Kategori: Resor utomlands

Spetälskeön

Stefan2 kommentarer

Vi bokade bara en utflykt under vår vistelse på Kreta. Vistelsen som sådan skedde med vänner från olika generationer och var främst en hyllning till frugan som firade sin 50-årsdag. Därför var utflykter som kanske inte var anpassade för alla i sällskapet inte av högsta prioritet.

En blev det som sagt och tidigt på morgonen blev vi upphämtade av bussen utanför hotellet. Vi for in i en soluppgång som fick himlen och morgondiset att skimra i rosa, orange och andra färger. En oerhört vacker syn som helst bör upplevas i verkligheten och inte genom ord på en tämligen anonym blogg.

Cirka 90 minuter tog resan och den företogs på slingriga vägar mellan höga berg vars toppar sträckte sig mer än 2 000 meter upp mot himlen, djupa dalar och Medelhavets blå vatten som följde oss genom hela färden. Trots det vackra scenariot lät jag kameran ligga kvar i knät och detta med vetskapen om att det sällan blir bara att ta bilder genom ett smutsigt fönster i ett fordon som både svänger och kränger. Kanske att jag så här i efterhand ångrar mig lite, men bara lite…

Snart skymtade staden Elounda nedanför bergen och stans vita byggnader sträckte sig ut mot det lockande vattnet. Elounda kommer jag till senare, för det var ut på vattnet vi skulle.

Inte så långt dock. Cirka 20 minuter tog båtresan innan vi var framme vid dagens huvudattraktion. Ön Spinalonga, även kallas ”Spetälskeön”.

Turistmagneter är nu turistmagneter och trots den arla morgontimman (nåja, klockan han bli drygt 09:00 innan vi var ute på ön) var vi varken ensamma eller först.

Med på resan hade vi en kvinnlig guide. En grekiska som talade mycket bra engelska, så att vi som är någorlunda kunniga förstod vad hon sa. Lite svårare för lite äldre skandinaver dock. Hon var oerhört engagerad, mycket kunnig och berättade med stor upplevelse om ön och dess både spännande och tragiska historia. Kanske hon levde sig in lite för mycket, då informationen blev i mastigaste laget.

Därför har jag googlat lite och tänker återge lite av det hon berättade och det jag hittat. Det ska sägas att det blir en kort resumé och vill ni fördjupa er i ön Spinalonga får ni själva chansen att googla och se filmer på Youtube.

Spinalonga, eller Kalidon som ön egentligen heter, betyder ”lång tagg” på språket man talade när ön togs i bruk, venetianska.

Området där Spinalonga (jag använder det ordet) ligger var länge avfolkat, beroende på de ständiga räder som arabiska pirater utförde. I mitten av 1400-talet kom dock venetianarna till området och de började anlägga saltdammar, vilket fick folk att så småningom flytta dit. P.g.a. piraternas ständiga hot, började man på 1570-talet att bygga en befästning på ön. 1669 hade osmanerna (turkarna) erövrat Kreta, men Venedig som tidigare styrde ön fick behålla tre små öar i östra Kreta för att ha som baser på sina handelsrutter. Spinalonga var en av dem.

1715 föll dock de tre öarna i osmanernas händer och de började genast riva fortet på Spinalonga. 1903 lämnade de sista turkarna ön som då började användas för andra ändamål.

Spinalonga blev en spetälskekoloni dit man förde spetälska från hela Grekland. Här tar min resumé slut, för jag kan inte på några vis återberätta de spännande historier som vår kvinnliga guide förtäljde oss. Verksamheten, som var en av Europas sista spetälskekolonier, pågick till 1957 när den siste spetälske fick bege sig från ön. Nja, inte den siste. En man valde att stanna kvar på Spinalonga. En man som inte hade någon familj, inga släktingar och som var så illa däran av sin sjukdom att han insåg att livet utanför murarna skulle bli omöjligt att leva.

Tänk vad dessa murar skulle kunna berätta.

Vilka människoöden har inte levt på ön, vilka tragedier har inte utspelats, vilka hjältar har inte satt sina fötter på de stenbelagda gatorna och vilka sorger har inte ekat mellan väggarna…

Spinalonga återfinns numera på UNESCOS världsarvslista och av den anledningen försöker man återuppbygga stora delar av ön och visst har tidens tand tärt på ön.

Så många spännande byggnader att undersöka och fördjupa sig i, men det blev lite snålt om tid så detta hanns inte med. Ett litet museum finns också i nära anslutning till entrén, men det valdes bort p.g.a. tidsbristen. Tidsbristen som tillkom som en kombination av vår guides stora engagemang och vår klantighet då vi missuppfattade tiden med 30 minuter.

