Påskafton bjöd på något varmare väder än Långfredagen och framför allt lite vänligare vindar. Vi tog åter bilen och for iväg för en ny vandring. Vägen bar oss förbi Fada kvarn där vi gick dagen innan och vi tog oss ytterligare 1 mil in i skogarna på Tunabergshalvön.

Liksom vid Fada har vi gjort tidigare besök på platsen varifrån vandringen nu skulle inledas, men det blev premiär på den etapp av Sörmlandsleden vi nu gav oss ut på.

Gälkhyttedammen är ett populärt besöksmål för både vandrare och personer som bara är ute efter att koppla av med picknick-korgar i vacker natur. Visst kan man vandra leden förbi denna 0,236 kvadratkilometer lilla sjö, men de flesta väljer nog en annan av etapperna som av många benämns felaktigt som Gälkhytterundan.

Det korrekta namnet på denna 6,5 km långa rundvandring är Gälkhyttedammen – Överdammen och det var vid dess början vår dagsutflykt tog sin början.

En till en början ganska ointressant, men lätt, vandring genom karga marker och snårig terräng skulle snart visa sig från sin bästa sida. Man kommer efter någon kilometer till Pilhyttans naturreservat och där börjar man ana en förändring i omgivningen. På höger sida om man går medsols finner man lite våtmarker som utgör den yttersta gränsen av Överdammen. Här ledde en spång över en bred och vattenfylld passage och här stannade vi upp för att leta efter fåglar. Jag med mitt zoomobjektiv och frugan med sin kikare.

Vatten i alla dess former är alltid något av en glädjehöjare. Tyvärr såg vi inga fåglar där ute, men där vi stod hörde vi de mindre arterna kvittra för fullt ute i buskagen. Vi fortsatte härifrån och kom fram till ett för årstiden väldigt kargt område. Om skogen har avverkats eller om de senaste årens hårda vindar fått träden att ge vika vet jag inte, men det var nästan lika många träd som låg ned som stod upp. Den här höga björken var kal ändå upp till de sista meterna där dess kala grenar spretade mot himlen.

Lite längre fram på stigen såg vi denna tall som helst verkar vilja lägga sig ned på marken och vila.

Snart nog nådde vi fram till tätare skog, men också här hade någon eller något påverkat de kraftiga träden. Vi befann oss nu på Pilhyttedammens naturreservat där strikta regler för hur man får bete sig och vad man får göra gäller.

Åskan?

Här var det lite mörkare då den täta skogen inte släppte igenom lika mycket sol som i gläntan vi nyss passerat. Här var det också lite fuktigare och vi fick stundtals passera jämte stigen för att undvika lera, gyttja och vattenfyllda hål. Det positiva var att det grönska mer här, trots den lite mörkare terrängen.

Man kan inte annat säga än att den gröna färgen på mossan lyser upp på ett härligt vis.

Ganska snart blev den smala stigen bredare, mer lättgången och snart skymtade vi något blått mellan träden. Vi hade nått fram till Pilhyttedammen.

Inte fel att bo på den gården?

Pilhyttedammen ingår i något som kallas Stora Bötet, tillsammans med Överdammen och Gälkhytedammen. Stora Bötet utgör en av Södermanlands största myrområden, kännetecknas av mossar, kärr, gles vegetation och ett rikt fågelliv. Ute i myren kunde vi se änder, svanar, gäss och en bit därute vandrade några tranor. Tyvärr på lite för långt avstånd för att få en bra bild, men jag var ändå tvungen att fota dem då tranor inte hör till de allra vanligaste fåglarna i våra trakter.

Vi stod länge och tittade på dem, samtidigt som det kvittrades frenetiskt av småfåglar i vegetationen runt oss. Efter en stund fortsatte vi och nu gick etappen på brett och väldigt gåvänligt underlag. Vi njöt av det vackra scenariot vid Pilhyttedammen, men skulle bli överväldigade av det som komma skulle.

Inte långt från platsen där bilden på tranan togs gick stigen uppför en liten kulle och på andra sidan…

…låg Överdammen tillsynes utan en krusning på vattenytan. Snacka om en nästan oförskämt vacker vy därute i skogen. Det var bara att njuta av det naturen skänker oss och vilka stressade själar mår inte bra av detta?

Snart förstod vi varför det var så lättvandrat just här. På en informationsskylt kunde vi läsa följande:

Japp, mitt ute i de sörmländska skogarna har det alltså gått en järnväg. Jag har svårt att se hur en järnväg användes på medeltiden, men att det bröts järnmalm i trakterna kan man utläsa av texten. Jo, den svenska historien ruvar på många spännande skeenden. Under denna bank släpper dammluckorna ut vatten från Överdammen som sedan rinner ned i Pilhyttedammen.

Inte långt från dessa dammluckor kan man vika av från leden och ta sig de 200 meterna ut på en udde där det finns vindskydd, möjlighet att övernatta och laga mat över öppen eld. På Instagram kunde vi i fredags läsa hus två vänner hade vandrat på den led vi just gick på, hur de hade övernattat och hur de hade gått de cirka två milen hem till Nyköping. Om ni läser detta Annelie och Neil, ska ni veta att vi är djupt imponerade och vi förstår att ni måste haft en ganska kylig morgon, men ack så underbar.

Vi lämnade denna fantastiska vy bakom oss och fortsatte den dryga kilometer som återstod av etappen. Här blev det väldigt kuperat på sina ställen och denna del av sträckan var kanske den mest svårpasserade. Inte desto mindre naturskön och under de allra sista meterna fram till stora vägen passerade vi genom detta som närmast kan betraktas som en allé av än så länge ganska karg skog.

De sista hundra meterna av etappen runt Överdammen togs på asfalterad väg där Gälkhyttedammen låg till vänster om oss. Vi satte oss ned på en bergsknalle intill vattnet.

Här var det inte lika vindstilla som vid Pilhytte- och Överdammen där ute i skogen och lite småkallt. Här kunde man också skåda kontrasten mellan den vänstra delen av sjön där delar fortfarande låg i skugga och den östra som badade i sol.

Så var även denna påskvandring till ända och med detta återstår bara några funderingar och tankar.

På bägge vandringarna under Långfredagen och Påskafton mötte vi ett ganska stort antal andra vandrare, både äldre, yngre och t.o.m. barnfamiljer. Är detta en följd av att samhället just nu tvingas ta hänsyn till coronaviruset? Om så är fallet kan man konstatera att eländet åtminstone för med sig att vi människor lämnar soffan för att ta oss ut i den vackra natur som omger oss.

Sörmlandsleden är en resurs och en turistattraktion som man ska vara rädd om. Man önskar att fler utländska turister, och givetvis också svenska, hittade ut hit för att ta del av det vackra Sverige. Långt bort från stress, asfalt, betong, avgaser och plastiga turistfällor. En eloge till alla er eldsjälar som oavlönat ser till att dessa leder lever vidare och möjliggör för vanliga människor att komma ut på vandring.

Varför inte bli medlem och få tillgång till kartor och annat som gör dessa vandringar till något extra. Gå in här och klicka dig fram till medlemssidorna. 200 kronor per år kostar det och genom detta sponsrar du också den 100 mil långa kultur- och vandringsled.

Den sista funderingen dyker upp när man traskar runt där i de sörmländska skogarna. Den är inte desto mindre intressant, för när man balanserar på en liten stig hundratals meter från närmaste väg och bostadshus ställer man sig följande fråga. Någon måste någon gång ha vandrat denna väg och lagt grunden till det som idag är populära vandringsleder. Frågan är när, vem och varför?