Känner ni till den där känslan när man vandrar genom stan och ser vyer som man bara längtar efter att föreviga med kameran och den ligger kvar hemma? Surt!

Den känslan infann sig en morgon denna vecka när jag vid 5:30 begav mig mot jobbet. Redan på vägen bort mot viadukten insåg jag att det här skulle bli en sån där magisk morgon där den något kyligare kvällsluften möter den något mildare morgonluften. Det var dimma över Nyköping.

Storgatan var insvept i ett mjölkvitt täcke som den tidiga solen strålar försökte ta sig igenom. Ni som följer mig på Instagram såg bilden jag förevigade med mobilen. Det blev den enda bilden jag tog den här morgonen.

Redan på väg till jobbet bestämde jag mig. Imorgon packar jag ned kameran i kassen och ger mig iväg lite tidigare.

Kvällen kom och ingen dusch i världen lyckades svalka av mig innan jag klev in i ett sovrum som säkerligen mäter 27-28°. Att somna är inte lätt när kroppen nästan klistrar sig fast i lakanet och svetten från pannan fuktar kudden så där otäckt. Jag somnade dock till slut, men det kändes som jag inte hade sovit något alls när jag vaknade till och med fuktiga ögon tittade på väckarklockan. 04:30 och det fanns ingen chans i världen att somna om. Pannan dröp av svett, kroppen var lika klibbig som om någon hade kletat in den med kåda och lakanet låg både fuktig och tillknölad i mitten av sängen. Inte direkt de bästa förutsättningar för att sova.

Fast nu kom jag på mig att jag skulle gå till jobbet lite tidigare för att fånga dimman. Genast bättre till mods traskade jag iväg genom ett näst intill folktomt Nyköping och undrade var dimman var? Självklart fanns det ingen dimma den här morgonen. Lite dis möjligen, men ingen sån där magisk dimma. Känner ni igen situationen?

Jag traskade vidare mot hamnen i vetskap om att vatten brukar kunna bilda dimma när solen värmer på. Nej, ingen dimma här heller, men Nyköping vaknade till ett ganska magiskt ljus och det var inte fy skam heller.

Ni ser på bilderna ovan att det åtminstone fanns tendenser till dimma och på andra sidan Hamnvägen syntes dimstråken dra förbi i fjärden.

Fast det där magiska ljuset infann sig inte förrän jag kom till Vattensportens hus och gräsplätten intill barnens lekpark. Här blandades morgondagg, varma solstrålar, lite dis och bildade en vacker scen bland träden.

Vattensportens hus i sig hade också fått sin beskärda del av det lite ovanliga ljuset.

Nej, den dimma jag vandrade genom morgonen innan infann sig aldrig. Fast en tidig morgonpromenad är aldrig fel och det är alldeles för många som aldrig tar chansen att inse det.

Jag hade nästan glömt bort varför jag befann mig ute så här tidigt en onsdagsmorgon i juli. Mitt egentliga mål var förstås jobbet och det var dit jag nu styrde kosan. Solen hade nu stigit högre på himlen och skingrat alla förutsättningar för dis och dimma. Fast nu uppenbarade sig ett annat sken som inte heller det går av för hackor.

Med en tidig morgonsol i ryggen behövs inga polfilter för att förstärka färgerna. Verkligheten duger lika bra den.

En sista bild innan kameran packades ned i kassen. Det allerstädes närvarande slottet som vilar där på historisk mark. Tyvärr var morgonen för arla för att fontänen skulle lysa upp Svandammen, men man kan inte få allt man vill.

Det blev ändå en ganska trevlig morgonpromenad, trots avsaknaden av det jag egentligen var ute efter. Det blir säkert fler tillfällen i år, förhoppningsvis när inte jobbet kallar och man har mer tid att lägga på sin hobby.