Etikett: svanviken

Mellan Arnö gård och Lindbacke

StefanLämna en kommentar

Mellan Arnö gård och Lindbacke går en gammal väg som förr ledde bilisterna in mot Nyköping. Idag är den avspärrad och nyttjas bara av fotgängare och cyklister. Vägen är sliten och på sina håll anfrätt av tidens tand.

Fast det är en ganska trevlig sträcka att gå och jag tar den med jämna mellanrum. Ibland tar jag sträckan förbi Arnö, över järnvägen, över väg 53 mot Oxelösund och in på Nävekvarnsvägen där jag snart svänger höger mot Arnö gård och vidare mot Lindbacke och Nyköping. Fast den här dagen gick promenaden förbi Lindbacke och mot Arnö gård där jag vände.

Skapligt väder, men utan de där riktiga vårkänslorna.

Åkrarna ligger fortfarande karga längs med vägen och den röda lilla stugan nedanför Arnö gård lyser upp den annars färgfattiga omgivningen.

Träden som kantar cykelvägen mellan Nävekvarnsvägen och Arnö gård väntar fortfarande på den grönska som kommer att rama in dem, men jisses vilket fågelliv den lilla skogsdungen bar med sig. Man kunde se de små liven flyga från träd till träd. Svåra att fånga på bild, men oj vad det kvittrades.

När solen bröt fram skapades en nästan magisk bild av alla löv som låg som en hinna på marken. Ett gyllene sken spreds mellan trädstammarna.

Många trädstammar som numera är f.d. En gång i tiden har det säkert stått ett ståtligt träd här intill vägkanten, men idag står bara ett kalt och krumt skelett på plats.

Arnö gård ja. Jag har googlat, men haft svårt att hitta några direkta fakta kring denna. Att välbärgade människor bott här och kanske fortfarande bor kvar, råder det väl ingen tvekan om. Fast frågan är om byggnaden bara varit bostad till någon/några, eller om den tjänstgjort som skola eller annat. På dess gård står ett antal andra byggnader som åtminstone för tankarna till en skola.

I änden av denna slitna vägsträcka övergår den till en ren gång- och cykelbana. Just den sträckan längs med väg 53 är inte särskilt rolig. Bullrande biltrafik bara en meter ifrån och skräpigt i dikesrenen, mycket skräpigt.

Tur att man då har kameran med som sällskap, för vid sidan av vägen har man utsikt mot Svanviken och bort mot Ryssbergen och dessutom passerar man över Kilaån. För en amatörfotograf finns det alltid något att föreviga, även för proffs givetvis och då tänker jag bl.a. på de två herrar som med sin dyrbara utrustning lämnade en parkerad bil som gjorde reklam för Canon och traskade ut längs med ån bort mot Svanviken.

Lite spretiga träd längs vägen kan faktiskt göra sig bra på bild…

…även i svartvitt om man känner för att experimentera lite.

Väl framme vid Lindbacke var det svårt att undvika ett besök i naturreservatet. Vilken gång i ordningen bara under året vet jag inte, men de är många. Alltid finner man nya objekt, vinklar och intressanta detaljer.

Fågelsträcken drog förbi, ett efter ett och ute på en översvämmad Svanviken sågs säkerligen tusen fåglar, mest gäss och svanar, men även en del andra arter.

Uppe på toppen av Lindbacke ringlade en stor orm förbi.

Nej, skämt å sido. Det var en gren som låg på marken, men med lite fantasi eller dålig syn skulle man kunna tro att man upptäckt något sensationellt i utkanten av Nyköping.

En gymnastiksko. Vad har den med Arnö gård, Lindbacke och vårtecken att göra? Inget alls. Den bara låg där och fick fylla ut minneskortet och det här inlägget. Ibland behövs det lilla och mina vänner brukar undra vad som är intressant med dessa bilder av döda ting och enligt dem helt meningslösa. De förstår inte…

Förutom fåglarna ute på Svanviken var det ont om vårtecken. Inga tussilago i dikeskanten, inga blåsippor, ingen orm som ringlade över vägen….Inte förrän jag kom hem upptäckte jag ett vårtecken gott som något. När jag skulle sätta nyckeln i ytterdörren, såg jag detta lilla vårtecken satt på dörrkarmen.

Våren kommer, det vet jag och snart står sommaren och knackar på dörren.

 

En kväll vid Lindbacke

Stefan2 kommentarer

Det här var en kväll med ljumma vindar och en till ett början bra bra underlag för solnedgångsbilder.

Jag såg två motiv framför mig redan när jag hängde kameran över axeln och tog stativet i ett stadigt tag. Jag kan avslöja att inget av motiven fastnade på bild…den här gången.

Lindbacke var mitt första mål och från kullarna var det tänkt att fånga solnedgången över Ryssbergen och Kiladalen. Det var ljumma vindar, en härlig kväll och förvånansvärt mycket folk i rörelse bland kullar och enar.