Det blev en snabbis in i den lilla kyrkan, uppför trapporna till sjukhuset och förbi bostaden där Spianlongas advokat och läkare bodde.

Sedan var det bara att bege sig genom gången till entrén och ut till de väntande båtarna.

Innan vi lämnade Spinalonga för gott, tog båten oss med på en tur runt ön som inte är mer än 400 m lång och 200 m bred.

Tillbaka från turen till Spinalonga, bjöds vi på trerätters middag på en restaurang intill båtbryggan. Därefter hade vi cirka 40 minuter som vi kunde spendera fritt. Några passade på att bada, andra tog chansen att se sig omkring i den lilla staden Elounda där vi befann oss. Vi tog chansen att se oss omkring.

Elounda finns det i sig inte mycket att orda om. Staden i sig har tusentalet fast boende, men mångdubblar sitt invånarantal under högsäsongen. Staden ligger väldigt vackert med höga berg på ena sidan och Medelhavet på den andra. Man kommer också till staden genom en slingrande brant väg nedför bergen, från vilka man har en vidunderlig utsikt.

En sak som ändå skiljer Elounda från övriga städer på Kreta, är att här finns en stor andel femstjärniga hotell som gör staden till en av de lyxigaste i hela Grekland. Därav kan man möta celebriteter som filmstjärnor, idrottsstjärnor, rockstjärnor, kungligheter och andra högdjur på gatorna. Vi gjorde det inte…tror jag. Emellanåt hålls också olika internationell toppmöten i staden.

Vill man se riktiga sevärdheter, finns bara denna kyrka i själva staden…

…men beger man sig lite upp i bergen ovanför staden finns en av världens mest heliga grottor, Dikteon-grottan som ligger på 1 000 meters höjd. Här sägs enligt mytologin att guden Zeus föddes och inne i grottan kan man se ett mystiskt grönskimrande ljus som ingen kan förklara. Se bild

Annars handlar mycket om sol & bad, precis som på de flesta orter längs Kretas kust.

Grekiska är varken lätt att förstå eller tyda. Vad som står på skylten nedan har jag inte den minsta susning om. Misstänker ändå att det har att göra med alla nakna kvinnor som låg och solade och som log så snällt när jag gick runt med kameran.

Vi avreste från Elounda, men tog oss inte så långt innan vi svängde nedför bergen och mot staden Agios Nikolaos.

Staden är något större är Elounda och lever också den på turismen. Fast här dominerar ryssar, vilket inte minst märks i butikerna där man säljer svindyra pälsar. Vilken normal människa köper päls i ett land där temperaturen klättra upp mot 40° och sällan under 20?

Staden är annars mest känd för den mycket lilla sjön Voulismeni, som ligger mitt i staden och statyn Moder Europa.

Staden är mycket kuperad. Vill man ta sig från hamnområdet till övriga staden är det branta backar att köra uppför och lika branta trappor att gå.

Stoppet i Agios Nikolaos var inte så långt och vi hann bara strosa lite och ta varsin drink, innan färden mot Rethymnon återupptogs. Lika långt tillbaka, lika storslagna vyer, men lite tröttare. Läs gärna vidare, för…

…två filmer från och om Spinalonga har jag funnit mer intressanta än andra. Se dem gärna.

Nästa film är på grekiska, men klicka på kugghjulet (inställningar), välj Undertexter, Översätt automatiskt och sedan svenska.

Svettigt värre

Stefan2 kommentarer

På nästan varje semesterresa brukar jag vilja ta en egen promenad och utforska området där vi håller till med bara kameran som vän. Rethymnon var förstås inget undantag.

Vill man ägna mer tid åt fotografering är det av respekt för medresenärerna, som annars skulle tvingas vänta in mig vid varje fotogenetiskt objekt. Dessutom är dessa ensamma promenader bra för att slippa stressen vid dessa objekt när andra står en bit ifrån och bara väntar.

Jag ägnade en eftermiddag och kväll åt en promenad in till Rethymnons gamla stad, där jag besökte både charmiga gränder, livliga restauranger, marinor och ett medeltida fort.

Jag började vandringen med en middag på en närliggande restaurang. En tidig middag vill säga och detta för att slippa sitta i svettiga kläder bland andra matgäster, för svettig i ordets rätta bemärkelse blev jag under den långa promenaden.

Efter middagen som bestod av en pizza och två kalla öl, travade jag över vägen och in på strandpromenaden. Halvvägs mellan restaurangen och gamla stan vände jag mig om och knäppte av denna bild över delar av det område som är vikt för butiker och just restauranger. Den väldiga stranden och hotellområdena ligger en bit till vänster om denna vy.

