Nynäs slott är ett välbesökt område, inte minst av mig. Därför var det extra kul att tillsammans med frugan utgå från detta slott och ta en vandring vi tidigare aldrig tagit.

En vandring som bjöd på vacker natur i olika terräng, djurupplevelser, en trevlig fikapaus i solig glänta, historiska upptäckter och så en rejäl överraskning.

Ja, för några veckor sedan tog jag ensam bilen till Nynäs en bit utanför Tystberga. Ett besök vid Nynäs brygga och slottet stod på programmet. Ni har kunnat läsa mer om detta i tidigare inlägg. På en informationsskylt på slottets domäner kunde jag då läsa om en vandringsled som jag tidigare inte kände till, men som lät väldigt spännande. Jag berättade om denna för frugan som givetvis nappade och av den anledningen gjorde vi ett nytt besök vid denna Sörmlandspärla.

Vi parkerade bilen nedanför Orangeriet (restaurang, utställningslokal och handelsträdgård intill slottet) och begav oss ut på vandring. En vandring som ledde oss förbi några av de gamla byggnader som finns i slottets absoluta närhet. Vägen tog oss upp i skogen där äldre byggnader kantade vår väg. Snart stod vi framför ett gammalt torp som låg vackert intill Rundbosjön.

Bebott eller ej? Det såg ompysslat ut, men inga spår av människor syntes i dess närhet. Här gjorde vi också ett val. Valet bestod i att fortsätta upp i skogen på en ganska välskött grusväg eller vidare på en betydligt mindre och inte lika välskött. Vi valde det sista alternativet, inte för att den var ett par kilometer kortare, utan för att den enligt informationsskylten vi stod framför ledde till ett gammalt kalkbrott.

Några hundra meter in på denna väg kom vi till ett annat gammalt torp och till vänster om det syntes spår av bebyggelse bland träd, gräs och stenar. Kalkbrottet tänkte vi och blev lite besvikna.

Det syntes inte mycket av den verksamhet som pågick här under 1900-talets första hälft. En stenvägg, några pelare och lite bråte som låg utspritt på marken var de enda spår vi såg.

Nåja tänkte jag. Google brukar vara räddningen i dylika situationer, så jag var beredd att utnyttja internets goda sidor när jag kom hem.

Vi fortsatte vår vandring och kom fram till ett dike som klöv marken i två delar.

Höger eller vänster om diket, det blev frågan.

Vänster utropade jag, för i ögonvrån såg jag…

Kalkbrottet. Det var det här jag längtade efter. Ruinerna vi tidigare passerat måste ha tillhört något gammalt boningshus eller lada. Nu stod vi där och vände blickarna mot gammal industrihistoria.

Tänk att jag som är född och uppvuxen i trakten inte känt till denna anläggning. Skamligt, inte minst som gamla platser intresserar mig och inte minst historiska sådana. Tyvärr var själva byggnaden avspärrad med staket. I.o.f.s. förståeligt då det finns en viss fara i att röra sig inne i gamla fallfärdiga byggnader. Naturligtvis kan den som vill ta sig in, men den respektlösheten besitter varken jag eller frugan.

Hursomhelst googlade jag fram lite information om denna gamla fabrik. Betydligt mer står att läsa på den skylt som representerar Historien i Sörmland. Fast lite information fann jag ändå. 1906 byggdes den äldsta och minsta ugnen och 1935 den större. Den senare efter att driften vid kalkbruket återupptogs efter några år i träda. 1936 lades så verksamheten ned vid Evedals kalkbruk efter att ha motarbetats av vissa krafter som t.o.m. betalade arrendatorn pengar för att verksamheten inte skulle återupptas. Här en bild från fabriken anno 1930.

Tänk vad man lär sig under alla dessa välbehövliga, njutbara och trevliga promenader. Att jag inte ens kände till denna byggnad efter alla dessa år…

Bakom bruket ligger Rundbosjön vilken vi ämnade vandra runt. Den såg inte så inbjudande ut denna något kyliga och blåsiga dag. Vid strandkanten stod kala träd och pekade alarmistisk med sina grenar.

