Kastal, är benämningen på ett byggnadsverk med flera förklaringar. Ordet kastal är en svensk variant av kastell, som fritt översatt från latin betyder liten borg.
Någon borg i ordets rätta bemärkelse är nu inte en kastal. På 1100-talet började man i Norden uppföra dessa byggnader som främst användes som försvarstorn, dels inbyggda i slott som Borgholms och Kalmars. Dels byggdes de intill bl.a. kyrkor och viktiga platser runt dåtidens städer.
En liten kort förklaring hämtad från Wikipedia, men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, utan börjar som så ofta med en promenad.
Dagens promenad gick som så många gånger innan, till Lindbacke. Syftet var att njuta av det vackra vädret, knäppa några kort och få många steg på den stegräknare jag och många arbetskamrater begåvats med i en stor världsomfattande tävling där ABB ingår.
Promenaden hemifrån gick förbi Gumsbacken och in på Sörmlandsleden nedanför Stora Kungsladugården. Ett antal vackra hästar betade en bit bort från stigen, tillsynes tillfreds med livet.
Jag passerade genom hästhagen och ut på den öppna yta som leder fram till naturreservatet Lindbacke. En plats där jag trivs och där man kan kan koppla bort stadens gytter och ljud.
Att bara sitta här med sin kamera och medhavda fikakorg är mumma för själen. Behövs i den moderna världen där man knappt kan öppna en tidning, slå på tv:n eller surfa på nätet, utan att mötas av svarta rubriker. Här satt jag nu på en sten där jag njöt av värmen och hörde fåglarnas kvitter bortifrån träddungarna. Så många bilder blev det nu inte, men raklång på marken försökte jag fånga denna blomma i ögonhöjd.
Styvmorsviolen, som är Ångermanlands landskapsblomma är ganska vacker i all sin enkelhet.
När jag satt där och filosoferade (det är i stunder som denna många av mina idéer och projekt tar form) fick jag ett infall. Man har gjort i ordning en stig som tar sin början där korna har sin vattenreservoar och som leder bort till kastalen nedanför Ryssbergen.
Därför klev jag förbi de betande korna och ut mot ett besöksmål jag aldrig varit till.
Stigen som är en nedtrampad sträcka i kanten på en åker, ska man nog vandra när det är torrt. Jag kan tänka mig att det är ganska blött här under regniga perioder. Fast ganska snart såg jag något som var välkommet. Man hade byggt upp en lång promenadväg ett par decimeter ovan marken. Ett mycket bra initiativ.
Spången kantades av växtlighet och var riktigt behaglig att gå på. Blomman på bilden nedan fick symbolisera de växter som fanns utmed promenaden och inte förrän bilden öppnades i datorn såg jag den lilla insekten som tagit sikte på det gula. Ser du den?
Jag hade en fågel av okänd art som vän på färden. Nu lyckades den lyfta från stolparna så fort jag var närmare än 15 meter och hann få upp kameran till axeln. Lite hånflinande landade den sedan en bit bort där den kvittrade glatt och så fortsatte det i flera minuter, innan den tröttnade och flög bort över nejden. Närmare än så här kom jag aldrig.
Snart var jag framme vid Kilaån och där hade jag två val. Att fortsätta rakt fram, dit Sörmlandsledens pil visade eller att ta vänster och över en bro där en ny spång av trä väntade bakom. Stigen rakt fram var knappt någon stig, utan bara en smal passage mellan midjehögt gräs. Jag valde därför att gå vänster, över bron och vidare på träspången.
Det visade sig vara fel. Hade jag fortsatt hade jag hamnat vid Ryssbergen och parkeringen till Svanvikens fågeltorn. I.o.f.s. en intressant plats jag också gärna besöker, men inte idag. Därför vände jag, tog mig över bron och in på den smala passage som gick i midjehögt gräs.
Fästingmarker. Jag kunde riktig se hur fästingarna tog sats och svingade sig över till mina ännu vita vinterben. Jag hade inte planerat att gå den här vägen, så därför var jag utrustad med kortbyxor, vilket inte är lämpligt när man beger sig ut i fästingmarker. Några sådana har jag emellertid inte upptäckt och presskriptionstiden har nu gått ut, så jag klarade mig. Däremot växte det brännässlor bland övriga växter och de brände till emellanåt.
Fast lite smärta och lite umbäranden måste man klara ibland. Efter en promenad på cirka 50 meter var jag framme vid Kilaåns kastal.
Om denna kan man läsa följande:
Den byggdes på 1100-talet för att bevaka och försvara den stora vattenled som Kilaån då utgjordes av. På den tiden kunde man segla från Östersjön, genom Kilaån och ändå upp till Hannsjön utanför Jönåker. Kastalen som idag ligger i ruiner har en diameter på 15 m och dess murar är 3 m tjocka. 1953 grävdes kastalen ut, men man gjorde inga intressanta fynd som kunde berätta dess historia. Det man också gjorde vid utgrävningen, var att restaurera det översta stenskiktet och till det använde man stenar som låg runt omkring byggnaden. En teori är att kastalen, som ligger på Stora Kungsladugårdens mark, var anlagd som ett försvar för gården och staden som sakta växte upp en bit därifrån. Det är teorier, men det man vet är att kastalen övergavs i samband med att Nyköpingshus började uppföras.
Intresset att vandra tillbaka samma väg var ganska minimal. Jag ville inte ge fästingarna en andra chans. Jag gick därför grusvägen ut på gamla E4:an och vidare i mot Nyköping. Lite kul med kameran hanns med, när jag försökte fånga bilar i rörelse i färgsymbios med de röda ladorna vid Stora Kungsladugården.
Innan jag sedan passerade Gumsbackens köpcentrum på väg in mot stadens brus, så kunde jag inte undgå att fånga denna bild. En liten bild av ett sommar-Sverige man kan se i turistbroschyrer.
