Visst har intresset för långa flygresor avtagit och visst har längtan efter värme bedarrat. Jag erkänner dock att de flygresor jag/vi gjort till varmare breddgrader varit trevliga och fyllda med minnen. Här följer två.

I inlägget Robinson från oktober berättade jag om en upplevelse som då var dråplig, men som vi nu skrattar åt. Ett annat minne från samma resa (det hände en del) kommer från en övernattning vi gjorde på en ö, långt från det thailändska fastlandet.

Det var 2007 och en av alla utflykter vi gjorde hette Paradisturen. En båtresa mellan öarna i skärgården utanför Krabi. En väldigt vacker tur där vi hoppade iland på ett antal öar, badade, solade och åt god mat på stränderna.

Det var en tidsmässigt lång utflykt, så i den ingick en övernattning på en ö vars namn jag inte kommer ihåg. Vi var ett sällskap på 20 personer i olika åldrar och efter att vi inkvarterat oss, ätit en gemensam middag och njutit av solnedgången, var det dags att krypa till kojs.

Vi fick redan vid middagen veta att man skulle släcka all belysning under natten. Detta för att vårt och andra sällskap skulle få känna på att bo som många thailändare gör ute på öar och på landsbygden. Vi utrustades med varsin oljelampa som fick utgöra den enda belysningen under de mörka timmarna.

Vi skulle bo i väldigt spartanskt utrustade bungalows med bara ett rum och en toalett utan rinnande vatten. Den enda egentliga möbeln som fanns var en stor säng som stod mitt i rummet och innan vi gick ned till middagen såg vi till att svepa in sängen ordentligt i skyddande nät.

Att det fanns mygg anade vi oss till. Under en kort promenad tidigare under eftermiddagen stötte vi dessutom på spindlar som kröp på marken och i buskarna. Ja, de var definitivt större än de vi är vana vid i Sverige. Vad det annars fanns för djur därute kunde vi bara ana oss till.

Till saken hör att mellan väggen i bungalowen och taket, var det en glipa på ca 2 dm. En tillräckligt stor glipa för djur av olika slag att ta sig in. Kvällen kom, samtliga lampor i området släcktes och det blev kolsvart, förutom de små oljelamporna vi utrustats med.

Vi lade oss och jag kan redan nu avslöja att det var svårt att sova. Det blev inte bättre av att både jag och frugan vaknade till av att något rörde sig i rummet. Något som sakta hasade omkring. Vi varken ville eller vågade dra bort nätet från sängen för att tända lampan som stod en bit bort. Vi såg inget, bara hörde. Vad hörde vi? En stor spindel, en orm, en ödla? Vi tror, vi vill i alla fall tro, att det var en av de apor som hördes klampa på taket tidigare på dagen.

Vi vet inte vem vår besökare var, men på morgonen låg en av våra burkar med huvudvärkstabletter på golvet intill toaletten och någon/något hade knaprat på ett par av dem.

Ett möte med den thailändska landsbygden och jag erkänner på stört att varken jag eller frugan har en längtan efter att bo så.

Nästa minne är också från Thailand dit vi reste 2011, då tillsammans med syster och svåger. Det finns många minnen och ovanliga händelser även från det besöket. En med en stor orm som föll från trädet bara metern från min ormrädda syster när vi satt vid ett strandcafé t.ex.

Det är dock en kulturkrock jag tänkte ta upp.

Vi tog en taxi från Ao Nang där vi bodde och åkte in till provinshuvudstaden i Krabi. Där tänkte vi shoppa loss lite, men innan vi gjorde det ville vi besöka den stora attraktionen i området, Tigertemplet.

Det var en varm dag. Vi kände svetten börja rinna redan när vi klev ur taxin. Tiger Cave Temple är ett buddhistiskt tempel och överallt såg vi dessa buddhister i sina traditionella orangea och enkla kläder.

Detta med kläder. Buddhistiska munkar har ett antal regler att följa, bl.a. att leva i celibat. Frugan, som annars inte svettas lätt, tog av sig sin skjorta vilken hon hade en bikini under. Det tog inte många sekunder innan de stod en munk framför henne och sa ”no no”. Raskt på med skjortan igen och så var det dags att bestiga berget.

På berget intill står nämligen en enorm buddha-staty ovanför en tempelbyggnad. För att komma till toppen måste man ta de 1 260 (ursprungligen och när vi var där, 1 237) trappstegen och ni som eventuellt varit där vet hur brant det är.

Det går nästan rakt upp. Skönt i värmen 🙂

Nu var alla fyra mer vältränade än vi är idag, trots att vi också nu kallar oss ganska tränade. Det krävdes bara ett eller möjligen två stopp på vägen upp. Värre var det för många andra som pustade, stånkade, svettades och tog en paus var 20:e meter. Några verkade inse sin begränsning och vände innan de nådde toppen.

Det roliga var att man höll på att renovera vissa avsatser och byggnader på vägen upp. Det var inte tal om hissar, byggkranar eller andra hjälpmedel. Istället tog sig små thailändska murare och snickare på lätta ben upp och ned för trapporna, till synes ganska obehindrat. Puh!

Tiger Cave Temple uppfördes 1975 och namnet har det fått genom en sägen om munken Jumnean Seelasettho, som under en meditation i en grotta hörde rytandet från en tiger eka runt honom. Man har också funnit spår av tigrar i området och mycket kring detta tempel handlar just om tigrar, även när det kommer till den kommersiella delen.

Vi kom upp på toppen till slut och det var värt alla trappstegen. En fantastisk utsikt och helt magnifika statyer väntar de som tar sig hela vägen – kanske en och annan apa också.

Tyvärr fick jag ingen bra bild på den stora buddha-statyn, men så här ser den ut.

Hur blev det då med shoppingen efteråt? Inställd!

Jag skrev att det var varmt och det var det. 1 237 trappsteg upp och 1 237 trappsteg ned. Säger jag att svetten dröp, så överdriver jag inte. Vi letade istället upp en taxi som tog oss tillbaks till Ao Nang och hotellet. Jag undrar hur chauffören egentligen tänkte, men de är säkert vana vid svettluktande turister.