”Det ligger i luften, något är på gång”, sjöng Tomas Ledin 1979.

Kanske gör det så, för idag kändes våren närmare än på länge. Förvisso orkade bara temperaturmätaren ta sig upp till 5-strecket, på rätt sida nollan förstås, men i solen och i lä kändes det betydligt behagligare än så.

Det gällde förstås att utnyttja detta, så efter jobbet bar det av till Lindbacke igen. Nu var det vårtecken som var målet. Så många sådana syntes kanske inte, men känslan fanns där ändå.

Träden är fortfarande spretiga och kala där de står mellan kullarna på Lindbacke och den isbelagda Svanviken. Här betar kor under den varma delen av året, svanar och andra sjöfåglar ses i mängder ute på de öppna ytorna och har man tur kan man få se någon rovfågel sväva över allt. Så var det inte idag, förutom de kala träden förstås.

De närmaste våren denna kväll förde med sig var de tre bilder som följer, men fråga mig inte om de alla hör våren till eller om de trivs i lite kyligare klimat.

Jag vankade av och an på stigarna i jakten på våren, den vår vi alla vet väntar bakom hörnet.

Som sagt, känslan fanns där. När solen sakta sänkte sig bakom Ryssbergen väcktes man bryskt från denna känsla och verkligheten hann ikapp. Det blev lite kylslaget när den nedåtgående solen snuddade vid horisonten och färgade Lindbackes sydvästliga sida i ett gyllene sken. Skuggorna från enarna blev också längre och varslade om den stundande natten.

Tro nu inte att det var dags att gå hem. Nej, när jag ändå befann mig på platsen vill jag utnyttja tiden till annat än vårkänslor och jakten på vårtecken. Förhoppningen var stark att få se en fin kvällshimmel och ett Lindbacke i solnedgång. Hur det blev med det får ni se i nästa inlägg.