Över Nyköping sänkte sig skymningen och fick det man såg av stan att lysa i ett varmt sken. Tyvärr lyckades jag inte fånga det på bild och jag gjorde heller inga tappra försök, eftersom den vyn inte var den jag var ute efter.

När jag tittade ut över Svanviken och bort mot Ärila såg det lovande ut. Tunna moln som redan färgades i solnedgångens färger.

Fast ju längre tiden gick skymde allt tätare moln den sol som sakta försvann bakom träden långt där borta. Under tiden jag väntade på rätt tillfälle, testade jag något jag hittills inte gjort. Jag använde min Nikon D7100:s gaffling-knapp och lade samman fem bilder med den inbyggda HDR-funktionen. Bilden nedan är således framkallad med hjälp av fem bilder med en exponeringskompensation från -2 till +2. En bra funktion när man befinner sig i svåra ljusförhållanden, om än inte så naturlig.

Annars blev det en lång väntan på en solnedgång som aldrig infann sig. Ja, givetvis gick solen ned över Kiladalen, men inte med den färgprakt jag hade önskat mig. Två dagar senare visade sig himlen från sin allra bästa sida och sken upp i en färgpalett som bara en himmel kan visa upp. Då stod jag på jobbet och såg ut genom fönstret med en ledsen och besviken min.

Hur som helst fick jag med mig en del bilder hem och tack vare stativet kunde jag stanna tills det att mörkret sänkt sig.

 

Efter det att nästa bild togs, var tanken den att åtminstone komma hem med ett av de förutbestämda motiven. Nej, inspirationen var borta och den bildidén sparar jag till ett annat tillfälle.

Lindbacke var som sagt välbesökt den här ljumma kvällen. Motionärer som både gick och joggade. Hundägare som rastade sina hundar och så givetvis andra fotografer som var ute i samma ärende som jag.

Lindbacke är en pärla just i utkanten av Nyköping. Bara att gå dit med en fikakorg kan ibland vara mumma för själen. Något fler borde prova på.

 

Betraktelser 1 – utanför staden

StefanLämna en kommentar

Detta och kommande inlägg visar lite av det jag sett på mina promenader i och utanför Nyköping.

Fortfarande är det tre veckor till den efterlängtade semestern och tittar man på vad meteorologerna visar den närmsta veckan, har jag inga problem med att längta. Dessa dagliga promenader brukar underlättas av att kameran hänger på axeln. Den senaste månaden och två månader framåt inspireras jag också av den stegtävling som arrangeras världen över. ABB har cirka 5 960 lag anmälda, 4 från ABB Cewe och mitt lag ligger just i skrivandets stund på en 4:e plats i Sverige med sikte uppåt.

Motion, hobby och inspiration på en och samma gång. Vad kan bli fel?

Det här inlägget visar då lite bilder från promenader i Nyköpings utkanter.

Som den här gamla skylten som numera göms i grönska på vägen till Minninge gård.

De här till synes ganska nyinköpta vandringskängorna som fortfarande hänger på informationstavlan vid Lindbacke.

Apropå Lindbacke, ett av favoritställena i stan. Två växter som lyste upp i det gröna.

Hackspetten som inte ville vara med på bild är också den förevigad vid Lindbacke…

…liksom den här natursköna gångstigen.

Vid Arnö gård finns det många intressanta byggnader att fördjupa sig i, men också intressant natur. Som exempelvis den här mörka dungen som leder ut i ljuset vid Svanviken.

Inte så naturskönt kanske och lite av en bild i tiden. Landsbygden förfaller få den väl kallas.

Nästa gång blir det lite bilder från centrala Nyköping och lite av det jag sett under mina promenader där.

 

Svanviken och jakten på fåglar

Stefan2 kommentarer

Bortom Lindbacke ligger Svanviken.

På vägen dit passerar du Ärila golfklubb och alla individer med stora plånböcker som finner nöje i att slå på en boll med en klubba. Varken sporten eller dess utövare intresserar mig särskilt. Fast å andra sidan, förena nytta med nöje är inte att förakta.

Personligen förenar jag nytta med nöje när jag har med mig kameran på promenaden eller cykelturen. Cyklade gjorde jag till Svanviken för att se om det fanns fåglar att föreviga, gärna då de rovfåglar som jag ibland kunnat skymta en bit bort.

Svanviken är en liten, men intressant plats med en flora och en fauna man inte ser överallt. Fast, nog borde ansvariga lägga lite krut och pengar på att fixa träbron ut till fågeltornet. Det lutar betänkligt och när vassen växer in över gången kan det på sina ställen vara svårt att passera.

Vass ja. Det växer gott om dem och på sina ställen så högt att de skymmer värmeverket någon kilometer bort.

Nej, några rovfåglar syntes inte till. Inte heller de svanar, änder och gäss man kan få se ute på den plana ytan mellan Svanviken och Stora Kungsladugården. Småfåglar hördes, men syntes inte…bara vass, vass och mera vass.