Den biten av stranden ni ser är egentligen inte till för badande, vilket också står på skyltar. Där har vi åter detta med regler som man i dessa länder ibland rycker på axlarna åt.

Vid marinan som ligger i anslutning till gamla stan har sitt givna landmärke, ljusfyren ute på piren.

Ska man nu besöka gamla stan, kan man från marinan välja att gå till vänster eller till höger. Går man till vänster, går man rätt in i ett myller av människor som är på väg in och ut från butiker, restauranger och andra turistfällor. Går man istället till höger kommer man till en betydligt lugnare del av området. Förvisso finns det butiker och restauranger också här, men de är färre till antalet och tempot är inte lika kaotiskt. Dessutom kommer man närmare lokalbefolkningen och den kanske största attraktionen i staden.

Fast först måste man passera en område med en rad restauranger som ligger fint intill vattnet. Färsk fisk är deras specialitet, men det går förstås bra att få annan mat också. Lite dyrare, lite fler av dessa jobbiga inkastare, men visar man att intresset är obefintligt får man ofta vara ifred.

Som sagt är denna del av gamla stan fylld med smala och charmiga gränder. De flesta av dessa passerar förbi lokalbefolkningens bostäder och man kommer väldigt nära. Kanske inte direkt läge att ta upp kameran och fota rätt in i andra människors lägenheter. I andra gränder samsas små restauranger med caféer och en o annan butik. Fast helt fri från biltrafik är inte heller denna delen av Rethymnon.

Nu hade jag bestämt mig för att gå en lång promenad och denna tog mig runt det berömda fortet. Jag begav mig av från gamla stans smala gränder och upp på en gångväg som slingrade sig ovanför det blå havet som var ganska ystert denna eftermiddag.

På andra sidan tronade fortet upp sig på sin klippa.

Det tog ett tag att ta sig runt och hela vägen kunde man blicka ut över vattnet och den bedårande utsikten över bukten och bergen på andra sidan. Nu var det dags att ta sig upp till fortet och eftersom fortet (Fortezza of Rethymnon) ligger på ett berg, måste man självklart ta sig uppför. Det skedde på branta vägar och ännu brantare trappor. Som gjort för en som redan var genomsvett i den 32-gradiga värmen.

Innan ni får se några av de bilder jag tog, ska ni få lite information.

Namnet Fortezza är italienskt och betyder fästning. Ordet kommer sig av att fortet byggdes av venetianerna på 1500-talet när republiken Venedig ockuperade Kreta.

Redan innan fortet uppfördes fanns här en försvarsanläggning, som bysantinerna (det östromerska riket) hade byggt som försvar när de ockuperade området mellan 1000 och 1300-talet. Efter att Venedig intagit Kreta och man gjort Rethymnon till en viktig hamnstad, påbörjade man bygget av en befästning runt staden. Denna befästning var dock inte tillräckligt stabil och staden Rethymnon ådrog sig stora skador när ottomanerna (turkarna) angrep ön i mitten av 1500-talet.

1573 började man därför bygget av ett nytt fort, uppe på kullen Paleocastro där det ligger idag, och detta stod färdigt 1580. Ända fram till 1646 stod fortet och Rethymnon pall mot ottomanernas angrepp. Under det femte venetianska/ottomanska kriget kunde en stor flotta ockupera staden och invånarna flydde innanför fortets murar. Sjukdomar, brist på mat, vatten och ammunition, gjorde att venetianerna slutligen gav upp.

Slottet var i bruk ända till början av 1900-talet, men är idag en turistattraktion som bl.a. innehåller det arkeologiska museet.

Vill man besöka fortets innandöme måste man betala. Jag hade gärna gjort det, men min allt svettigare kropp gjorde att jag avstod. I efterhand kan det tyckas synd, då vi förmodligen inte kommer att återvända hit. Jag får nöja mig med bilder och filmer som finns tillgängliga på nätet.

Den här gigantiska porten fotade jag enkom för att visa dess storlek. Inte utan att man undrar över storleken när man vet att sydeuropeiska människor generellt är kortare än oss i norra Europa och på tiden när fortet byggdes, torde de ha varit ännu kortare.

Det fanns ännu ett skäl till att jag inte betalade entré till fortet. Solen började sänka sig över Kreta och jag ville gärna ta bilder på den fantastiska solnedgång som visade sig över Rethymnon varje kväll.

Jag snabbade på stegen genom gamla stans smala gränder och tillbaks till ljusfyren på andra sidan. Den hade nu skiftat färg och fått den lite varmare kulören som uppstår när solen står lågt på himlen.

