Etikett: silohuset

Tidigt en morgon

StefanLämna en kommentar

Tidigt en morgon tog jag en promenad för att insupa atmosfären och den vår som stadigt närmare sig.

Den inbyggda väckarklockan kan man säga mycket om. Den är bra att ha när det vankas jobb, men får gärna fallera när de få lediga dagarna infaller. Å andra sidan är jag numera kvällstrött och morgonpigg. Den raka motsatsen till ungdomens år. Det är något visst med tidiga morgnar, om detta har jag skrivit förr. Lugnet, dofterna…ja, ni vet.

Den här morgonen inleddes med en fullmåne som skymtade bakom träden. Jag ilade ned i källaren för att hämta stativet, ilade tillbaka upp på övervåningen, öppnade fönstret i ”biblioteket” och försökte zooma in månen med manuellt läge. I rummet bredvid låg frugan och sussade, så jag fick smyga så gott det gick i de knarrande trappor vi är i besittning av.

Därefter smög jag nedför trapporna, tog på mig kläderna och gav mig ut i den något kyliga morgonen. Stativet fick stanna hemma, så bilderna nedan är fotade med högt ISO för att inte slutartiden skulle bli för lång.

Det blev en tur till hamnen förstås. Av någon anledning är det där jag brukar hamna. Tyst, stilla och doften av hav. Pröva själva någon gång, det är en upplevelse.

I silohuset var det svart i nästan alla fönster, förutom några på de övre våningarna.

Längre än till Hamnbron gick jag inte. Stegen tog mig istället förbi Clarion Hotell, polishuset och detta mysiga, men lite dyra bostadsområde. Även här var det mörklagt och tyst.

Det fanns en liten känsla av den Blå timmen där jag vandrade genom ett tämligen öde Nyköping. Blå timmen kännetecknar annars tidpunkten efter solens nedgång och innan nattmörkret tränger sig på. Fast bilden på Nyköpingsån och Storhusqvarn kunde lika gärna vara tagen senare på kvällen.

En sista bild på ett av stans populäraste vandringsstråk och turistattraktionerna längs med den. Därefter hem och en värmande frukost.

Kargt och öde

StefanLämna en kommentar

Det kändes både kargt och öde den här dagen då jag tog ett extra varv i hamnområdet innan jag traskade mot hemmet.

Inte utan att man längtar efter en kopp kaffe och en onyttig bakelse på Kajplats 22, eller ännu hellre, en kall öl för att känna hur våren äntligen är här.

Nu var krogarna i hamnen öde och så var även området framför. Inte utan att jag funderade över var alla var. Visserligen kallt och småruggigt, men några flanörer brukar man alltid stöta på. Inte nu och längre ut mot Täcka Udden såg det så där kargt och öde ut som det bara kan göra under så där riktigt ruggiga dagar vårt land kan uppbringa.

Lite grönska kunde man skönja under snö och frost. Beviset för att något ligger och ruvar under snön och bara väntar på att få slå ut.

Småbåtshamnen var öde. Inga båtar, inga bilar (förutom husbilarna som står parkerade) och inte en människa i sikte. Okej, det är vinter. Okej, det är halt. Okej, det är kallt. Okej, det är skidskytte på TV, men vad tusan. Någon borde man möta under denna kilometerlånga promenad, men nej…

Det fick bli några avslutande bilder på den övervintrande växtligheten intill vattnet, ty inte ens en fågel behagade visa sig.

Det blev en kort och märklig promenad. Kargt och öde. Nog tusan kan Nyköping visa upp ett behagligare ansikte?

Black & White

StefanLämna en kommentar

Nej, inlägget handlar inte om en av mina favoriträtter.

Svart och vitt förmedlar årstiden på ett ganska bra sätt. November är en onödig månad man gärna spolar förbi och i synnerhet när den är så gråtrist som årets november varit. När du läser detta kanske du förundras? Vadå gråtrist, det är ju kallt och en klarblå himmel…

Jag vet inte vad ni har för väder i Sverige, för själv sörplar jag sangria nere på sydligare breddgrader. När detta inlägg författas tittar jag ut genom fönstret och ser en grå sörja som döljer det mesta. Ser ut som världen vore i svartvitt, precis som världen speglades i den första TV-apparat jag såg mina första barnprogram i.

