Kustbandet tänker ni och leder tankarna till något lokalt dansband bestående av medelålders män. Kustbandet för mig har dock inget med musik att göra, utan med den sträcka av Sörmlandskusten som ryms inom det område som förr tillhörde Tystberga kommun, min uppväxtort.

Längs med detta korta kustband finns en del pärlor. En del är välkända, andra mer okända. En del är mer välbesökta, andra mindre. Idag utforskades delar av denna vackra kust och några av dess pärlor.

Helgö är en plats man färdas förbi på några sekunder. Platsen är en pärla i sig, eller om sanningen ska fram…var en pärla. Åker man från Nyköping passeras ett bad som kallas Strömmingsvarpet. Var det namnet kommer från vet jag inte, men jag gissar att det beror på den verksamhet som förr i tiden tillhandahöll både fiske och försäljning av just strömming. Badet var välbesökt och välskött, men har idag mer eller mindre lämnats åt sitt öde. Det går givetvis att lägga ut sin filt på den lilla stranden och sandbotten är än idag lika fin som förr. Det är snarare omgivningen som förfallit inkluderat de omklädningsrum som förr fanns på platsen. Här stannade jag inte, men såg att det stod några bilar på den lilla parkering som finns.

Några hundra meter från badet ligger Helgö kaffestuga. Något kaffe säljer man inte idag, så varför skylten fortfarande sitter kvar på huskroppen måste bero på antingen lathet eller nostalgi. När jag var yngre fanns här en lanthandel där vi ofta stannade för att inhandla något vi kunde inmundiga vid sjön. Idag inhyser fastigheten en verksamhet som hyr ut kanoter och denna är väldigt populär. Jag stannade inte heller här, utan valde att svänga in på en liten parkering en bit ifrån och framför en lika liten småbåtshamn.

Vackert så det förslår.

Nästa anhalt är den kanske mest välkända och välbesökta på Sörmlandskusten.

Jag talar förstås om Stendörren. En fantastisk plats som förgylls extra av Naturum som ni ser på bilden ovan. Här kan man ta en fika och titta på utställningar om den natur och de djur som finns i Stendörrens närhet.

Stendörren är natur. Man försöker bevara mångfalden inom flora och fauna och detta på ett mer traditionellt sätt. Här visar det sörmländska landskapet sig från sin allra bästa sida.

I en hage nedanför Naturum samsas får och kor. Fast idag verkade de inte vara särskilt sams. Korna hade nämligen lagt beslag på vattenbrynet där de svalkade sig till fårens förtret. Den här tackan såg ständigt bister ut och gjorde en del utfall mot korna och deras kalvar.

Via spången ni ser på bilden kan man ta en genväg till den del av Stendörren där de badsugna håller till. Apropå vägar måste man gå cirka 800 meter för att komma ned till Naturum, om man nu inte har tillstånd att ta bilen hela vägen ned. En del som tar bilen är hyresgäster i de små bostäder som ligger vid vägens kant. Bostäder som ligger invävda i frodig grönska och som kan hyras av gemene man.

Stendörren är också båtliv. Här ute vid Aspnäset där Naturum ligger ankrar båtar som tar ut passagerare till öarna utanför.

Öar som exempelvis Krampö som ligger strax utanför Stendörren och på vilken man också kan hyra ett boende.

Fast de handlar också mycket om friluftsbåtar som med förkärlek ankrar vid Stendörrens klippor och i dess vikar. När jag var yngre pågick en ganska livlig debatt om just dessa. Många menade att båtägare har hela skärgården med dess hundratals öar att ankra på och att Stendörren borde lämnas till de som inga båtar har. Nu sväljer Stendörren mycket folk, men visst var det lite tjurigt när båtägare hade slagit läger vid de bästa badklipporna. Hur diskussionen går nu vet jag inte, men till synes kunde dagens båt- och badgäster hålla sams.

Stendörren är också historia.

