Att betala tusentals kronor för att bege sig till fjärran länder och enbart lapa sol på en sandstrand är och förblir något vi lämnat bakom oss. Självklart kan detta roa och förnöja delar av en resa man gör till kända badorter, men det ger så mycket mer att ägna tiden och tusenlapparna åt annat. Inte heller roar det att tillbringa timmar varje dag åt att hinka öl och vin på lokala restauranger och strandbarer.
Nej, vill man ha valuta för de tusenlappar man betalar för sina resor, är det annat som måste till. Som exempelvis att resa till Pisa, besöka välkända semesterorter och plåga sig svett genom att vandra i bergen. Så gjorde vi under våra två dagar i fantastiska Cinque Terre och fattas bara när det bjöds på strapatser i kombination med underbart vackra vyer. Det blev två promenader.
Monterosso —–> Vernazza
Sträckan är 3,5 km lång och det låter naturligtvis inte särskilt utmanande. Res då ned hit och prova på.
När vi kom med tåget till Cinque Terre klev vi av i just Monterosso, i syfte att vandra till nästa by. Vi intog en lunch på ett strandcafé och smidde planer. Det var ingen direkt sommarvärme och badstranden nedanför oss var öde, så när som på badvakterna som såg lite ointresserade ut. Kan tänka mig att det var runt 15-16° och några regnstänk föll ned från en gråmulen himmel. Vi såg oss omkring i byn, köpte proviant i en butik och så började vi vår vandring.
Det bar uppför så där lite lagom brant och snart blickade vi bakåt och såg Monterosso lite från ovan.
Ganska snart började det stiga allt brantare och inte alltid på så vänliga trappavsatser. Det var många som var ute och vandrade. Turister från jordens alla hörn, skolklasser och människor i alla åldrar. Det gjorde det hela lite trångt ibland och vad passade då bättre än att stanna upp för en vätske- och fotopaus.
Stigen som på sina håll var mycket smal och stundtals svår att forcera, kantades av vinodlingar, citronträd och branta stup ned mot Medelhavets blå vatten. De vi mötte, alternativ passerade på stigen, var av skiftande karaktär. Asiaterna med sina kameror och ledsagare som viftade med sin pinne krönt med olikfärgade band, skolklasserna som tjattrade sönder tystnaden och såg närmast ointresserade ut, mannen som kom gående längs stigen med flip-flop tofflor, den gamla damen som säkerligen var närmare 80 med som tog sig uppför branterna med god fart och så givetvis de vana vandrarna som passerade oss med lätta steg.
Nedan ett bildspel på den vackra natur som omgav oss.
Cirka två timmar tog promenaden. Det lite svala och gråmulna väder som inledde vår promenad, förvandlades snart till något mer behagligt och med det värmdes kroppen upp i en rasande fart. Medhavd vätska gick åt och trots en mycket trevlig och givande promenad på cirka 2 timmar, var detta en välkommen syn.
Byn Vernazza som var dagens slutmål. Lite svettiga, men framför allt hungriga och törstiga, tog vi sikte mot en restaurang där vi beställde in pasta, öl och vin. Att världen är bra liten fick vi bevis på här. Knappt hade vi fått in maten, förrän frugan tjoade till. På den lilla huvudgatan utanför matstället kom nämligen min brorsdotter och hennes pojkvän gående. Vi såg på Instagram att de skulle till Italien redan dagen efter att vi lämnade Sverige. Vi såg dagen efter att de till vår förvåning skulle bo i Cinque Terre. Vi visste således att de var i trakterna, men efter att ha vandrat i två timmar måste det vara mer än en slump att de råkade vara i samma by, på samma tidpunkt och på väg mot samma restaurang.
Från Vernazza tog vi tåget mot Riomaggiore där vi skulle övernatta. Det var tänkt att vi på eftermiddagen skulle ha den 30 minuter långa ”kärlekspromenaden” mellan Riomaggiore och Manarola, men vandringsleden var stängd. Flera leder var officiellt stängda, men vi visste egentligen inte varför. Hur det nu var med det återkommer jag till i nästa vandring.
Corniglia ——> Vernazza
Inte heller på morgonen var ”kärlekspromenaden” öppen. Låsta grindar, men ingen förklaring. Lite besvikna gick vi in till informationen vid tågstationen och frågade om fler leder var stängda. Ja, svarade en inte allt för kundvänlig dam och pekade på stängda leder. Det var en av de fem byarna vi inte besökt och det var Corniglia. Vi tog tåget dit, spatserade runt lite i byn, tog en kaffe och funderade. I en av de smala gränderna möter vi ett ungt par som vi tror var från Frankrike och som berättade att de hade vandrat dit på en av ”de stängda lederna” och att det inte var några problem. Hmmm, tänkte vi och begav oss ut på den led vi trodde var den rätta. Går det så går det…
Till saken hör att man måste ta 377 trappsteg för att komma från stationen till byn. Bara det en smärre ansträngning, inte minst under en dag som denna. Solen sken nämligen från en klarblå himmel och mobilen visade 25°. Dessutom är Corniglia rejält kuperad, så när vi stod vid vandringsledens inledning, var vi redan lite möra i benen och svettiga.