Just därför passar svartvita bilder bra in i sammanhanget. Plus att svartvitt fortfarande gör sig oerhört bra på bild och för en helt annan dimension till bilderna.

Motiven är välkända, så det finns inte så mycket mer att berätta om dem. Så här såg dock både pappersfoton och tv-program ut när bloggägare Stefan växte upp på den sörmländska landsbygden.

Håll med om att bilderna ovan lika gärna kunde vara fotograferade på 60-talet?

Nästa och efterföljande inlägg har förhoppningsvis mer färg i sig och speglar en vecka i södra Europa där god mat, minst lika god dryck, nya vyer och en hel del motion står på programmet.

Från hamn till….

Stefan2 kommentarer

Vintern lyser med sin frånvaro. Vinter för mig är snö och ett antal minusgrader, även om almanackan säger att vi är mitt i en pågående vinter.

Dagen när dessa bilder togs inleddes med några plusgrader och ett strilande regn. Det var när jag traskade till jobbet strax efter 05:00 på morgonen. När jag traskade från jobbet strax efter 14:00 hade regnet upphört och himlen visade sig från en angenäm sida. Temperaturen hade sjunkit till nollan och gjorde promenaden lite kyligare, men betydligt angenämare än den under arla morgon. Kan också bero på att jag var på väg från och inte till jobbet.

Hursomhelst hade jag en behandling att invänta och därför ett par timmar att fördriva innan den tog sin början. Att gå hem emellan kändes inte lockande, så av den anledningen tog jag med mig kameran på promenaden. Det blev en lång promenad där jag gick hamnpromenaden och vände borta vid kanalen innan Brandholmen.

Många kommuner strävar efter att locka till sig nya invånare genom att bygga vattennära och det finns de som gärna betalar lite extra för att bo där. Trots varningar från experter och trots den verklighet som visar att vattennära bebyggelse har sina nackdelar, så verkar den typen av bostäder vara populära.

Nere vid hamnpromenaden visade verkligheten hur vattnet kan krypa ganska högt upp.

I vår del av Sverige har vi inte haft samma höga vattenstånd som i andra delar av landet. Alla har vi sett tv-bilder från områden där vattenståndet lamslagit bostadsområden och även svept med sig bostäder när floder och sjöar översvämmats. Fast samtidigt fascineras man av vatten och vatten är något man gärna har med på bilder när man som hobbyfotograf vill föreviga den vackra stad jag bor i…även om kommunpampar och byggherrar som bäst håller på att bygga bort småstadscharmen som präglat Nyköping.

Bilden ovan är tagen mot solnedgången. Bilden nedan är tagen med den nedåtgående solen i ryggen. Se skillnaden…

Det blev många bilder mot solnedgången, då just detta fenomen lockar både proffs och amatör.

Den här siluetten är välkänd och gör sig bäst som just siluett, inte minst mot en himmel som är ganska trevlig att se på.

Så får man väl också säga om den båt som ligger uppdragen på kajen varje vinter. Den förfular området, men kan göra sig ganska bra som motiv.

Lite längre inåt land, ligger ett av stans nyaste bostadsområden. Att bostäderna i Spelhagen gör sig bättre än den gråa silo och de slitna industrilokaler som låg här tidigare, tycker nog de flesta. Personligen hade jag hellre sett att Nyköpings nya museum hade varit omgärdat av ett vackert parkområde med fontäner och en blomsteruppsättningar, likt de man exempelvis kan se i Örebros stadspark. Detta om något hade lockat både stadsbor och turister. Så ville nu inte kommunpamparna och de som bor i dessa nybyggen betalar gärna sina extra tusenlappar för att kunna se lite vatten utanför fönstret.

