Idag har det varit en riktig försmak av den vår vi vet är på väg, kanske årets första. Därför blev det lite arbete i vår lilla trädgård och den altan vi hade tänkt byta ut i år, men där nya förutsättningar gör att vi får vänta tills nästa år…förhoppningsvis. Därpå kaffe och kaka som av någon anledning alltid smakar bättre utomhus.
Fast dessförinnan en tur med bilen och en promenad i utkanten av vår allt mer sönderbyggda stad.Läs mer »
En dag när solen fortfarande värmde från en ganska blå himmel tog jag en cykeltur till ett område utanför Nyköping jag gärna besöker. Det blev, förutom motion, en härlig dag där jag testade att dela in den i tre delar. Då talar jag förstås om fotograferandet som fortfarande är en kär vän.
Från hemmet i Högbrunn bar det av på den gamla vägen förbi Arnö skola och ut på den hårt trafikerade vägen mot Nävekvarn. Innan jag svängde ut med cykeln på den, passerade jag under täta grenverk som bildade ett grönt tak ovan huvudet.
Strax efter denna dunge kan man blicka ut över åkern och mot ett rött hus som ligger där, tillsynes ganska avskilt men inte så långt från den gamla skolan och byggnaderna kring denna.
Den första anhalten blev Svanviken och fågeltornet där ute. Den långa spången var för något år sedan fallfärdig och stängd för allmänheten. Sedan ett år ligger där en ny och man har fått till det väldigt bra. Tyvärr tenderar växtligheten att gömma träbron, så vi hoppas alla att de ansvariga håller den under uppsikt och ser till att rensa undan sånt som hör naturen till.
Jag skulle fota fåglar. Vad annars fotar man vid och omkring ett fågeltorn? Så mycket bevänt med det blev det aldrig, då torkan gjort att marken bortom utsiktsplatsen var torr och därmed fri från de fåglar som brukar hålla till här i mängder. Som vanligt hör man småfåglarna kvittra ute i grönskan, men som vanligt håller de sig osynliga. De två rackarna på bilderna nedan var de enda som dök upp och ville fotas.
Svalorna höll däremot show ovanför våtmarken, men att fånga dessa mästerflygare i farten är inte det enklaste, så jag lät bli. På träräcket fick jag kanske den bästa bilden, men inte på någon fågel.
Jag vet att det håller till rovfåglar här. Jag har sett dem, men de håller gärna till lite längre bort än mina förhoppningar. Svårt att få till bra bilder, men det var en rovfågel jag helst ville fånga. Det blev en lång väntan, så lång att jag till slut gav upp. Vad händer då? Jo, från skogsgläntan seglar den här fågeln förbi, som vanligt på lite för långt avstånd för att få den där bilden med stort B.
Svanviken är inte bara fåglar, insekter och andra djur. Växtligheten är frodig, ganska spännande och egentligen utmärkt om man är ute efter att fotografera just mindre djur som tidigare nämnda.
Nej, del ett under denna temadag lovade mer än det höll.
Del två skulle tillbringas däruppe.
På Nyköpings högsta punkt, Ryssbergsbacken.
Nu var jag inte så tuff att jag släpade med mig cykeln uppför slalombacken. Jag valde att ta bakvägen upp från Svanviken, en i.o.f.s. utmaning som heter duga. Upp kom jag dock och parkerade cykeln strax nedanför den allra högsta punkten.
Härifrån har man en fantastisk utsikt över hemstaden Nyköping. Har man ett teleobjektiv fastskruvad på kameran, kan man zooma in ganska bra på de ställen man väljer ut. Eller så försöker man få med så mycket som möjligt av den lilla staden med storstadshybris.
Temat gällde inte översiktsbilder och panoraman. Temat uppe på berget gällde att med närbilder fånga lite av den växtlighet och det djurliv som finns här uppe. Inte så mycket att orda om, men jag kände mig mer nöjd med resultatet här uppe, än det där nedanför.
Det tredje temat förevigades på andra sidan berget. På den långa och trevliga motionsslingan i strövområdet Ryssbergen. På sina håll går stigen bland tät växtlighet och kan därför vara lite mörk. Av den anledningen ställde jag in kamerans exponeringskompensation på -1.0 och punktmätning. Detta för att försöka framhäva själva motivet och göra bakgrunden mer mörk än den egentligen var.