Leden slutade egentligen här, men istället för att gå vägen tillbaks och fortsätta den längre vägen uppe i skogen, valde vi att gå längs kanten på åkrarna. Ett snabbare, men inte alltid ett bekvämt val. Även om vi inte hade sett en människa under promenaden så var vi inte ensamma. I en hage betade några hästar, helt ointresserade av oss som sakta knallade i dikeskanten.

Tamdjur i all ära, men det är de vilda man vill se och det gjorde vi. På en av åkrarna stod några hjortar och tog för sig av maten. Vi hade vinden i ansiktet, så lukten av människa borde inte ha skrämt dem. Fast innan vi kom in på fotovänligt avstånd, lyfte de sina huvuden, tittade en stund på oss och sprang så upp i skogen. Om de bara förstod att vi inget ont ville.

Rovfåglar både vi såg och hörde. Alltid på lite för långt avstånd för att få den där bilden man gärna vill ha. Den här blev den bästa och då förstår ni. Vilken art det är har jag tyvärr ingen aning om.

Det lite tråkiga med dessa vandringar på den svenska landsbygden är alla övergivna kåkar som står utplacerade här och var. Några kanske inte är så övergivna som de ser ut, utan är inte så sällan sommarhus åt storstadströtta. Landsbygdsdöden gör sig dock påmind även i dessa trakter. På informationsskyltar längs vägen kan man läsa om tiden det begav sig och visst tusan finns här en svensk historia som är värd att bevara.

Så här i coronatider är naturen ett bra läkemedel, men även i andra tider är vår vackra natur mumma för kropp och själ. Det är något visst att vistas ute och banne mig om man inte mår bättre efter några timmar bland träd, gräs och sten.

Här i trakterna kring Nynäs och Långmaren finns också mycket fornlämningar som visar att här bott människor både på järnåldern och vikingatiden. Fast naturen i sig är väl värd att beskåda.

Som tidigare nämnts satte vi oss i en solig glänta och njöt av medhavd matsäck. Smakar alltid bättre i naturen än i vardagsrummet. Samma fenomen som att en kall öl smakar bättre på en uteservering än i tv-soffan. Vi fortsatte vår vandring på vägar varken jag eller frugan gått. Inte heller här har jag satt mina fötter trots min uppväxt bara en mil härifrån.

En smalare väg ledde oss närmare Rundbosjön…

…och snart vek vi av på en hederlig gammal skogsväg som vi trodde var en del av Sörmlandsledens etapp 51, från Bråfalls såg till Nynäs slott.

Det var det nu inte, så när vi plötsligt stod strax framför en gård så vände vi och gick tillbaks.

Några hundra meter längre fram såg vi dock ledens karaktäristiska orangea skylt som märkte ut leden som bar in i skogen. Sträckan härifrån och till slottet sträcker sig bara någon kilometer, men är tusan så kuperad. Definitivt ingen stig att vandra om du har onda knän eller besitter en dålig kondition. Fast den var väldigt intressant och något jag rekommenderar er som inte räds lite strapatser, för strax befinner du dig uppe på Mummerberget, den högsta toppen i omgivningen och härifrån har du en väldigt fin utsikt över landskapet.

Huset ni ser på bilden ovan är samma hus som ni såg på den första bilden i inlägget. Vi hade m.a.o. vandrat runt Rundbosjön och var snart i mål. Uppe på toppen har man gjort i ordning bänkar och bord där man kan sitta och ta en fika med en bedårande vy framför ögonen. Nu hade vi fikat, så denna paus hoppade vi över. Vi såg nu ned mot det gamla Bränneriet, idag vandrarhem…

…klättrade stigen ned och vips stod vi intill Nynäs slott igen.

En trevlig dag var till ända. En dag som gav oss naturupplevelser utöver det vanliga, den välbehövliga motionen och så den där överraskningen jag missat trots alla mina år i dessa trakter. Tänk va!