Promenaden var inte slut här, utan fortsatte på andra sidan Hamnvägen och i nästa blogginlägg…

Det är vackrast när det skymmer

StefanLämna en kommentar

Det är vackrast när det skymmer. Många håller nog med mig och under årstiden som nu råder behöver man inte vänta länge. Någon gång mellan 15 och 16 försvinner solen bakom horisonten och strax därefter är det dags för den Blå timmen, oerhört uppskattad av fotografer på både proffs- och amatörnivå.

Den Blå timmen för er som inte vet, är den korta perioden mellan solens nedgång och nattens inträde. Jag hade av den anledningen med mig kamera och stativ till jobbet och efter ett kort besök på stan, begav jag mig ned till området runt Nyköpingshus och Tovastugan.

Kylan hade fått isen att lägga sig på Svandammen och enstaka flingor i luften färgade marken lätt vit. Ganska lämpliga förutsättningar för att fånga himlens blå färg och det mjuka ljuset från gatlyktorna.

Här vid Svandammen använde jag bländarprioritet och en liten bländare på f/16. Detta för att få fram de stjärnliknande formationerna i gatlyktorna, men också för att fånga strålkastarljusen från de förbipasserande bilarna. Jag tog ganska många bilder på Silohuset och ångrar nu att jag inte satte ihop dem i en animerad bild. Det var ganska intressant att se bilderna när de öppnades i Photoshop och man via klick mellan den kunde se hur det tändes och släcktes i byggnadens fönster.

Från Svandammen tog jag mig över kullarna och ned till å-promenaden strax nedanför Tovastugan. När jag plockade upp utrustningen ur väskan, trodde änderna i ån att det vankades mat och plötsligt var jag omringad av tjattrande fåglar. Fåglar som besvikna dök i vattnet när de upptäckte att det inte var man jag hade med mig.

Lite längre fram på stigen ställde jag upp kameran för en tidigare planerad bildsvit på bilar som for förbi. Nu bytte jag bländarprioriteten mot en slutarprioriterad inställning på 2,5 sekunder. Jag hade givetvis kunnat ställa mig mer strategiskt för att därmed fånga strålkastarljusen på ett bättre sätt, men målet var att ha träd framför vägbanan som bröt av ljusstrimmorna. Trafiken var dock inte så livlig som jag hade hoppats och visst hade jag kunnat använda en längre slutartid, men att vara efterklok är alltid lätt. Tyckte ändå att jag fick fram det jag var ute efter.

Jag gick lite närmare bron och tog en bild över vägen och mot det upplysta Hamnmagasinet. Bara sex månader tills restaurangerna i hamnen öppnar igen, så håll ut…

Här vände jag kameran 90° och fångade ett upplyst Silohus från olika vinklar. Får väl säga att den här blev jag mest nöjd med.

Innan jag avlägsnade mig vände jag kameran 180° och tog den här bilden över ån, där ljusen från hotell Kompaniet (Clarion Collection Hotel Kompaniet som det mer korrekt heter) speglade sig fint i det mörka vattnet. Ljusen i framkant står längst ut på bryggan och upplyser fotgängare om att här tar bryggan slut.

Egentligen hade jag tänkt gå hem, då både hungern och lite stela fingrar gjorde att jag längtade in i värmen. Fast ljusen från hamnen lockade.

Nu hade den Blå timmen gått över i en svart kvällshimmel. Inte fy skam det heller, om man nu har kameran placerad på ett stativ. Än så länge har inte isen lagt sig i hamnbassängen och med en lång slutartid på 4 sekunder fångades byggnaderna sken i ett ganska silkeslent vatten.

Verkligheten är som så oftast vackrare för ögat än för kameralinsen. Jag hade kunnat stanna här nere en bra stund, bara för att njuta av synen. Fast nu var det lite väl kyligt och som sagt väntade ett mål mat den kurrande magen.

Sista bilden för kvällen blev ett välkänt motiv som ni säkert sätt åtskilliga gånger på Instagram, Facebook och andra sociala medier.

Jag misstänker att jag återkommer till bilder liknande dessa, inte minst från detta område. Fast helst då när vintern slagit klorna i Nyköping på riktigt. När snön ligger vit på marken, under en klarblå himmel och kylan gör att andedräkten på förbipasserande människor skapar former likt rök.