Det går fort när solen går ned på dessa breddgrader och snart badade hela marinan i ett härligt sken.

På vägen tillbaks till hotellet vände jag mig om och blickade ut över gamla stan, fortet och himlen som nu intagit en härlig orange färg.

Ganska nöjd anlände jag hotellet strax efter 20:00, några minuter efter frugan och övriga i resesällskapet som hade ägnat eftermiddagen åt lite bad och shopping.

Hur långt jag gick under denna tur vet jag inte, men stegräknaren stod på 22 000, lite drygt, så det blev ett bra tillskott till den stegtävling som fortfarande pågår. Jag hade nog svettats bort någon liter, så det var tur att jag höll vätskebalansen uppe med 1 liter öl innan avfärden och 1/2 liter när jag kom hem.

 

 

Hotellet och staden

Stefan2 kommentarer

Det var vårt andra besök i detta land och det andra besöket på en av de hundratals öar som illustrerar en av världens vackraste skärgårdar.

Förra besöket var på den mindre och kanske något charmigare Skiathos. Årets besök, som tillkom för att fira frugans 50-årsdag, var på den betydligt större och mer kända ön Kreta.

Bodde gjorde vi på hotellet Ibiscos Garden i Rethymnon

Ett trevligt litet hotell och framför allt barnvänligt. Vi hade två barn, två och fem år gamla, med i resesällskapet och det fanns något för dem att sysselsätta sig med under hela dagarna. Den äldre generationen var i det avseendet inte lottlösa den heller, fast genom andra aktiviteter.

Ibiscos Garden är förvisso inte märkvärdigare än andra hotell i samma prisklass. Man vet vad man får helt enkelt. Det som skiljer hotellen åt är ofta läget. Det här hotellet ligger strax nedanför ett berg och det finns ingen bebyggelse bakom. Däremot ligger det intill en liten, men väldigt trafikerad väg som man måste ta sig över när man ska till stranden. Trafiken hörs dock inte, om man nu inte får rummen på gaveln ni ser till vänster på bilden ovan. Lite drygt 100 m har man till stranden, ett antal hundra meter till själva stadskärnan, men både butiker och restauranger finns inom vänligt gångavstånd för både gamla och barn.

Havsutsikt då? Nej, om man nu inte bor på någon av de översta våningarna eller i de två byggnader som ligger högst upp i backen. Hotellet består av flera byggnader, varav butik, bar, restaurang och den stora poolen ligger i de två nedersta.

Inte så mycket mer att säga om hotellet. Trevligt som sagt, välskött och ett tämligen bra läge.

Om Staden Rethymnon finns mer att berätta. Det är Kretas tredje största med sina cirka 40 000 invånare och ligger på den norra sidan av ön, ganska mitt emellan de två största städerna Chania och Heraklion.

Bilden nedan föreställer Rethymnons stadsvapen.

Den trafikerade gata som går framför hotellet är också huvudgatan som går från väster till öster. Annars är det förstås strandgatan som trafikeras mest, fast då mer av taxibilar, bussar, hyrbilar, turistfordon och en o annan lokal bil eller motorcykel. Stoppskyltar, hastighetsskyltar och trafikljus respekteras inte alltid, så det gäller att se upp när man ska gå på övergångsställen.

Annars är förstås den gigantiska stranden stadens mest kända del. Den är lång och kantas av butiker, barer och restauranger. Det verkar blåsa ständigt och gjorde så varje dag vi besökte den, ibland mer och ibland mindre. Det gjorde inget, tvärtom då det fläktade skönt i kontrast till den varma luften. Dessutom utgör höga vågor en förnöjelse för både gammal och ung.

Skulle jag uppskatta, skulle jag uppskatta att stranden är 4-5 kilometer lång och längs hela vägen står solparasollerna på parad, olikfärgade efter de ägarna. Blått och orange var färgerna på parasollerna vi utnyttjade.

Till marinan, gamla stan och själva centrum var det en promenad på cirka 1 kilometer. En promenad som för min del innebar en nyduschad, men kropp och rena kläder med svettfläckar som lyste mörkt på de ljusa kläderna. På vänstra sidan vägen kantades trottoaren av barer, restauranger, inkastare, butiker och den undvek man i största möjliga mån. På andra sidan låg den betydligt lugnare och trevligare strandpromenaden, vilken vi tog de gånger vi besökte den livligare delen av Rethymnon.

Gamla stan tänker jag inte orda så mycket om nu, den delen får ett alldeles eget inlägg. Kan nämna att man kommer närmare det riktiga Kreta om man besöker den norra delen av gamla stan, än den södra och framför allt jämfört med den turistanpassade delen. Hamnen nedanför gamla stan kantas av restauranger som främst har nyfångad fisk på menyn, men ska man äta lite billigare ska man bege sig ut bland gränderna. Min syster och svåger tror jag inser detta idag. Utsikten och inramningen är det dock inget fel på.

