Visst har intresset för långa flygresor avtagit och visst har längtan efter värme bedarrat. Jag erkänner dock att de flygresor jag/vi gjort till varmare breddgrader varit trevliga och fyllda med minnen. Här följer två.
Läs mer »Etikett: minnen
Den leende servitören
Att dela med sig av minnen från resor kan roa såväl medresenärer som andra. För ett tag sedan delade jag minnet från en resa till Thailand. Den händelsen kan vi skratta åt i efterhand, även om det inte var särskilt kul just då. Det här minnet skrattade vi åt då och fortsätter le åt än idag.
Läs mer »Tankar
Inom kort väntar ett nytt arbete hos en ny arbetsgivare och i en ny stad. Av två onda ting brukar man välja det minst onda. Nu väntar en något sämre ekonomi och cirka 90 minuter om dagen i en bil på vägen till och från Norrköping.
Det har varit många tankar under det år som gått sedan vi fick beskedet. Luttrade som vi är efter år av neddragningar och vänner som försvunnit till andra platser, var det kanske bara en tidsfråga, men ändå en trist avslutning på en lång period hos aktuellt företag. Under en period stod jag i valet och kvalet och pendlade mellan glädje och sorg. Skulle jag välja att följa med till den nya arbetsgivaren eller skulle jag välja att gå ut i arbetslöshet och chansa på att få ett nytt jobb i den stad där jag bor och där jag tillbringat samtliga år som löntagare?
Det var många tankar om ekonomi, om fritid, om vilka utgifter som skulle prioriteras och vilka som fick läggas i malpåse. Där fanns också tankarna på de problem som skulle uppstå när man behöver besöka en sjukgymnast, tandläkaren för den årliga kontrollen, om den nödvändiga träningen på ett av stans gym och andra saker man i alla år har tagit för givet.
Jag visste redan från början att jag är för ung för att få del av de avtal några av mina arbetskamrater erbjudits. Jag insåg också att jag är lite för gammal för att vara attraktiv på en allt snävare arbetsmarknad.
Nej, det känns inte 100 %-igt, men jag var ändå en av dem som tackade ja till erbjudandet om att följa med till den nya arbetsgivaren och den nya staden. Om jag valde rätt återstår att se, men en sak vet jag redan…
…och det är att där ute finns fortfarande den vackra naturen, de nya utmaningarna och framför allt så kommer inte himlen över våra huvuden att rasa ned.
Givetvis finns också några av livets viktigaste beståndsdelar kvar. Familjen, vännerna, överraskningarna, glädjen över det oväntade och allt annat roligt som ändå väntar bakom hörnet. Några år till tvingas jag stå ut och sedan väntar en allt mer efterlängtad pension och lita på att den är just efterlängtad.
Om några veckor kommer ett längre blogginlägg att publiceras med bilder och minnen från tiden som varit på det företag där jag tillbringat samtliga mina yrkesår sedan 20 års ålder. So Stay Tune!
Minnenas lund
Jag vet inte om minneslundar är de anhörigas önskan om att inte vara till besvär för sina efterlevande, eller om de är till för att de efterlevande ska minnas sina anhöriga utan en fast plats och ett namn att sörja vid.
Kyrkogårdar får sägas vara en plats dit man vänder sig när man vill bearbeta en sorg. Det behöver inte nödvändigtvis vara saknaden efter en avliden anhörig. En kyrkogård kan också vara en plats att fly till när vardagen tagit en vändning och man själv vandrar på den smala stigen mellan ljus och mörker. Många av oss har säkert vandrat längs med denna stig. Några kanske befinner sig mitt på den och vet inte riktigt var och när den slutar. Bara att den förr eller senare gör det.
Vill man fly det man försöker fly, är kyrkogårdar en plats dit många gärna vänder sig. Jag tror inte det har så mycket med religion att göra, snarare stillheten och tystnaden som omgärdar dessa platser. Två faktorer som utgör grunden när tankar försöker samlas och man kämpar med att omvända det mörka till något betydligt ljusare.
På moderna kyrkogårdar finns en oas mitt i oasen. Minneslunden.
Inga namn, inga utstakade platser, inga påkostade utsmyckningar, men ack så många minnen dessa platser bär på. Man vet att nära och kära har sin sista vila här. Många kanske känner deras närvaro, förnimmer deras ansiktsdrag och karaktärer. Man tänder ett ljus, lägger en blomma i anonymitetens namn eller bara sitter på en bänk och låter minnena passera revy. Jag minns fortfarande den unga mammans ord till sin dotter, när vi besökte minneslunden under Alla helgons dag i november och såg de tusentals ljus som tänts till minne av någon när och kär. ”Varje ljus är en människa som inte längre finns”.
Åtta ord som skänker tanke. Åtta ord som bär på minnen utan att vi förstår. Åtta ord som säger mer än vi kanske vill veta.
Ni som följer bloggen, känner till min fascination för kyrkogårdar. En del av mig fascineras av den miljö som varit kuliss till otaliga av de skräckfilmer man växte upp med som ung. En del av mig fascineras av tanken att vandra runt bland gravstenar som berättar historier, varav många förmodligen är långt mer spännande än dagens bästsäljande romaner. En del av mig fascineras också av det faktum att dessa platser är de sista vi vilar på, eller gör vi det…? ”Den sista vilan” kanske bara är en plats där det yttre av våra kroppar lämnas, medan det inre lämnar den här världen för en helt annan, långt härifrån…?
Nu blev det långt och jag som egentligen bara ville visa tre bilder på vackra blommor som lagts i Minneslunden på Nyköpings nya kyrkogård.
Minnen
2013 var jag, frugan, min syster och svåger på den grekiska ön Skiathos. Liten, men charmig och lugn.
Vi hade tur med vädret, inte i alla fall, utan verklig tur. Varma dagar med sol och bad. Ljumma kvällar på uteserveringar med god mat och dryck. Ett fint minne ni gärna kan läsa lite mer om på min gamla blogg.
Skiathos 2018 och det vore en ren lögn om jag sa att jag längtar dit.