Sommaren fortgår med rejäl värme, en tämligen molnfri himmel och badtemperaturer som t.o.m. får de stora badkrukorna att svalka sig. Man försöker då och då leta efter nya badplatser att besöka. Kanske man hittar en ny favorit som inte är helt knökfull med folk. Den här dagen provade vi på en hittills obesökt liten badplats. Lite folk, men den kan inte läggas in på favoritlistan. Dock upptäckte vi en sak vi hittills inte sett i år och detta av en ren tillfällighet.

Cirka 20 km utanför Nyköping ligger en liten badplats som nyligen utsågs till kommunal. Vi hade ännu inte besökt den och ville gärna testa något nytt. Man hittar den efter en slingrig liten väg som går i vacker sörmländsk natur, genom kohagar och över ett par färistar.

Förutom en husbil med gardinerna fördragna på parkeringen och två yngre män som var på väg från stranden efter ett morgondopp, så var vi ensamma frugan och jag. Kanske att molnen på himlen skrämde iväg många och kanske berodde det på att vi var på plats relativt tidigt.

Fast det var en mycket behaglig temperatur i luften och vattnet härligt skönt. Sandbotten brukar innebära ganska grumligt vatten, men när inga andra badgäster är där och rör upp sand kan vattnet istället vara ganska klart. Så var det nu och därmed var det extra skönt att kasta sig i.

Vi låg inte särskilt länge på gräsmattan som kantar sandstranden. I sanningens namn lär vi nog inte återkomma till den här lilla badplatsen. Inget direkt fel, men det finns bättre ställen att åka till och jag kan tänka mig att det blir ganska trångt under dagar när fler än två hittat hit.

Vi hade med oss fika, men avstod att ta den här på platsen. Istället for vi vidare på den lilla vägen och ut mot en liten idyll längre ut i havsbandet, men först…

…fick jag öppna grinden som ska hindra korna att smita ut på vägen.

Nu inträffar det typiska.

Jag har just satt mig i bilen, tagit på mig bältet och frugan som kör börjar sakta rulla ut mot den lite större vägen. Då lyfter en ståtlig havsörn från en plats alldeles intill vägen och svävar parallellt med bilen med sina majestätiska vingar. ”Rovfågel” skriker jag till frugan, ”den måste jag fota”. Hon stannar, jag spänner av mig bältet och kastar mig ur bilen och lyfter kameran mot ansiktet. Hinner precis se den gigantiska fågeln försvinna bakom trädtopparna, så någon bild blev det inte. Den finns i huvudet, men inte på bild och närmare än så här tror jag inte många kommer denna stora fågel. Mäktigt!

Vi fortsätter så på den lite större vägen och passerar små torp, stora gårdar och några av de vackra djur som tillbringar sina dagar där.

Efter några kilometer kommer vi så fram till den lilla idyll som skulle kunna utgöra platsen för en nyinspelning av ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Hummelvik.

Jag vet inte hur många bofasta det bor här, men det rör sig nog snarare om 50 än 100. Den lilla byn är känt för sitt fiske, eller ska vi säga var. För idag är det inte särskilt mycket bevänt med den lilla fiskeflotta som hållit till här. Också en dylik idyll som Hummelvik har farit illa av den landsbygdsdöd som tragiskt nog inleddes för något decennium sedan.

Det är alltid lite småmysigt att åka hit och bara insupa atmosfären. Långt borta från avgaser, trängsel, jäkt och den moderna arkitekturen. Fast det bästa med denna lilla by är att man kan ta en stig in genom skogen för att komma så långt ut i havsbandet det bara går.

Vi har gjort det förut och vi gjorde det nu. På en bänk uppe på ett berg blickade vi ut över Östersjön, tog vår medhavda matsäck och konstaterade att Sverige ändå är förb…at vackert.

Måste man egentligen betala tusentals kronor för att lägga sig på en strand eller bredvid en pool i ett land långt härifrån, när det finns så oerhört mycket i vårt eget? Det börjar kännas allt mer tveksamt, i alla fall den här tiden på året.

Vi åt våra mackor, drack vår läsk och tog oss lite längre ut på klipporna. Här har vi badat förut och hade vi inte redan gjort det skulle vi med säkerhet ta oss ned för klipporna och ut i det sköna vattnet. Dock är det med lite besvär man gör det och därmed inget för oviga, halta och lytta.

Nu nöjde vi oss med att sola och blicka ut mot alla båtar som for förbi. Som den här mannen som jag inbillar mig är den siste fiskaren i Hummelvik.

Det blev en riktigt härlig förmiddag i semesterns tecken och det var dags att gå tillbaks till bilen för en resa hem till staden. Fast jag ville bara ta en bild jag såg framför mig redan innan vi kom fram till Hummelvik.

Det är bilden på fiskebodarna ovan. Den är inget märkvärdig och jag har ett stort antal på samma motiv ligger på hårddisken, men jag ville bara dokumentera platsen som sådan och då hör en bild på dessa till.

Det var tänkt att bli dagens sista bild, trodde jag, för…

När vi kommer fram till bryggan ser vi ut att väcka denna snok som direkt börjar ringla iväg längs bryggkanten. Jag ljuger inte när jag säger att den var över en meter lång. Ormar är en både skrämmande och fascinerande syn, men jag håller gärna lite distans även om just snokar är ofarliga och förmodligen mer skrämda än oss människor.

Undrar om den familj som låg längst ut på bryggan och solade var medvetna om ormen?

Det sägs att det är ett ormår i år. Jag vet platser i Nyköping där det finns orm, men hur mycket jag än har letat där och på andra platser, har jag inte sett en ända. Ormen på bilden är den första jag ser i år och allt beroende på att jag ville ta en bild jag tagit många gånger förut.

Snacka om tillfälligheter.