Det är kuperat i Rethymnon, vilket inte minst märks i just gamla stan. Fast i andra städer vi besökte var det än värre och inget för människor med dålig ork och onda knän. Fast nu behöver man ju inte ta sig till just de delarna av städerna. Gatorna kring stränderna och shoppinggatorna räcker bra.

Många länder har något vi i Sverige saknar. Ett folkliv, där den inhemska befolkningen umgås ute istället för att sitta ensamma hemma. Gammal och ung umgås under trevliga former och det känns betydligt mer gemytligt än i Sverige där vi är ganska generationshämmade och hemmasittande.

Tyvärr hade jag inget stativ med, så en vy över vattnet blev till ett rejält misslyckande, vilket även en hobbyfotograf vågar erkänna. Fast i konstnärskretsar skulle motivet säkerligen belönas med tummen upp och ryggdunkningar.

Gamla stan är ett virrvarr av smala och mysiga gränder. Jag återkommer som sagt, men visar redan nu hur det kan se ut när mörkret sänkt sig.

Fortezza är ett gammalt fort som uppfördes 1573 av de venetianska ockupanterna och är en av stans stora sevärdheter, både under dags- och kvällstid. Upplyst ligger det där längst ut på udden och dit återkommer jag i kommande inlägg.

Från vägen som går runt fortet kan man se ut över bergen och Medelhavet. Dit gick man gärna om man vill se solnedgångarna över Rethymnon, för de var verkligen magiska. Lite möda och mycket svett, men det var värt varje steg och liten svettdroppe.

Fast från en av våra favoritrestauranger, inte långt från vårt hotell, var utsikten knappast sämre när vi intog en god middag som slukades tillsammans med ett par kalla Mythos och den efterrätt med tillhörande Raki eller Ouzo man alltid bjöds på.

Så långt om hotellet och staden, men förutom gamla stan, stranden och fortet finns annat att se för den mer nyfikne och kulturintresserade.

Vid fortet finns också ett arkeologiskt museum med fynd som sträcker sig tillbaks till romartiden. I utkanten av gamla stan finns också ett historiskt museum med över 5 000 objekt. Här visas lite modernare objekt från 1700-talet och fram till våra dagar. En stor utomhusbiograf finns i gamla stan. Fast passa er. Utländska filmer dubbas på grekiska och en liknande bisarr upplevelse hade vi i Mexiko, när vi på rummet skulle se en klassisk Clintan-film, dubbad till franska och med textad på spanska. Det finns också religiösa byggnader, allt från kristna kyrkor, kloster till moskéer. De flesta uppförda av olika ockupationsmakter som genom åren sett Kreta som sitt.

Kreta blev självständigt först 1898, då man också valde att tillhöra Grekland framför Turkiet eller någon annan av de muslimska staterna vid Medelhavet.

Vill man hyra bil finns det också kulturhistoriskt intresse att finna en bit utanför själva Rethymnon. Det gjorde inte vi och så vidare kulturella var vi överhuvudtaget inte under resan. Bara lite och till det återkommer jag också.

Fast nästa inlägg handlar om dramatik, något vi fick erfara på hotellet.

 

Miami Beach – Everglades

Stefan7 kommentarer

Under vår vistelse i Florida gjorde vi bara en utflykt och den gick till Everglades.

Denna väldiga nationalpark på 1 900 km² syns vidsträckt från planet när man går in för landning på Miamis flygplats. Frugan och jag var här redan 2009, men ville gärna återkomma i sällskap med syster och svåger. Det tog knappt 40 minuter från hotellet till Everglades Holiday Park, varifrån vi skulle bege oss ut i det väldiga träskområdet.

h16_307

Det gjorde vi i airboats där relingen bara var några decimeter ovan vattenytan. Min syster som har lite ormfobi hajade till redan på bussen när chauffören berättade lite om området och dess fauna med 26 ormarter, däribland pytonormar och anakondor. Vi sätter oss i båtarna, lägger ut och bara efter tio meter säger föraren av båten att framför oss har vi en orm och där, lite till höger om båten, simmar en orm med huvudet 2-3 decimeter ovan vattenytan. Vilken art vet jag inte och tyvärr satt jag så att jag inte kunde fånga ormen med kameran.

