Jag vet inte om minneslundar är de anhörigas önskan om att inte vara till besvär för sina efterlevande, eller om de är till för att de efterlevande ska minnas sina anhöriga utan en fast plats och ett namn att sörja vid.

Kyrkogårdar får sägas vara en plats dit man vänder sig när man vill bearbeta en sorg. Det behöver inte nödvändigtvis vara saknaden efter en avliden anhörig. En kyrkogård kan också vara en plats att fly till när vardagen tagit en vändning och man själv vandrar på den smala stigen mellan ljus och mörker. Många av oss har säkert vandrat längs med denna stig. Några kanske befinner sig mitt på den och vet inte riktigt var och när den slutar. Bara att den förr eller senare gör det.

Vill man fly det man försöker fly, är kyrkogårdar en plats dit många gärna vänder sig. Jag tror inte det har så mycket med religion att göra, snarare stillheten och tystnaden som omgärdar dessa platser. Två faktorer som utgör grunden när tankar försöker samlas och man kämpar med att omvända det mörka till något betydligt ljusare.

På moderna kyrkogårdar finns en oas mitt i oasen. Minneslunden.

Inga namn, inga utstakade platser, inga påkostade utsmyckningar, men ack så många minnen dessa platser bär på. Man vet att nära och kära har sin sista vila här. Många kanske känner deras närvaro, förnimmer deras ansiktsdrag och karaktärer. Man tänder ett ljus, lägger en blomma i anonymitetens namn eller bara sitter på en bänk och låter minnena passera revy. Jag minns fortfarande den unga mammans ord till sin dotter, när vi besökte minneslunden under Alla helgons dag i november och såg de tusentals ljus som tänts till minne av någon när och kär. ”Varje ljus är en människa som inte längre finns”.

Åtta ord som skänker tanke. Åtta ord som bär på minnen utan att vi förstår. Åtta ord som säger mer än vi kanske vill veta.

Ni som följer bloggen, känner till min fascination för kyrkogårdar. En del av mig fascineras av den miljö som varit kuliss till otaliga av de skräckfilmer man växte upp med som ung. En del av mig fascineras av tanken att vandra runt bland gravstenar som berättar historier, varav många förmodligen är långt mer spännande än dagens bästsäljande romaner. En del av mig fascineras också av det faktum att dessa platser är de sista vi vilar på, eller gör vi det…? ”Den sista vilan” kanske bara är en plats där det yttre av våra kroppar lämnas, medan det inre lämnar den här världen för en helt annan, långt härifrån…?

Nu blev det långt och jag som egentligen bara ville visa tre bilder på vackra blommor som lagts i Minneslunden på Nyköpings nya kyrkogård.