Fastigheterna på Krampö jag nyss nämnde har anor från mitten av 1500-talet. Då lydde hemmanet under Hånö säteri, men friköptes därifrån på 1800-talet. De gårdar som syns från farleden och Stendörren byggdes under 1900-talets inledning.

Här vid Stendörren fanns också en krog. 1680 byggdes den och stod på platsen fram till 1719 då den brändes ned av ryssarna som härjade längs Sörmlandskusten. Idag återstår bara dörren till krogen och något restaurerad står den på samma plats där sjömän kunde få sig ett glas, en bit mat och logi för snart 350 år sedan.

Stendörren är också sol, bad och klippor.

Dagar som denna är näst intill varje skreva upptagen med folk som bara njuter. Värmen var påtaglig och temperaturen i vattnet översteg med råge 20°.

Stendörren är också känd för sina hängbroar via vilka man kan ta sig ganska långt ut i skärgården. Vill man hitta lite avskildhet är det via dessa man ska gå och därefter ytterligare en bit genom skog och över klippor.

Ett par timmar och ett uppfriskande dopp senare var jag på väg från Stendörren på en väg som till synes blir allt sämre. Här borde ansvariga lägga lite krut inför kommande säsonger.

Ut på den asfalterade vägen igen, men istället för att svänga vänster så svängde jag höger. Färden gick ned till Studsviks brygga där algblomningen var ganska påtaglig.

Studsviks brygga erbjuder ingenting i sig. Det enda förhållande jag har med denna plats är när vi i kompisgänget utgick härifrån då vi i flera båtar drog till havs under ett antal midsommarhelger. Fast platsen kanske kan komma att bli mer välbesökt framöver. För från bryggan kan man blicka bort mot Horsvik. En naturskön plats som kommunen köpt upp i syfte att göra denna till ett välbesökt turistmål.

Från Studsviks brygga valde jag att bege mig till ytterligare en pärla i dessa trakter. Om vägen till Stendörren är dålig så är vägen till denna lilla pärla ännu sämre. En smal, krokig och inte alltför bra grusväg leder fram till…

…Byggninge. Fastigheten ovan ligger naturskönt, men det är inte den som påkallar uppmärksamhet. Från parkeringen går man en liten stig och efter några hundra meter kommer man fram till ett bad där jag tillbringade många härliga sommardagar som liten.

Även badplatsen har namnet Byggninge, men i folkmun kallas den också Atomic Beach. Detta p.g.a. sin närhet till kärnavfallsanläggningen Studsvik. Den som inte känner till detta bad kommer att få mycket svårt att hitta hit. Vägen hit är lång, krokig och inga skyltar talar om att det ligger ett bad här. Vill man uppleva Medelhavskänsla är det dock hit man ska bege sig. En fin sandstrand där man på känt manér bränner fötterna, ett normalt klart vatten, en härlig sandbotten och så är det förtvivlat långgrunt. Perfekt för småbarnsfamiljer, men mäter man 193 cm krävs det att man vandrar så långt för att doppa sig att man är svettig när man når stranden igen. Här tog jag dock ett dopp, men tyvärr ser algblomningen ut att ha fått stället i sina klor. Jag misstänker att man inte kan bada här om några dagar…om nu inte vädret slår om och blir både svalare och blåsigare.

Besöket vid några av Södermanlands kustpärlor var därmed över och jag satte mig åter i den varma bilen med riktning Nyköping.

Det sägs att den som besökt Södermanland aldrig har gjort det om man inte besöker Stendörren. Kan ligga lite i det. Vill ni läsa mer om Stendörren och Naturum kan ni göra det på Länsstyrelsens respektive webbsidor. Historiken om Stendörren finns att läsa på uppsatta informationstavlor på platsen, men samma information kan du ta del av i denna folder.

Mycket intressant att se, mycket intressant att läsa och hoppas detta inlägg kan inspirera till ett besök.