Det här är en form av fotografering jag lärt mig uppskatta. Lyckas man kan man få med sig riktigt bra bilder hem. Jag är till dels ganska nöjd med resultatet, men inser att det kunde ha blivit bättre om jag hade lagt ned mer tid.
Så var det med det. Tre olika teman på en och samma tur. Det här med teman ska jag försöka återkomma till. Med fantasins hjälp och med inspiration från andra fotobloggare, ska jag nog komma på något.
Jag började inlägget med en bild på en röd stuga. Jag avslutar inlägget med en bild på en röd stuga, dock inte densamma. Vill man, kan man med cykelns hjälp ta sig runt hela vägen runt Lindbacke, Arnös skola, Svanviken, Ryssbergen och ut mot Gumsbacken. En trevlig tur som fler borde prova på.
Är det vår i luften? Ja, sitter man inne och tittar ut genom fönstret får man den känslan. Äntligen?
Nej, sanningen är den att vädret spelar oss ett spratt. När jag gick till jobbet i morse var det -7° och när jag tog med mig kameran på promenad visade termometern +1°. Våren är alltså inte här än.
Fast det hindrar inte mig från att leta vårtecken i vår natur. Förena nytta med nöje har blivit en kär sysselsättning och en lång promenad med kameran över axeln är just en sådan sysselsättning. Eftersom vi bor nära Lindbacke är det ofta dit jag tar mina promenader, så också idag. Jag möttes av en ganska karg natur som definitivt inte förde tankarna till våren.
I lä var det väl okej, men när jag svängde upp på den lilla stigen i utkanten av naturreservatet tog vinden i och plötsligt kändes det kallt om både kinder och fingrar. För en turist kunde synen som mötte mig föranleda tron på att Kilaån tagit sig gamla tiders breda form, alternativt att vi har en sjö betydligt närmare Nyköping än turistbroschyrerna säger. Fast sanningen är så enkel att Svanviken är väldigt vattenfylld just nu och Kilaån har svämmat över sina breddar flera gånger om.
Fast en badsjö hade annars varit efterlängtad. Vätan ute på markerna lockade inte bara fåglar. Jag hörde röster, men kunde inte lokalisera varifrån de kom…tills jag såg ett helt gäng med kanotister som utnyttjade chansen att träna i detta nybildade vattendrag.
Huruvida detta är tillåtet i ett naturreservat låter jag vara osagt, men visst stördes fåglarna som rörde sig ute i det blänkande vattnet. Att det var kallt och långt från vårlikt visade de mindre pölarna med vatten som alla var täckta av is i ganska spännande formationer.
Man kan inte lämna Lindbacke utan att ha med sig någon bild av de berömda enarna.
Så detta med fåglar. På markerna mellan Lindbacke, Svanviken, Stora Kungsladugården och Gumsbacken hade tusentals gäss landat och fler var på väg.
När dessa gick in för landning insåg man att flertalet av dessa kommer att befinna sig betydligt närmare bebyggt område i sommar. Vi som bor i Nyköping vet var och vi som bor i Nyköping är inte det minsta glada över det, åtminstone inte vi som uppskattar att ha picknick vid Vallarna eller ta en promenad i lätta sommarskor på gångstigarna kring slottet och hamnen.
Nej, så mycket mer än vår blev det inte på rundan. Inga småfåglar, ekorrar eller vårblommor syntes till under denna eftermiddagspromenad. Frusen och hungrig begav jag mig hemåt, men innan jag satte på linsskyddet på kameran tog jag den här bilden.
Vad har den med vårkänslor att göra? Inte ett förb….de dugg, men det är ett ganska spännande motiv. Ordet värme i värmeverket kanske ändå får symbolisera någon form av vårkänsla i detta inlägg.
Vem i hela friden längtar efter att få sätta sig på cykeln och dra till skogs den 4:e november? Jo, jag bl.a.
Gårdagen bjöd på ett härligt höstväder, långt från den fuktiga och grådisiga dag som möter upp oss i Nyköping idag. Frugan passade på att utföra de sista göromålen i vår lilla trädgård, så jag packade ryggsäcken, hoppade upp på cykeln och drog till skogs.