Vi gav oss ut på ledan och lämnade Corniglia bakom oss.
Nu ljuger jag inte. Jag har fjällvandrat ett antal gånger, men ingen av dessa har varit i närheten av stigning som mötte oss när vi kommit upp en bit i skogen. 30 minuter rätt upp på ganska smala och stundtals besvärliga stigar. Vi var inte ensamma, så det här med ”stängda leder” var det si och så med. Fast vi anade senare under vandringen, varför man gått ut med detta.
Upp, upp, upp…men det var vårt det. Byn Corniglia såg allt mindre ut från vår position.
Man såg inget slut på klättringen. När man trodde att det började plana ut, möttes man av branta trappsteg som tog oss ännu högre upp. När man trodde att nedstigningen började bakom nästa krök, svängde stigen åt ”fel” håll. Vi kom så småningom till en passage där pilar förkunnade att man måste gå vänster för att komma dit och höger för att komma dit. Vi skulle till vänster, så därför tog vi vänster. Alla framför och bakom oss gick till höger.
Det fortsatte uppåt, förbi odlingar, förbi branta stup, genom lummiga passager och på sina ställen var det så svårpasserat att man fick hålla ena handen på en sten eller i en trädstam. Det var nu vi förstod varför man gått ut med ”stängda leder”. Att släppa ut skolklasser och gamla damer på denna led hade kunnat få förödande konsekvenser. Lite halt uppe i skogen i kombination med branta stup….
Ett litet bildspel från vandringen upp.
Fast vi försökte intala oss. ”What’s goes up has to come down”.
Så skedde också här. Snart planade det ut och under en kilometer var det som att vandra på Sörmlandsledens mest lättgångna sträckor. Från det att vi vek av vid tidigare nämnda pilar, såg vi inte till en människa på hela sträckan. Förutom en yngre kille som kom gående från andra hållet.
Snart började det gå nedför och vi insåg att vi såg slutet på denna vandring. Att gå uppför branta berg är jobbigt, men den som tror att det är lätt att gå ned har knappast vandrat i fjäll och bland höga berg. Det känns i benen kan jag lova, i synnerhet när det går brant utför på smala stigar.
Fast det var värt det. Vi stannade upp flera gånger och bara njöt av det vackra landskapet och den helt bedårande utsikt som kantade nedgången.
Ett bildspel från detta.
Gissa om synen nedan var välkommen. Byn Vernazza som vi intog från norr under den förra vandringen. Den här gången kom vi från söder.
Tro nu inte att sträckan från byns övre delar och ned till hamnen var lätt. Nej då, även här bar det utför och det gällde att ha tungan rätt i mun så man inte tog ett snedsteg. Tack till den amerikanska tjej som erbjöd sig att ta ett kort på två trötta, svettiga och törstiga svenska vandrare.
Sträckan Corniglia – Vernazza var den mest strapatsrika jag vandrat. Naturligtvis gjorde värmen sitt till, men man måste uppleva för att förstå. Väl nere vid hamnen bytte vi raskt om till medhavda badkläder och tog oss ett svalkande och välkommet dopp i det blå Medelhavet. Lite komik mitt i det hela.
Jag törs lova att varenda droppe öl jag hade druckit under våren, rann ut genom varje por i kroppen. Jag har spelat fotboll, vandrat i öknar, legat på sandstränder i Thailand och besökt träskmarker i Florida, men aldrig har jag varit lika svett som under denna vandring. Det linne jag bar och sedermera tog av mig, var så fuktig av svett att den inte ens var torr när vi packade inför flygresan hem, drygt ett dygn senare.
En annan komisk detalj är att vi förmodligen gick fel väg. Ledan är 4 km lång och ska ta cirka 1,5 timmar att vandra. Vi använde cirka 3 och förstod senare att vi valde den långa sträckan mellan Corniglia och Vernazza och inte den korta utmed vattnet. Det gjorde nu inget med tanke på den upplevelse vi hade och alla de kilon som rann ur kroppen.
I.o.m. denna vandring var resan till Cinque Terre över. Väl värt de pengar vi lade på hotellrum, men säg det roliga som inte har något tråkigt med sig.
När vi om hem, läser frugan i tidningen att politiker och invånare i Cinque Terre börjat tröttna på turismen. Vi har också läst det från Mallorca, Thailand och andra turistmagneter. Hur länge turismen kommer att tillåtas i nuvarande form återstår att se, men jag kan faktiskt ha en viss förståelse för att de som bor i dessa områden året runt reagerar på de nackdelar turismen för med sig.
Hursomhelst. Ett inlägg från denna härliga vecka återstår och då är det Pisas nattliv som är i fokus.