I detta väldiga område finns inte bara ormar. Här kan man också se fåglar av alla de slag, tvättbjörnar, pumor, leguaner och så givetvis de stora attraktionerna, alligatorer. Everglades befolkas inte bara av alligatorer, utan Everglades är det ända område i världen där alligatorer samsas med både krokodiler och kajmaner. De bägge sistnämnda är dock både ovanliga och håller till i områden dit turister sällan tar sig.

h16_310

Ut i vattenlederna bar det och man kan bara ana alla nyfikna ögon som betraktar oss människor från vassen och träddungarna.

h16_309

Fåglar var det som sagt gott om, men det är inte så enkla att fånga där man sitter med taket nära inpå huvudet och blicken riktad mot vattnet där man hoppas få se både alligatorer, ormar och annat som rör sig i vattnet. Några gick ändå att fånga, även om den jag helst ville föreviga var snabb som attan att försvinna bakom horisonten varje gång jag höjde kameran mot skyn, den vithövdade Caracara-falken. Synd, synd och det var väl det närmaste jag kom en någorlunda acceptabel bild på fåglar i luften.

h16_312

Annars såg man gott om sjöfåglar och det var inte utan att man funderade över om dessa insåg vilka varelser som lurar i vassen och under ytan.

h16_316

Air-båtarna cirkulerade ute i träsket på jakt efter det turisterna vill se…

h16_314

…och när någon av förarna ropar in att man har alligatorer i sikte, drar båtarna dit i hög fart. Dock inte så hög att något riskeras och man har också respekt för varandra så att turisterna får se så mycket som möjligt. Man låter därför båtarna åka in en och en i området där alligatorer setts, medan övriga båtar cirkulerar en bit ifrån i väntan på deras tur. Ett kaos av båtar och nyfikna turister skulle nog också skrämma djuren så att de inte vågade sig fram.

h16_315

Det dröjde innan vi fick se några alligatorer och minns jag inte fel var det frugan som upptäckte den första. Ansikten vändes mot vattnet och där kom den simmande…

h16_318

…rakt mot båten på bara några meters håll. De kan vara svåra att se bland vattenväxterna och ligger de bara några decimeter under ytan är det näst intill omöjligt. Det här var den första alligatorn vi såg under den timslånga turen, men det var inte den sista.

h16_319

h16_320

Det är alltid något extra att se vilda djur i dess rätta element. Spelar ingen roll om det är alligatorer i Florida eller stora älgtjurar på en åker i Södermanland. Alligatorer skulle vi få stifta närmare bekantskap efter båtturen. Då väntade en kort show med en av deltagarna i den berömda TV-showen ”Gator Boys”. Ni som har Animal Planet i ert utbud har säkerligen sett showen och grabbarna i den.

Innan showen kunde vi betrakta alligatorer på nära håll, givetvis bakom galler. Kan tyckas inhumant att hålla djur inlåsta på en relativt trång yta, trängre än normalt då man håller på att bygga en stor anläggning bara några meter ifrån. Dock ska man veta att alligatorerna som finns i parken har räddats från en säker död. De har nämligen hämtats upp i människors trädgårdar, på golfbanor och i centrala delar av de städer som ligger i närheten av Everglades. Här vårdas de och sköts om på ett kärleksfullt sätt av människor som vet att ta hand om djur på bästa sätt. Huruvida djuren släpps ut i träskmarkerna efter en tid i fångenskap vet jag i ärlighetens namn inte. Det var möjligen en information vi fick, men som jag i sådana fall missade.

h16_321

h16_322

h16_323

Snart äntrade en av deltagarna i ”Gator Boys” scenen och inledde en show där han också berättade lite om parken, om alligatorerna i den och just varför de befinner sig där och inte i träsket femtio meter bort.

h16_324

Den här killen heter Christopher Gillete och han kan man följa på Instagram under namnet GatorBoys_Chris Väl värt ett besök då han inte bara hanterar alligatorer i Everglades, utan också andra djur från hela världen som han förevigar med sin kamera. Mycket fina bilder förövrigt.

h16_325

Att sticka in näven i munnen på en alligator är inget att rekommendera. Det gjorde han och smällen när käkarna slog igen ekade ganska högt bland åskådarna. Handen befann sig då inte mellan käkarna, utan några centimeter utanför. Att lägga hakan på överkäken är heller inget att rekommendera, inte ens efter 3-4 midsommarsnapsar, men det gjorde Christopher.

h16_327

När frugan och jag besökte Everglades under vårt besök i Fort Lauderdale 2009, var vi också på en show. Dock inte här, utan en bit ifrån. Den parken och den showen som också innehöll ormar och möjligheter att hålla i en alligatorunge, var större. Jag förstår dock att den här parken var under ombyggnad och att vi därför bara bjöds på en del av den show man annars visar.