Fast först kunde jag inte låta bli att stanna till nedanför Stora Kungsladugården och den lummiga sträcka av Sörmlandsleden som leder bort till Lindbacke. Hösten visade sig från en färggrann sida, trots att merparten av trädens löv numera håller till på marken.
Den lågt stående solen kastade långa skuggor bort mot Gumsbackens köpcentrum.
En bit bort från Stora Kungsladugården och på andra sidan vägen ligger den här röda byggnaden. Av någon anledning brukar den fånga mitt intresse, inte minst när marken framför är täckt med vit snö eller gult rapsfält. Fungerar även en härlig höstdag som denna.
Mitt mål för dagen var skogarna bakom Ryssbergen. Hur löjligt det än kan låta, tänkte jag bara gå en bit bort från stigar, motionsspår och slå mig ned på en avskild plats för att bara njuta. Jag trivs bra, kanske t.o.m. bäst, avskärmad från asfalt, betong och stadens enerverande ljud. Man behöver detta ibland för att stressa ned och koppla bort tankarna på allt skit man läser om i tidningarna och ser på tv.
En plats som på bilden nedan är en sådan lite avskärmad plats där bara strimmor av solens strålar når ned.
Mjuk mossa, tystnad och eventuellt ljudet från kvittrande fåglar. Här tänkte jag tillbringa några timmar. Observera att jag skrev tänkte, för plötsligt hördes högljudda skratt och barnskrik från motionsspåret en bit bort. Jodå, jag hade planerat in dessa emotsedda timmar samtidigt som Friluftsfrämjandet hade en förlagt en tipspromenad med temat ”Halloween” i krokarna. Plötsligt rörde sig både ung som gammal på stigarna och längs med det stora spåret.
Snart var det inte fågelsång och vindens sus som dominerade bilden. Nej, det var motionärer i grälla färger och små barn som letade dödskallar under glada tillrop. Jaha, tänkte jag. Här lär det inte dyka upp några sällsynta fåglar eller rådjur som man kan fota. Därför blev timmarna bara minuter och jag började gå med cykeln mot nästa mål.
Ni kanske förstår vart?
Japp, upp på Nyköpings högsta topp där man på ena sidan har en ståtlig utsikt över skogarna i Kiladalen…
…och på den andra sidan en magnifik utsikt över…
Här brukar jag allt som oftast vara ensam och hit skulle väl inga barnfamiljer orka sig upp? Nä, några barnfamiljer dök inte upp, men plötsligt dök ett gäng stavgångare upp bakom krönet.
Inte bara en, inte bara två, utan ett helt gäng. Snart fick de sällskap av ett gäng hundägare som såg till att eventuella fåglar flög sin kos och ned mot Svanviken, alternativ skogen nedanför berget. Inte ens här fick jag sitta och filosofera och planera nästa fotosejour. Inte utan att man tittade upp på ett förbipasserande plan och drömde sig bort till fjärran land.
Så jag tog mig nedför vägen mot Ryssbergsbackens parkering och bort mot Kilaån som flyter förbi. Här kan man få se både rovfåglar, fiskar som hoppar och diverse andra djur i olika storlekar och format. Nu var det dött på den fronten och det enda liv jag såg i vattnet var detta löv som sakta drev med i åns rörelser.
Jag återvände till parkeringen vid Svanvikens naturreservat och begav mig ut mot fågeltornet. Här brukar man garanteras synen av fåglar i alla dess storlekar. Visst hördes en och annan fågel kvittra ute i vassen och våtmarken, men den enda fågel jag såg var denna häger som jag fick zooma in med full kraft för att ens kunna fånga på bild.
Det blev inte den dag jag tänkt mig, men jag får nöja mig med att det var skönt. Tio grader och en ganska värmande sol, den 4:e november. Förövrigt ett tack till de ansvariga för naturreservatet som gjort om trägången ut till fågeltornet. Sist jag var här var den väldigt nedsliten och nästan farlig att gå på. Nu har man gjort en hel ny och den var riktigt riktigt bra och lämpar sig även för rullstolsbundna.
