Vi har i många år talat om att vandra ett par av Sörmlandsledens etapper. Det har hittills stannat vid ord, men i lördags skred vi till handling och det blev bokstavligen en vandring genom hembygden.

Vis av tidigare misstag hade vi ordnat skjuts till utgångspunkten och vår egen bil hade vi parkerad vid slutstation. Vandringen vi gjorde var 20 km lång. Det är ingen av ledens rundslingor och att vända tillbaks samma sträcka är inget alternativ när man vandrar så långt. Vi har lärt av misstagen.

Vi fick skjuts till och utgick från Bälinge kyrka.

Bälinge kyrka vars äldsta delar uppfördes någon gång kring sekelskiftet 1100/1200 och som idag är en av de stiligaste i Nyköpings kommun. Här börjar Sörmlandsledens etapp 49 som inleds med några steg över asfalterad väg för att fortsätta på grusväg genom vackert landskap.

Det var ett perfekt väder att vandra i, även om vi kanske hade önskat några fler plusgrader. Grusvägen leder förbi några gårdar för att sedan svänga ut på samma asfalterade väg som etappen inleds vid. Därefter svänger leden ut på grusad väg igen.

Vi har många gånger sagt till varandra att frånvaron av möten med vilda djur (fyrbenta sådana) nästan är monumental på de vandringar vi gjort. Vi hann knappt svänga in på grusvägen ovan innan en råbock sprang över vägen och nyfiket tittade på oss innan han lommade iväg in i skogen. Det är ändå något visst att möta djur i deras naturliga miljö.

Leden svänger av grusvägen efter att ha passerat några för mig kända gårdar och därifrån går man genom en hage, en liten skog…

…för att därefter ledas över samma asfalterade väg och in på andra sidan. Etapp 49 hade så här långt varit väldigt lättvandrad och jag kan redan nu avslöja att etappen som sådan är väldigt enkel och bjuder inte på några svåra passager och stora nivåskillnader.

Trots det passade vi på att ta vår första rast efter dryga 3 km och det gjorde vi intill Nynäs IK:s klubbstuga.

Det blev en liten mugg kaffe och varsin inköpt köttebullemacka. Gott och som alltid smakar detta bäst ute i naturen. Rasten blev inte lång och vi passade på att skriva i gästboken innan vi fortsatte. Något jag hoppas att alla vandrare på Sörmlandsleden gör?

Etappen går här på delar av det motionsspår som ligger intill klubbstugan och viker sedan av på en stig jag känner till, men aldrig gått på. Därför har jag heller aldrig stött på eller känt till den torpgrund som ligger i skogsbrynet. Är det något jag älskar att möta på Sörmlandsledens etapper så är det gamla miljöer, gärna bibehållna och välskötta sådana. Ruinerna av ett gammalt torp kanske inte är det mest spännande, men nyfikenheten brukar få mig att googla efter information. Något som är en del av nöjet med att vandra i okända miljöer.

Den här informationen fick jag fram genom Tystberga Hembygdsförenings webbsida. Torpet gick under namnet Mälbytorp, men kallades ursprungligen för Brostedtsberg efter den första ägaren. Det var ett gammalt soldattorp som ursprungligen uppfördes åt qvartersmästaren Anders Brostedt vid Lifregementets grenadjärkår. 1798 flyttade han in, bodde några år, men från 1806 bodde här olika torparfamiljer ända fram till 1838. Tack Sörmlandsleden, för detta torp hade jag aldrig känt till om vi inte hade vandrat förbi.

Stigen fortsätter upp genom skogen bakom Tystberga skola och kommer så småningom fram vid ortens idrottsplats och bygdegård.

Härifrån sker en vandring genom mina hemtrakter. Jag är född och uppvuxen i Tystberga och etappen passerar för mig idel kända platser och byggnader.

Brandstationen som förr var en bensinmack. Coop som förr hette Konsum och vars parkering var samlingspunkt för ortens bilburna ungdom. Återvinningscentralen där det förr stod en järnvägsstation vid vilken både passagerar- och godståg stannade. Förbi byggnader som förr huserade banker, post, bibliotek och livsmedelsaffär.