Eller vass förresten? Är det vass, eller är min biologiska kunskap begränsad trots tre år på Naturvetenskaplig linje?

Strunt samma. Det blev en kvart ute vid fågeltornet, sedan vände jag tillbaka mot cykeln.

Fåglar, jo de hördes, men syntes inte. Känns det igen? Trots både nygjorda och gamla fågelholkar som är uppsatta intill träbron, var närvaron av dess invånare total. Fast de fanns i närheten, det kunde man höra.

Desto fler växter i sankmarken som omgärdar bron mellan parkeringen och fågeltornet. Jag vet inte namnet på dem, men de fyller sitt syfte för en amatörfotograf som undertecknad.

En och annan fjäril passerade på snabba vingar. De är inte lätta att fånga på bild, särskilt inte när de strategiskt väljer att landa på växter en bit ut från bron. Ett zoomobjektiv på 300 mm hjälper givetvis till, fast handhållet är det svårt att få de där riktigt skarpa bilderna.

Nej, jag gav upp jakten på rovfåglarna och förövrigt alla fåglar. En cykeltur på ett antal kilometer för att fotografera fåglar och så kommer jag hem utan en ända fågelbild. Bra jobbat och lika långt som det var hit, var det sedan hem. Återigen passerade jag golfarna som med olika stilar och lycka svingade golfklubban mot den lilla bollen.

Strax efter att jag svängde av Nävekvarnsvägen och in på cykelvägen förbi Arnö Gård, stannade jag till, hoppas av och tog den här bilden på ett ”öde” torp som bara ligger femtiotalet meter från herrgården. Svårt att tro om man riktar kameran i rätt vinkel.

Arnö Gård som ligger där, insvept i grönska och som en perfekt kuliss för en svenskproducerad skräckfilm. Jag vet att någon bor där, åtminstone periodvis. Fast tänk er en scen ur en film där några av traktens ungdomar vill testa sitt mod och beger sig till herrgården för att tillbringa en natt. Knarrande dörrar, vinden som susar genom trasiga fönster, lågorna från stearinljusen som sakta fladdrar som om någon osynlig ande pustar ut i din närhet, tassande fotsteg som rör sig i mörkret, skuggor som rör sig över väggarna, skepnader som ingen kan förklara, en tyst suck från någon du inte ser, förnimmelsen att någon/något finns i huset och så….mobiltelefonen avger en notifiering om att att vädret ska bli fint nästa vecka.

Från Arnö Gård går denna väg som förr i tiden var flitigt trafikerad.

Snart var jag hemma igen. Utan bilder på några fåglar, men nöjd med motionen jag fick på köpet.

Runt Lindbacke

Stefan2 kommentarer

Varma sommardagar tillbringar jag gärna på cykel eller till fots och inte sällan är målen den fina natur som erbjuds i utkanten av Nyköping.

Lindbacke är ett naturreservat jag gärna återvänder till. Bara hundratalet meter från trafikerade vägar och industriområden ligger det där, naturskönt och lättillgängligt. Jag har varit vid Lindbacke åtskilliga gånger, beskrivit det jag sett i ord och bild på den tidigare bloggen och därför tänker jag inte ägna så många ord om sumpskogen vid Svanviken, boplatsen från järnåldern, den medeltida stenlabyrinten eller motocrossbanan som användes under 40 och 50-talen. Se bilder

Nej, det här inlägget får ägnas mer åt bilder än åt ord.

Numera bor vi så nära naturreservatet att det bara tar några minuter att gå hit. Den här tagen tog jag promenaden i motsatt riktning, från Kungsladugården mot Oxelösundsvägen.

s16_48

s16_50

s16_51

Väl framme på kullarna vid Lindbacke såg jag ned mot den lilla väg på Sörmlandsleden som går från Kungsladugården och upptäckte att jag inte var ensam om att ta denna promenad.

s16_57

Från toppen på naturreservatet har man en fin utsikt åt alla väderstreck. I stadens riktning ser man några välkända landmärken och med zoomens hjälp kommer man ganska nära, trots den dryga kilometer som skiljer asfalt och betong från gräs och buskar.

s16_55

s16_56

Lindbacke är känt för sin växtlighet och visst förstår man varför när man väl befinner sig på plats.

s16_54

s16_53

Även mindre arter trängs med sina stora grannar.

s16_58

s16_59

s16_60

Djurlivet just på Lindbacke kanske inte är det livligaste. Vill man ha ett rikare sådant ska man nog bege sig till områdets södra delar där Svanviken ligger vid foten av Ryssbergen och där sumpskogen inhyser arter av olika slag.

På Lindbacke är det kor som regerar…

s16_61

s16_62

…tillsammans med främst fjärilar, som de här två som verkade ägna sig åt något barnförbjudet.

s16_63

Lindbacke/Svanviken är värt ett besök, om inte annat för den motion man får genom att ta cykeln eller en promenad till området, helst med kameran och en lite matsäck nedstoppad i ryggsäcken.

Läs lite mer om området på Länsstyrelsens webbsida.