Det var en sån här magisk morgon man sällan får uppleva i maj. Ni förstår att bilderna inte är tagna nu på morgonen, utan den lediga torsdagen för en vecka sedan. Jag vaknade tidigt och såg solens strålar leta sig in mellan persiennerna och då det gick självklart inte att ligga kvar i den bekväma sängen och slöa.
Klockan var nog inte mer än 05:00 när jag grenslade cykeln och begav mig ned till hamnområdet och slottet. Vid teaterparken slängde jag en blick upp mot Länsförsäkringars skylt och tempmätaren som sitter där. 24 grader redan och dessutom helt vindstilla.
Jag cyklade en liten extrarunda och hamnade på Behmbron och kunde därifrån blicka över Nyköpingsån som sakta lät solen ta över de skuggiga delarna av Folkungabron.
På ett räcke nere vid slottet satt en mås, tillsynes helt orädd och funderade nog över vad jag gjorde där så tidigt på morgonen.
Jo, herr mås. Det kan jag tala om, Jag var ute efter att få en bild på detta välkända inslag i Nyköpingsbilden.
Hägern som kan ses flyga mellan hamnen och Storhusqvarn och som gärna sitter och väntar på byten när vattnet i ån är lågt. Hägern är dock inte lika orädd som måsen ovan och så fort jag närmade mig bredde han ut vingarna och flög.
Fast inte så långt, utan till andra sidan ån där han satt och såg lite kaxigare ut…
…och samtidigt passade den kaxiga måsen på att flyga därifrån. Han hade väl sätt allt han ville se och skulle troligen vidga sina vyer, vilket ofta innebär hamnbassängen.
Den här skatan hade valt en strategisk plats med bra utsikt över en av Nyköpings största turistattraktioner.
Jag tog cykeln och ledde den nedför stigen mellan slottet och ån. Alldeles till höger efter slottets murar ligger denna trappa som för tankarna till Led Zeppelins ”Stairway To Heaven”.
Nu var det inte mot himmelen min färd gick, utan mot Tovastugan. Fast först var det två motiv jag bara ville föreviga.
Den här bilden av det gamla och nya Nyköping. Kontrasterna kan inte bli större.
Intill Tovastugan kan man blicka över Vallarna och se röken stiga från den höga skorstenen vid värmeverket. Ingen miljöpåverkan här inte?
Lika glad som alltid stod glassgubben och lyfte på hatten för förbipasserande, vilket bara var jag.
Glad blev jag när en av harpaltarna som rör sig i området hade vänligheten att stanna upp och posera framför mig. De är onekligen söta, men de är många…väldigt många.
Svandammen låg spegelblank och ännu hade inte fontänen satts igång. I ärlighetens namn vet jag inte om den sprutar sitt vatten under dygnets alla timmar, eller om den är avstängd under natten. Om det är mer effektfullt med eller utan en sprutande fontän, får var och en avgöra.
Jag tog en kort avstickare till hamnen. Inte en människa i sikte och jag vände snart nog, men inte utan att fota silohuset ur en annan vinkel än den ovan. Molnen började torna upp sig i fjärran och vinden hade nu tilltagit. Fortfarande ljumma vindar dock och solen värmde lika skönt som förut.
Vid planket intill gångvägen nedanför hotellet växer det arter av alla de slag och på sommaren kan det ibland vara skönt att bara sitta på en bänk, njuta av värmen, titta på folk som går förbi och kanske om man har tur, få fånga någon insekt som tar sig ett skrovmål bland bladen.
I planket sitter detta titthål, som många av oss känner igen från badplatsernas omklädningsrum som ofta var fulla av små uppborrade hål och nyfikna ögon bakom. Så mycket att se fanns det inte nu, annat än Gert som står där i ur och skur med sin vinnarkanot på axeln.
Sista anhalten innan färden hem till frukosten blev Storhusqvarn. Man får inte missa det berömda magnoliaträdet som drar till sig folk som magneter drar till sig järnspån. Okunnig som jag är vet jag inte om trädet redan blommat för fullt eller om den är på gång. Så där frodigt tät den kan vara, var de nu inte. Vinterns kyla kan ha en avgörande roll, för tittar man på det lilla magnoliaträd som växer på innergården till Hellmanska gården, visar blommorna tydliga tecken på att ha frusit.
De stora kvarnhjulen vid fallet kan man fota ur alla möjliga vinklar.
Sista bilden under denna underbara morgon blev över blomsterarrangemanget och bort mot Storhusqvarn. Man inser hur vackert Nyköping är när man får utforska staden närmast ostörd. Man inser också en annan sak. Dofterna…dofterna av blommor, daggvått gräs och buskar i full blom, är och förblir oslagbart. Väntar man bara några timmar försvinner dessa i ett osynligt moln av avgaser från bilarna och matoset från stadens restauranger.
Prova någon gång att kliva upp mellan 04:00 och 05:00 och ge dig ut på stadens gator. Det lönar sig och man känner sig härligt glad.