Förbi pizzerian där det förr var en järnaffär. Förbi det som förut var en bensinmack och platsen där man alltid kunde stöta på någon vän eller bekant, men där det idag är en tom yta som förhoppningsvis ska bebyggas med bostäder. Förbi den gamla silon där det förr rådde febril verksamhet när skördarna skulle bärgas. Förbi det som idag är ett nytt område, bebyggt med både stödboenden, seniorboenden och vanliga villor.

Med bänken ovan som är målad som Tystberga landskommuns vapen (Tystberga var egen kommun fram till 1971) lämnar etappen samhället och jag lämnar själv med en stor dos av nostalgi.

En nostalgi som inte tar slut här. Efter 1 km på asfalterade trottoarer, svänger etappen av på grusväg och bort mot flera gårdar som jag har trevliga minnen från. Här är man åter ute i vacker sörmändsk natur, med dofter och ljud som vandrare aldrig stöter på bland asfalt och betong.

Så går man över järnvägen och fortsätter vidare på grusväg.

Just denna grusväg har jag själv aldrig gått, men däremot åkt på vagn efter traktor när delar av kompisgänget tog oss bort till det som idag är etapp 49:s slutdestination – eller utgångspunkt, beroende på vilket håll man vandrar.

Mälartåget svepte förbi mot Stockholm och det väckte funderingar.

En km in på denna grusväg passerar etappen gårdarna Lilla och Stora Sättra. Järnvägen ovan kommer att avvecklas och ersättas med mångmiljardbygget Ostlänken. Den järnvägen kommer enligt planritningen att passera mellan E4:an och de bägge gårdarna. Etapp 49 lär därmed påverkas av byggnationen på ett eller annat sätt, men hur har inte framgått. Om det är bygget av Ostlänken som gjort att det står tomt vet jag inte. Möjligt är att staten löst in fastigheten, eller så klarar inte bostäderna riktvärdet för bullernivån (inomhus på 40 dBA) från E4:an som bara ligger några tiotals meter bort. Eller så är det möjligen så att Sättra fallit offer för den centraliserade politik som Nyköping och andra kommuner bedriver.

Tomt är det hursomhelst. Jag hade bekanta som bodde här när jag växte upp, men nog känns det som att det förekom någon form av verksamhet här en gång i tiden. Byggnaden på bilden tyder på det, men jag har inte funnit någon egentlig information kring detta. Det jag vet är att Lilla och Stora Sättra var arrendegårdar till Svärta gård fram till 1870.

Strax bortom Sättra finns en vägbom, så de som eventuellt vill påbörja vandringen där denna etapp slutar bör ta sig en funderare.

Efter ytterligare ett par km på grusvägen leds man in på en stig upp i skogen och de sista hundra meterna (eller de första beroende på) av etapp 49 är egentligen de enda som passeras genom skog och som också är någorlunda kuperad. Här har granbarkborren gjort sitt.

Inte långt efter spången ovan skymtas vatten mellan träden. Det är Holmsjön, 0,131 kvadratkilometer stor och belägen 47,2 m.ö.h.

Det var hit vi tog oss med traktor och vagn för att bada. Nu blev det inget bad, men väl en ny fikarast.

Inte långt från denna plats nådde vi så slutdestinationen på etapp 49 och etapp 48 tar vid. Till denna återkommer jag imorgon.

Ska jag göra en kort sammanfattning, så är etapp 49 väldigt lättvandrad. Inga svåra passager, inte särskilt kuperad och till största delen utförs vandringen på grusväg. Det gick väldigt fort att vandra etappen, men det kan bero på att jag känner till trakterna och vet vad som väntar bakom nästa krök.

Ska jag vara lite kritisk så är det att markeringarna borde målas i på sina ställen och markeringspilar bytas ut. Flera låg dolda på marken och ett par stolpar med markeringar reste vi själva upp vid vägkanten.

Kanske också att några informationstavlor borde sättas upp för vandrare att läsa. Som vid ruinerna av soldattorpet Mälbytorp och de gamla arrendebostäderna vid Sättra. Fast det ansvaret kanske å andra sidan inte ligger på Sörmlandsleden?

Väl mött på etapp 48 imorgon.