Innan bussen återvände till Miami Beach hade vi en dryg halvtimmer på oss, där vi kunde gå runt, ta lite bilder, shoppa och fika. Jag valde att traska runt lite i omgivningen där nya turister stod i kö för att ge sig ut med båtarna.

h16_330

h16_331

Där jag också upptäckte denna, något ovanliga trollslända. Fyra vingar brukar väl inte vara brukligt hos våra svenska, eller…?

h16_329

Jag hann med en liten glass trots allt och precis som i Sverige hade gästerna sällskap av hungriga fåglar. De här var dock något större och vackrare än de snyltande gråsparvar och kajor som sitter på borden och spanar efter smulor här hemma i Sverige.

h16_334

h16_333

h16_332

h16_336

Något vi heller inte är vana vid från Sverige är att påfåglar springer mellan borden och blänger nyfiket på oss människor.

h16_337

h16_342

h16_340

Det blev en trevlig dag, även om jag gärna hade önskat att få föreviga fler än de jag nu fick. Falken har jag tidigare nämnt, men en orm, en puma eller den färggranna leguan som solade på en gren intill vattnet, men som jag inte hann få med innan båten försvann bakom en krök.

Läs mer om Everglades här, Everglades Holliday Park här och om TV-showen Gator Boys här.

 

 

Miami Beach – Matthew

Stefan6 kommentarer

Veckorna innan vi reste till USA präglades nyheterna i Sverige av den orkan som växte sig allt starkare ute på Atlanten. Alligatorattacker, slukhål och zica-virus till trots, orkanen Matthew kändes som det största hotet mot Miami och vår semester.

När vi satt på planet till New York, under vår vistelse i denna världsmetropol och även de första dagarna i det varna Miami Beach, kändes faran avlägsen, väldigt avlägsen. Vi såg dock på nyhetssändningarna varje dag och insåg att Florida, inklusive Miami, låg i orkanens väg och vi såg bilder på förödelsen i Haiti och omgivande öar när Matthew slog till med all dess kraft.

Orkanen Matthew var den värsta som drabbat området på över 300 år och redan innan den närmade sig Florida hade hundratals människor omkommit på de karibiska öar där orkanen drog fram.

Inte utan att det fanns både oro, rädsla och lite spänning i hela utvecklingen. En dag mötte vi hotellmanagern på Marseille som stannade upp, pratade med oss, var nyfiken på varifrån vi kom, bjöd in oss på grillkväll en av kvällarna vi var där och som frågade oss: ”Are you afraid of the hurricane? Don’t be. We have not been hit by hurricanes in decades, the usually pass us by miles”.

Lugnade ord från någon som vet.

Nåväl, dagen när Matthew skulle slå till mot fastlandet närmade sig. Dagarna framför tv-apparaten på rummet visade en osäkerhet om Matthews bana. Ena stunden skulle orkanen passera utanför Floridas kust, nästa skulle den dra in i området där vi befann oss och en rapport talade om att orkanen skulle passera Miami, fortsätta upp längs kusten, för att sedan återvända och dra in över Florida med än större kraft. Förstår ni spänningen vi upplevde?

Så här såg det ut i nyhetssändningarna.

1

Den röda färgen markerar orkanens öga och med tanke hur det kom att blåsa i Miami Beach, förstår jag att de boende i de mer rödfärgade områdena upplevde ett rent helvete. Som mest uppnådde Matthew en styrka på 64 m/s, att jämföra med stormen Gudruns framfart i Sverige 2005, där vindstyrkan uppgick till 33 m/s som mest.

Egentligen förstod vi snart att Miami skulle befinna sig utanför orkanens väg mot Floridas fastland, men som alla vet är vädret lynnigt och ingen kan med säkerhet fastställa en orkans väg och vilka konsekvenser den för med sig. Så här såg de sista prognoserna ut och som ni ser ligger inte Miami i dess förutspådda bana.

2

Vad innebar då det här för oss?

Morgonen samma dag orkanen skulle slå till mot Florida, gick vi till vår butik för att inhandla frukost. Det var stängt, lika stängt som merparten av butikerna. Samtliga butiker och restauranger hade dessutom spikat upp träskivor för fönstren och placerat sandsäckar utanför entrédörrarna.

h16_299

Vi hittade i alla fall ett öppet café där vi kunde inhandla en kopp kaffe och färsk smörgås med allehanda pålägg. De hade bara öppet någon timme på morgonen, så vi hade tur. Annars var det ganska öde och t.o.m. vår favoritrestaurang tvärs över gatan låg öde, trots att de hade öppet dygnet runt.

