Som jag skrev i förra inlägget har årets påskhelg inte varit riktigt sig lik. Detta förb…de lilla virus har gjort att familjer, släkt och vänner hållit sig från varandra. Lägg därtill att fotbollssäsongen är inställd runt om i Europa och ni förstår att det inte känns som det brukar.

Fast inget ont som nu inte för något gott med sig. I helgen har det funnits både tid och tillfällen att bege sig ut i vår vackra natur. Sagt och gjort. Vi gav oss ut på vandring runt två leder vi inte hade provat på, trots närheten. Här kommer den första.

Fadarundan är cirka 5,5 km lång och är en relativt lättgången sträcka som i sin tur är en del av de längre etapperna 36:2 och 36:3.

Vi parkerade vår bil nedanför Fada kvarn och började vandringen med att gå ned för trapporna till den ravin som löper nedanför vägen.

En liten spännande plats där vattnet sakta rann förbi med sitt porlande läte. Solen nådde inte riktigt ned och bara stundtals lyste dessa strålar på växtligheten som ändå frodas där nere.

Första biten är väldigt lättgången, utan särskilda stigningar eller svårigheter. Kanske dock lite svårt att hålla balansen på de spångar som ligger där vätan och leran dominerar.

Sträckan fortsätter snart på lite öppnare mark och här började den tidiga solen att värma härligt. Här var också grönskan mer påtaglig och inte minst den härligt gröna färgen i mossan lyste upp bredvid den nedtrampade stigen.

Längs med etappen hördes fåglar kvittra och många läten var av den art att t.o.m. vi som knappt ens kan kalla oss amatörornitologer förstod att merparten av de fågelarter vi hörde där ute i buskarna var arter som inte besöker vårt lilla fågelbord i trädgården. Som vanligt är det svårt att fånga dem med ögonen, ännu mindre med kameran eller kikaren som frugan numera bär med sig på våra vandringar. Fast ibland har man turen att någon modig liten krabat vågar sitta still så pass länge att de fastnar på bild. Tyvärr sitter de alltid en bit ifrån, så av den anledningen är det inte alldeles lätt att få till de där bra bilderna.

Ganska snart börjar stigen att bära uppför, dock på ganska lättgånget underlag. Anledningen till denna stigning heter Jätteberget och mäter 72 m.ö.h. Uppe på toppen hade man under kriget en luftbevakningsstation, men av den finns idag inga spår. Åtminstone inga spår som vi såg, men å andra sidan letade vi inte heller.

Det bar så utför igen och åter på lättgången terräng där solen lyste upp mossan genom trädtopparna.

Sträckan går så över den asfalterade vägen och över på andra sidan. Den delen är lika lättgången, men relativ trist då det inte finns så mycket att fästa ögonen på. Några ensamma tallar sträckte sig upp mot den blå himlen…

…och här ser vi prov på återväxt. En gran som sakta växer upp ur en gammal tall.

Sörmlandsleden har många etapper och mitt ute i skogarna kan man stöta på fyrvägskorsningar där man kan välja fortsättning. Vi hade redan valt den korta promenaden och vek därför av mot Fada kvarn där vår bil stod parkerad.

Nu började terrängen att successivt förändras. Mer växtlighet, mer kuperat och några delar av sträckan gick upp och nedför bergsknallar. Inte särskilt svårt dock, men kan vara jobbigt för de mindre vältränade. Mellan träden skymtade vi något blått och förmodade att det var Fadadammen vi såg. Var så fallet återstod det inte mycket av den 5,5 kilometer långa sträckan. Lite skönt tänkte vi som skippade vår picknick-korg till förmån för den tårta som väntade hemma och som ni såg i förra inlägget. Suget efter kaffe, något onyttigt att äta och en god konjak började bli stort.

Fast nu var det inte Fadadammen vi såg mellan träden, utan Kilaån som rinner mellan skog och öppen terräng.

Spegelblankt och vackert, men en bit kvar att gå. Vi kom så småningom fram till dammen, som inte låg lika spegelblank som Kilaån, vilken rinner i lä från skog och berg.

Vi satte oss en stund ute på en udde där en fin grillplats är iordningställd. Frugan skickade några inspelade filmer från vandringen barn och barnbarn uppe i Dalarna. Undrar om barnen gick på att jag skulle bada när jag lätt frusen skojade med dem i filmen?

Nej, det är för kallt än och vattnet i Fadadammen inbjuder knappast till ett dopp, även om det faktiskt fanns en liten badplats någonstans längs med vattnet anno dazumal. Den 0,0963 kvadratkilometer stora, eller lilla, sjön i all ära, men det är Fada kvarn som ligger vid utloppet som är det mest spännande i området.

Kvarnen har jag besökt många gånger, men aldrig varit inne i byggnaden som är låst för allmänheten och detta av förståeliga skäl. Det här med ditt och mitt, vårda och förstöra, ligger liksom inte för alla människor.

Här vid Fada har det funnits både kvarn, sågverk, smedja och järnbruk. Idag finns bara den låsta kvarnen och den öppna smedjan kvar. Någon gång på 1500-talet började man bedriva verksamhet i kvarnen, men hur länge denna pågick vet jag tyvärr inte. Det fanns ytterligare en mindre kvarn längre ned vid fallet som rinner under träbron ni ser på bilden ovan. Den revs dock på 20-talet och bara lite rester syns av byggnaden idag. Ännu längre ned fanns tidigare sågverket. 1920 revs även den och ersattes med ett kraftverk.

Just det kraftverket ligger på andra sidan den asfalterade vägen och denna byggnad hade jag ännu inte besökt. Det gjorde vi nu och så här ser den ut där den ligger nere i ravinen under täta trädkronor.

Vattnet till denna rann nedför den tub ni ser dold under mossan uppe till höger på bilden. Fallhöjden från dammen längre upp i backen och hit är 32 meter. Kraftstationen lades ned 1966, för att åter kopplas in i kraftnätet 1982.

Hoppas denna vandring inspirerar er till egna. Om inte denna gör det, så hoppas jag att nästa får er att känna suget.