En promenad förbi de klassiska garagelängorna, längs med järnvägsspåret och förbi Lilla Kungsladugården. En promenad som visade ett landskap så sterilt att jag för en stund trodde att en storm eller stor brand dragit förbi.

Här i utkanten av Nyköping visade naturen att våren är sen och att den struntar blankt i svenska folkets längtan. Bilderna nedan behöver inte så mycket text. Ni kommer att förstå vad jag menar med rubriken.

Att vinden tog i och piskade upp lite kyla i ansiktet, hörde liksom till. En raksträcka genom vindpinade åkrar kanske inte är vad vintertrötta Nyköpingsbor som jag längtar efter att traska på. Nu hade jag ett mål med den här promenaden och det var inte att motionera bort påskmaten och tillhörande dryck….förlåt, drycker. Jag kommer till orsaken senare.

På en promenad som denna är kameran en kär vän. Utan den hade sträckan mellan Högbrunn och slutmålet genomförts på kortast möjliga tid. Så ni som finner det allt svårare att hitta motivationen innan ni ger er ut. Köp en kamera, starta en blogg och låt er inspireras att berätta om era mödor med hjälp av enkel text och enkla bilder.

Inte bara vädret gjorde promenaden lite dyster. Landsbygden känns så förtvivlat övergiven, så nergången och så bortglömd. Även om den sträcka jag tog ligger ett spjutkast från motorväg och bebyggelse, är det som att vandra i en annan värld än den som finns bara några ynka minuter bort. Dystopi tror jag det kallas i medicinska termer.

Ja, bilderna ovan får symbolisera de ord som avslutar stycket ovan bilderna. Visst känns de som något mänskligheten glömt?

Bilden nedan är tagen i ögonhöjd. M.a.o. ord låg jag raklång på övergången för att på så vis fånga det tillsynes eviga spåret som leder raka vägen till….ja, vadå? Tomheten, slutet, sommaren…

Det här kala trädet med sina lika kala grenar brukar jag fånga under mina promenader på denna sträcka. Jag har trädet iklädd sommarskrud, tyngd av snö, med grenarna spretande framför en vacker solnedgång och omgiven av dimma. Ett fotogenetiskt träd således.

Jo, så var det slutmålet.

I slutet av denna promenad på cirka 4 km (mät via denna webbsida) ligger Vattenfalls stora kraftverk, eller möjligen f.d. kraftverk. För här har man rivit en stor del av anläggningen. Om resten också ska rivas eller om allt ska byggas upp igen, har jag ingen aning om. För att ta sig dit måste man ta sig över järnvägen och ett mindre dike, för att därefter ge sig ut på en ganska trevlig grusväg som leder förbi Dammgruvorna och ut mot Nya kyrkogården. Förra året upptäckte jag till min fasa att man grävt ett gigantiskt dike, så det var omöjligt att ta sig över till grusvägen. Då fick jag vända och ta mig tillbaks samma sträcka som jag gått.

Nu var det stora diket fyllt så det gick m.a.o. att ta sig vidare, om jag så önskade. Det önskade jag inte, utan jag vände och gick tillbaka samma väg som jag kom. 4 km dit, innebar 4 km tillbaks och detta genom samma karga, kyliga och vindpinade landskap.

Inte en människa i sikte under hela promenaden och det förstärkte bara intrycken. Fast det brukar gå människor här och det bor människor här. De här moderna balarna bevisar detta.

Det enda liv jag såg på dagens promenad genom ett kargt sörmländskt landskap var denna hackspett. Den såg ut att titta efter vårtecken, precis som jag själv.

Det blir ett inlägg till på temat vinter/tidig vår. Det kan jag utlova redan nu och detta efter att ha hittat ett gäng bilder på ett minneskort jag har i reserv och som jag använde när mitt ordinarie var fullt.