I hotellet hade de satt upp lappar om eventuella evakueringsvägar om olyckan vore framme. På TV:n talade Floridas guvernör om evakuering av tiotusentals invånare och via mobilen kunde vi läsa i svenska nyheter att UD hade beredskap. Samtidigt som det var lite skrämmande fanns det en liten kittlande nerv av spänning. Vem av er har befunnit sig i närheten av en orkan. Jag vet att någon av er som läser detta var närvarande vid tsunamin i Thailand och kan vittna om saker ingen ska behöva uppleva. Skillnaden är att den slog till utan förvarning, här i Florida väntade vi bara på att olyckan skulle slå till.

Från vårt hotellfönster kunde vi se hur vinden tilltog och redan på morgonen gick myndigheterna ut med att stranden var stängd och varningar om att ingen skulle bege sig dit. Det är givetvis svårt att återspegla situationen i stillbilder, men det blåste ganska kraftigt redan på morgonen.

h16_300

Kite-surfarna ignorerade varningarna och upplevde säkerligen ett Eldorado där ute bland vågorna. Vi respekterade varningarna och höll oss inne under dagen. Dock gick vi ned till entréplan från vars restaurang vi blickade ut över huvudgatan som gick utanför. Det kom några riktiga regnskurar som förvandlade gatan till en rinnande flod på bara några minuter. Ni som varit i tropiska områden vet att regnet kommer plötsligt, slår till med all dess kraft och slutar lika tvärt.

h16_302

Det fanns människor som uppenbart var tvungna att bege sig ut…

h16_301

…och de blev snart lika blöta inpå kroppen som de kläder de tagit på sig för att bemöta regnet.

h16_303

Vad gör man på ett hotellrum när man befinner sig på ett semesterparadis? Det varierar säkert, men i vårt resesällskap tar man några öl, några glas vin och spelar några omgångar Yatzy i de mästerskap vi alltid fördriver tiden med på dessa resor.

h16_304

Vi brukar ha ett mästerskap när vi gör dessa bröllopsresor och resorna brukar krönas med att segraren bjuds på middag, en drink eller något annat av värde. Vem som vann denna resas mästerskap? Ja, det förblir en hemlighet, men det var inte jag, det var inte min fru och det var inte min svåger.

Några av oss hade fått sms och kommentarer på Instagram där man uttryckte sin oro och vädjade om att vi skulle vara försiktiga, helst komma hem till Sverige, men vem kan komma hem när samtliga flyg är inställda?

Natten närmade sig och TV:n stod på hela tiden för att vi skulle kunna ha koll på Matthews väg mot fastlandet. Att döma av prognoserna skulle orkanen visserligen slå till mot Florida med all sin kraft, en 4:a på den 5-gradiga skalan, men flera mil norrut. Frugan var märkbart påverkad och satt vaken i sängen långt in på småtimmarna. Själv kände jag mig trygg och somnade ganska ovaggad, förutom de gånger jag vaknade av att TV:n stod på, lamporna lyste och frugan satt upprätt i sängen och inväntade hotellpersonalens utrop om evakuering.

Det skulle visa sig att Matthew gick in över fastlandet flera mil norrut, över Fort Lauderdale där frugan och jag var på vår förra USA-resa. Vad innebar Matthew för oss, annat än stängda affärer och varningar? Egentligen ingenting. Uppe på rummet varken man märkte, kände eller hörde något av den kraftiga blåst som rörde sig i utkanten av orkanen. Inte ens strömmen gick och snart nog förstod man att hotellmanagern Lloyd fick rätt i sin profetia. Miami Beach klarade sig helskinnad.

Morgonen efter var allt sig likt. Inga raserade byggnader, inga översvämningar, inga rapporter om omkomna och inga nedfallna palmer. Vi tog vår dagliga morgonpromenad till butiken och det ända som påminde om orkanen var lite nedblåsta palmblad som morgontidiga gatsopare höll på att samla ihop.

De vackra soluppgångarna var sig lika, kanske att de ändå förevisade om det som varit då de riktiga färgerna kändes mer matta och utslätade.

h16_305

T.o.m. de stora fartygen som var på väg till och från Miami passerade som om inget hade hänt.

h16_306

Det blev inte den katastrof som förutspåtts och på TV:n kunde vi se det ena reportaget efter det andra från städer längs Floridas kust där Matthew slog till. Fort Lauderdale (cirka 4 mil norr om staden), West Palm Beach, Daytona Beach, Jacksonville, Charleston och sedan ut ur delstaten och in i South Carolina. Områden där man inte hade lika stor tur som i Miami.

Så här kunde det se ut i nyhetssändningarna när Matthew slog in i Jacksonville, några mil norr om Miami.