö för att fånga den mäktiga tillställningen nedanför…

…och just därnere samlades allt fler sörjande och blomsterhavet bara växte och växte.

En timme senare arrangerades en stor manifestation som enligt media samlade tiotusentals människor. Vi hade inte tid att bevittna denna, men hörde sång och musik eka mellan huskropparna.

Hela helgen låg det en vördnad i luften. Samma respektfyllda känsla följde oss och vi var inte ensamma. Man såg människor i alla åldrar som hade köpt blommor och var på väg mot attentatsplatsen. Man såg människor, unga som gamla, som öppet grät. Överallt hörde man samtal om händelsen och samtalen blandade chock, förtvivlan och vrede, men man såg också poliser som fick kramar, personer som delade ut rosor till okända, män med mc-västar som lade en blomma på minnesplatsen och turister som med tårar i ögonen tröstade andra.

Tänk att det måste till en sådan avskyvärd händelse för att ena en nation. T.o.m. gårdagens tv-sända intervjuer med politiker från olika partier var fyllda av respekt och borta var alla hårda ord och sandlådefasoner.

Det här var en helg att minnas på många sätt. Det är något med våra resor och händelser som etsar sig fast i minnet. För ett antal år sedan var vi i Kairo, bara någon vecka efter ett attentat i ett av turistkvarteren. I höstas anlände vi Florida bara några dagar innan orkanen Matthew. Dessa var ganska lätt att vifta bort, men när tragedier sker på hemmaplan och bara några mil bort, känns det betydligt närmare. Inte bara avståndsmässigt, utan också känslomässigt.

Jag tänker på den 11-åriga flicka som var på väg att möta sin mamma, glad och sprallig som 11-åriga flickor är, men som aldrig mer fick se sin familj. Jag tänker på den 31-årig Mailys från Belgien och den tio år äldre Chris från England, vars barn frågar varför deras mamma och pappa inte kommer hem. Två turister som betalat tusenlappar för att kanske för första gången besöka Sverige och Stockholm. Kvinnan från Uddevalla vet vi lite om, men inte heller hon fick återse sin familj och sina vänner.

I skrivandets stund ligger nio människor på sjukhus, varav två mycket allvarligt skadade.

Trots det tragiska, är det ett under att inga fler dog eller skadades. Ni som sett filmupptagningar från vansinnesfärden och hört vittnens berättelser, förstår att den här tragiska skitstöveln som inte ens hade rätt att vistas i Sverige, var ute efter mer. Att ”bara” fyra dog får nog ses som ett misslyckande i den ruttna värld dessa individer befinner sig i.

Glädjande nog visade Stockholm att man inte viker ned sig för terrorn och detta ska vi alla ta med oss när vi står enade mot de människor som vill oss och de demokratiska värderingarna illa.

Mitt i all sorg, måste jag visa den här bilden som är helt underbar. Tagen av Tomas Oneborg och publicerad i SvD.

Hände det inte något trevligt under helgen, undrar ni? Jo, mycket och det återkommer jag till.