Det var dags att lämna Pisa för en dag. Tidigt på morgonen travade vi iväg till tågstationen för att köpa tågbiljetter till Toscanas största stad, tillika provinshuvudstad, Florens.
Noterbart från de tågresor vi gjorde var att tågen höll tiden, att det var mycket billigare än i Sverige, att det låg städer och byar längs med hela sträckorna och att tågen gjorde stopp vid nästan varje ort. Om vi av klimatsmarta skäl ska lämna bilen hemma, undvika flyg och ta tåget mellan punkt A och punkt B, har Sverige en hel del att lära.
Hursomhelst tog resan mellan Pisa och Florens cirka 1 timme och utanför fönstret passerade mellanstora städer och små byar revy nedanför de Apuanska bergen. En komisk detalj, om det nu är så komiskt. På en av stationerna där tåget stannade klev en tiggare med samma utseende som tiggarna utanför butikerna i Nyköping på. Han placerade maskinskrivna lappar på varje säte, med text på italienska och engelska och det handlade i traditionell stil om hans barn och familjens utsatta läge. Han var förstås en gratisåkare, för det dröjde inte länge innan konduktören kom gåendes tillbaks med honom och när de passerade våra säten såg vi texten som stod på tiggarens jacka…www.vadstenabuss.se. Vid nästa station fick han kliva av.
Vi kom då fram till Florens, en stad med ungefär lika många invånare som Göteborg. Staden nämns för första gången år 59 f.Kr. och har en historia inte olik Pisas.
Dagen inleddes gråmulet och lite kyligt. Inte den värme vi hade förväntat oss. När man för första gången är i en ny stad av lite större storlek, finns ett bra sätt att ta sig runt och lära känna den innan man själv gör lite avtryck. Man tar en hop on-hop off buss. Vi hade förvisso ett utstakat första mål, men hade svårt att lokalisera det med hjälp av kartan. Vi bestämde oss nästan omgående för att köpa en dygnsbiljett vid turistbyrån som låg bara hundra meter från tågstation. Sagt o gjort, vi köpte biljetten, gick tillbaks till stationen där närmaste på- och avstigning fanns och satte oss på översta våningen. Kan avslöja redan nu att det inte var särskilt varmt och att en och annan regndroppe föll ned från den igenmulna himlen. Inte utan att vi fick lite deja vu-känsla från vår senaste tur i en hop on-hop off buss. Den i New York förra året.
Nu blev det aldrig så kallt eller regnigt och snart var vi framme vid hållplats nummer fem, den vid Ponte Vecchio.
Ponte Vecchio är en av de sex broar i Florens som leder över floden Arno och definitivt den mest kända. Bron är täckt av ett tak och kantas av exklusiva guldsmedsbutiker. Jag hade räknat med ett kaos, men blev förvånad över att inte trängseln var större.
Bron anlades redan under romartiden, fast då i trä. Vid en översvämning 1333 förstördes den och byggdes upp två år senare, fast då i sten. Ponte Vecchio skonades under 2:a världskriget och det på en direkt order av Hitler. En del påstår att han skonade bron p.g.a. dessa skönhet, andra att den skonades för att tyska trupper skulle ges möjligheten att ta sig över bron. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan.
Från bron är det bara något kvarter till två andra av Florens stora sevärdheter. Il Duomo (Santa Maria del Fiore-katedralen) och Kampanilen (Giottos klocktorn). Jag tänker inte ge mig in på någon närmare beskrivning av dessa, annat än att det handlar om två oerhört vackra och ståtliga byggnadsverk. Som alla vet är man näppeligen ensam vid dessa sevärdheter som världens alla länder erbjuder. Vi satte oss ned på en cafeteria i anslutning till Piazza del Duomo, tog kopp cappuchino och tittade på folk.