Det blev att cykla hem och vägen gick förbi Ärila där världens mest säregna idrottsutövare håller till. Golfarna. Huruvida golf är en sport eller ett nöje är vida omdiskuterat, men de som utövar sporten/nöjet behöver inte mycket för att bege sig ut med klubbor och bagar. Kanske de inser att de måste stå där i vått och torrt för att få valuta för de pengar de tvingas satsa på sin sport/sitt nöje?
Vill man cykla från Ärila till Nyköping gör man det på en krokig väg där bilisterna tror att farten är fri. Det svischar förbi bilar i hög fart och ofta väldigt nära. Nej, jag har inte cykelhjälm och jag tror föga att en sådan hjälper om man blir påkörd av en bil eller buss som kommer farande i 80 knyck.
Vill man istället ta det med ro, njuta av naturen och knäppa lite kort, finns det chans till detta. Det här lilla torpet nedanför Arnö gård t.ex.
Vattenfalls enorma komplex gör sig bra på håll. Jag tog en gång en bild från samma plats som nu, men då under helt andra väderförhållanden. En grå himmel, med tunga regnmoln som drog in och kameran inställd på svartvitt. Jag måste erkänna att den bilden fångade mig mer än den nedan.
Från vägen svänger man snart av på en mindre cykelväg och där dyker det lilla röda torpet upp igen, fast sedd från andra sidan.
Är det inte förvånansvärt grönt i markerna, trots den sena årstiden? Jag tycker det i alla fall, fast längre in på cykelvägen ser man hur höstens färger fortfarande hänger kvar på grenarna.
Snart var jag hemma igen, men innan så var, stannade jag vid Kilaån för att knäppa detta sista kort.
Lite mer grönska på träden och man kan nästan tro att det är sommar.
Så är inte fallet och vi får vänta sju månader innan kortbyxorna åker på. En härlig söndag blev det hursomhelst, även om den lugna och tysta skogsgläntan får vänta på nästa besök, men det lär nog dröja…
Det är nog bara att konstatera. Jag är ingen stadsmänniska, utan trivs bättre på landet.
Man behöver inte ta sig särskilt långt utanför Nyköping för att finna det man letar efter. Lugnet, tystnaden, stillheten och i ett huj rinner vardagens stress och bekymmer bort som vattendroppar på en nyduschad kropp. Under två dagar upplevde jag detta, detta som var och en borde prova på ibland. Livet är inte bara asfalt, betong, avgaser och shopping. Livet är så mycket mer än så.
På kvällen satte jag mig på cykeln och begav mig till Svanviken. Naturreservatet bortom Ärila golfbana och nedanför Ryssbergen. Här är det skönt att ta sig genom den sanka marken och ut till fågeltornet längst ut på promenaden.
Att bara sitta här intill Kilaån endast omgiven av ljudet från kvittrande fåglar och vinden som susar i säven är en ynnest.
Dagen till ära var det ont om fåglar ute på den sanka ängen och ingen bäver sågs simma förbi. Fåglar fanns det annars gott om, men utom synhåll. De hördes dock väl och ibland såg man dem flaxa som skuggor ute bland vassen. Det finns en del rovfåglar här ute. Ett par stycken fick jag syn på, men på lite väl långt avstånd för att få dem bra på bild.
Vilka arter törs jag inte säga, då min kunskap i flora & fauna är tämligen begränsad. De här änderna som flög förbi känner jag igen utan benägen hjälp.
Annars var det här det enda i djurväg jag lyckades se. Jag tror, bara tror, att det är en tjugotvåprickig nyckelpiga. Det lär förövrigt finnas 60 arter av nyckelpigor i Sverige.
Växtligheten är det man annars märker av mest. Det är lite av träskmark mellan Kilaån och Ryssbergen, så jag kan tänka mig att det kryllar av liv därute. Bland vassen som omger fågeltornet kvittrar det rejält som sagt, men visa av erfarenhet verkar fåglarna ha respekt för människan och det är kanske tur det.
Arterna på bilderna nedan är välkända, även om det bara är vitsippan jag kan namnge.
Cirka en timme satt jag på bänken vid fågeltornet, filosoferade lite om livet och saker som händer i världen. Därefter trampade jag med riktning Nyköping. Golfare är ett säreget folk, men de verkar ha kul därute.
Del 2 följer i morgon….
