Det här inlägget handlar inte om fotografering, turism eller reklam för Nyköping. Det handlar om en personlig upplevelse jag snuddat vid tidigare.

Det handlar om min stulna cykel, efterspelet, irritationen och glädjen, men vi börjar med ilskan.

Så här ser den ut, den cykel en arbetsskygg skitstövel ansåg att han kunde stjäla utanför bostaden natten till tisdagen den 7/2.

Jag tror jag såg förövaren några dagar tidigare när jag av en slump tittade ut genom fönstret på övervåningen och fick se en okänd person cykla förbi på gården. Han blängde länge på cykeln där den stod låst utanför dörren till bostaden och på skoj sade jag till frugan när vi träffades att min cykel kanske är borta i morgon bitti. Det gick fyra dagar tills det hände.

Jag vill inte uppge signalementet då det är ganska vagt. Jag ångrar att jag inte hade mobilen eller kameran i handen, så jag kunde ta en bild av honom. Hade så skett skulle polisen få den och den hade också spritts i sociala medier. Om det var personen i fråga som själv stal den, eller om han bara rekognoserade, har jag ingen susning om och det hade spelat mindre roll i sammanhanget.

Först blev jag irriterad, men för varje meter till jobbet växte ilskan. Ilskan över att någon stulit min ägodel och som nu kan sitta hemma och njuta av en ny cykel han inte betalat för, eller av pengarna han fick när han sålde den vidare. Ilskan var så stor att jag inte kunde koncentrera mig på jobbet, så valde att sluta tidigt för att gå till handling.

Jag tog en längre promenad, runt vissa områden i stan där allmänheten vet att man kan hitta saker som ”försvunnit”. Där stod den inte, åtminstone inte synligt. Väl hemma kände jag att jag måste avreagera mig på något vis, så kastade mig på tangentbordet och skrev en insändare till Södermanlands Nyheter.

Därefter började det riktiga arbetet. Först ut var en polisanmälan och för att kunna fullborda den behövde jag uppge ramnummer, det exakta märket på min Crescent och lite andra uppgifter. Dessa hade jag inte, då kvittot på köpet försvunnit i flytten vi gjorde förra våren. Saken var inte bättre av att butiken där jag köpte den slog igen för drygt ett år sedan.

Nu började jakten på kvittot. Jag googlade för att hitta namn och telefonnummer till personen som ägde butiken, men det ända jag hade att gå på var butikens namn och ett svagt minne av var han bor. Till slut hittade jag rätt och ringde upp honom med förväntningen att han någonstans hade kvittot sparat. Killen, som förövrigt är en oerhört trevlig ung man, lovade att titta och återkomma dagen efter med svar.

Så gjorde han, men svaret var negativt. Istället tipsade han om det försäkringsbolag där cykeln med automatik försäkrades under tre månader vid köpet. Jag hade valt att inte förnya försäkringen när tiden gick ut och det kanske inte är så begåvat. Några större förhoppningar hade jag därför inte när jag ringde Solid som försäkringsbolaget heter. Här fick jag tji, för de hade uppgifter sparade om både ramnummer, pris vid köpet och datum när detta gjordes och de var väldigt tillmötesgående när de delgav mig dessa. All heder åt Solid som förtjänar lite reklam och beröm.

Nu kunde jag göra min polisanmälan, vilket gjordes på nätet. Förhoppningen om att polisen skulle göra sitt och att cykeln skulle återfås var väl inte på topp, men så länge hoppet finns så finns det hopp.

Därefter ringde jag försäkringsbolaget där vi har vår hemförsäkring. Jag ville först höra om cykelstölder ingår i denna och om/hur mycket man kunde tänkas att få i ersättning. Kvinnan jag talade med ställde frågor och jag svarade ärligt. Därefter kopplades jag till ansvarig skadereglerare och delgav honom samma uppgifter. Därefter lovade han att återkomma via telefon eller mejl.

Varför så mycket jobb runt en stulen cykel jag förmodligen aldrig får tillbaks och som i bästa fall skulle se en ersättning på några hundralappar. Därför är det enkla svaret. Inte en chans att jag sätter mig med armarna i kors och accepterar något jag ogillar, jag agerar med de medel man kan agera. Jag kunde dessutom se skitstöveln som stal cykeln framför mig och det leende han hade när cykeln ställdes bland allt annat stöldgods han troligen har i sin ägo.

En stulen cykel är väl också en bagatell jämfört med de grova brott vi numera läser om dagligen.

Nu gick det några dagar, sedan damp ett brev från polisen ner i brevlådan.

”Brottet du var målsägande i har avslutats med beslutet och skälet att…förundersökning inte inleds…det är uppenbart att brottet inte går att utreda…det finns inga spår eller andra åtgärder att vidta som kan tänkas leda till att brottet klaras upp”

Precis som jag befarade. Ni som följer nyheter mer ingående vet att den svenska polisen befinner sig i kris, att allt färre brott klaras upp och att ”mindre brott” aldrig utreds. Förövrigt polisanmäldes 626 cykelstölder till polisen i Nyköping under 2016, så jag är inte ensam om detta.

Här delas inläggets ris ut, för även om en cykelstöld är av ringa karaktär jämfört med många andra brott, är även mindre brott ett intrång hos den enskilde individen. Surt.

Två dagar senare damp nästa brev ned i brevlådan, denna gången från försäkringsbolaget. Jag öppnade kuvertet med en axelryckning. Kvinnan jag först talade med hade mer eller mindre utlovat att man skulle betala ut en ersättning, men med cykelns ålder (två år) och självrisken på 1 500:- hade jag räknat med att få några hundralappar. Jag fick tillbaka cykelns hela värde, minus självrisken där jag  fick 500:- i rabatt.

Inläggets rosor går därför till den förre ägaren av cykelbutiken Pegus i Nyköping, försäkringsbolaget Solid ni kunde läsa om ovan och försäkringsbolaget IF där vi har vår hemförsäkring.

Jag önskar att en ros kunde delas ut till polisen också, men tyvärr. Jag är en av alla hederliga medborgare som drabbats av polisens allt mer prekära situation där ”vanliga brottsoffer” och ”mindre brott” inte längre intresserar.

Nu återstår att köpa en ny cykel, försäkra den, ISR-märka den (dna-märkning) och hitta lösningar där jag kan låsa fast cykeln på ett möjligt säkrare sätt utanför bostaden.

Tänk så mycket jobb brottsdrabbade offer tvingas till, enbart för att arbetsskygga skitstövlar som väl aldrig gjort ett hederligt arbete, anser sig ha rätten att stjäla andras ägodelar eller värre.

Det här blev den sista bilden av min cykel.