Japaner, japaner, japaner…ni minns Sven Jerrings berömda referat. Fast jag undrar om det inte var kineser som ilade runt benen med sina kameror varthelst vi gick. Just då var känslan så där. Trångt, högljutt, lite småkyligt och så var väntetiden för att gå in i ovan nämnda byggnader så lång att man var tvungen att boka tid flera dagar innan. Tänk på det om ni funderar på en resa hit.
Nej, vi nöjde oss med några snabba bilder när vi hade chansen och förhoppningsvis illustrerar de skönheten på ett någorlunda bra sätt.
Fast Florens är också trånga gränder och ståtliga statyer. Några passerade vi på vår väg mot nästa busshållplats.
Vi väntade på bussen nere vid Arno. Väntade gjorde också denna herre.
Det såg ganska avspänt ut, men man undrar om floden har samma nivå eller om det finns dammluckor längre upp som plötsligt öppnas och fyller på floden? Lite längre upp såg vi hur turister (asiater förstås) roade sig med annat. Kanske de borde prova på forsfärder uppe i vårt eget Norrland istället.
Bussen kom och på himlen började molnen lätta och det kändes redan mycket behagligare. Behagligt är det också att sitta bekvämt på en buss och slippa trängseln ner på trottoarerna. Från platsen där vi hoppade på bussen, gick resan ut ur själva citykärnan och upp för kullarna i utkanten. Lummigt, mycket lugnare och ett område omgivet av exklusiva restauranger och dyra lyxbostäder. Inte svårt att ana sig till det klientel som bor och äter i dessa krokar.
Vi hoppade av bussen vid Piazzale Michelangelo. En utkiksplats där denna staty vakar över besökarna.
Statyn i all ära, men det var inte den vi och andra turister stannade för.
Det var detta. En underbar utsikt över staden Florens och härifrån fick vi betydligt bättre bilder på Il Duomo och Kampanilen.
Det blev ett stopp till och detta strax nedanför de höga kullarna.
Här tog vi ett glas vin och planerade vidare äventyr. Det var förövrigt så behagligt nu, att jackorna åkte av. Mitt emot restaurangen där vi intog vårt toscanska vin, ligger Giardino Bardini. En fantastisk vacker och enorm park. Inget är gratis och vi betalade villigt våra entrébiljetter och klev in genom portarna. Vi ångrar oss inte och är det någonstans i Florens ni definitivt ska betala entré, så är det här.
Här, precis som i den botaniska trädgården i Pisa, kändes det lite överblommat. Annars kanske inte blommor har högsta prioritet i utländska parker. Jag vet inte, men strunt i det, vackert så det förslog var det. På sina håll hade man en storslagen utsikt över Florens, man omgavs av ståtliga statyer, labyrinter av gröna buskar och vackra fontäner. Det enda negativa var att ingen av fontänerna var igång. Det hade verkligen förgyllt besöket.
Nedan ett bildspel på det vi såg, men självklart fanns det mer, mycket mer…
Efter besöket stod vi nu i den tilltagande värmen och väntade på nästa buss som skulle ta oss hela vägen till tågstationen igen. Vi hade sällskap av denna lilla gynnare som inte var särskilt rädd.
Innan bussen kom han man reflektera lite över arkitekturen som var lite av den märkligare arten. Spetsiga hörn på varje byggnad och man undrar varför och om detta inte är att slösa på utrymme, för inget rum kan väl möbleras när vinkeln inte verkar vara större 45°.
Man hann också reflektera över trafiken. Här dundrade bilar och vespor förbi i hög fart, till synes helt omedvetna om fotgängare och tvärgator.
Nåja, det var inte vårt bekymmer. Snart satt vi åter på tåget och denna gång med riktning mot Pisa. Ganska nöjda över dagen trots allt, även om irritationen nere på Piazza del Duomo var av den arten att det inte behövdes mycket..om ni förstår vad jag menar?
Nästa inlägg kommer också att handla om en avstickare från Pisa och i både min och frugans ögon den största upplevelsen under den här veckan i Italien.
