Det bjöds på rikligt med regn i Nyköping under helgen som var, men mellan varven bjöds vi också av en sensommarvärme som var riktigt härlig att åtnjuta.
Vi utnyttjade lördagsförmiddagen med att åka till Nyköpings kanske vackraste och populäraste rekreationsområde. En resa som bjöd på en del överraskningar.Läs mer »
Kustbandet tänker ni och leder tankarna till något lokalt dansband bestående av medelålders män. Kustbandet för mig har dock inget med musik att göra, utan med den sträcka av Sörmlandskusten som ryms inom det område som förr tillhörde Tystberga kommun, min uppväxtort.
Längs med detta korta kustband finns en del pärlor. En del är välkända, andra mer okända. En del är mer välbesökta, andra mindre. Idag utforskades delar av denna vackra kust och några av dess pärlor.Läs mer »
Efter att ha genomlidit en arbetsvecka i Medelhavstemperatur var det givet att lördagen skulle vikas till sol och bad.
I torsdags kväll tog vi en tur till ett populärt insjöbad strax utanför Nyköping. Där hade man kastat alla tankar på corona och social distans åt sidan. Långt mer än 50 personer trängdes på den relativt lilla badplatsen denna fantastiska sommarkväll. Varken frugan eller jag premierar sötvattenssjöar eller trängsel på badstränder. An den anledningen for vi åt andra hållet och ut mot Östersjöns salta vatten och en annan populär badplats.Läs mer »
Då var det dags för det sista inlägget om vår veckolånga resa till Kroatien och Split. Fast som jag skrev i första av dessa inlägg så bodde vi inte i själva Split, utan i den lilla sömniga förorten Podstrana.
Hotellet heter Le Meridien och är ett lyxhotell värt namnet. Som jag skrev finns här allt för alla och syftet med dessa typer av hotell är att man egentligen aldrig ska lämna dem, förutom när man ger sig ut på upptäcktsfärder.
Själva lobbyn strålar lyx. Nu var det inte högsäsong och hotellet kändes inte fullt på några vis. Dock fick man passa på att ta bilden nedan under tidig morgon då merparten av gästerna sov eller satt och intog frukost i restaurangen.
Rummen var väldigt trivsamma. Vi kom in i ett stort vardagsrum efter att ha passerat en rymlig garderob och där fanns soffor, fåtöljer och en tv. Därifrån gick man in i ett rymligt sovrum och innanför det låg ett stort badrum med både badkar och duschkabin. Längs med hela hotellrummet löpte också en stor balkong med bra utsikt över området.
Satt vi på balkongen och tittade till höger såg vi den höga delen av hotellet, lobbyn och det som under högsäsong är ett casino, men som nu användes som konferenslokal.
Tittade vi rakt fram såg vi en av matsalarna, inomhuspoolen, spat och gymmet.
Sneglade vi sedan till vänster såg vi utomhuspoolen, hotellets badstrand och bort mot själva Split.
Hotellets tre matsalar utnyttjade vi flitigt, inomhuspoolen (på bilden nedan) och gymmet bara enstaka gånger.
Baren utnyttjade vi desto fler gånger och i stunder när det var ledigt vid borden till dess uteplats kunde vi njuta av kalla drycker med en underbar utsikt över Adriatiska havet.
Vi lämnade dock hotellet vid några tillfällen och då menar jag inte bara de gånger när vi gjorde utflykter till staden Split och de områden ni kunnat läsa om i tidigare inlägg. Det blev en del promenader längs med strandpromenaden, där det var än mer påtagligt att säsongen ännu inte hade dragit igång. Arbeten pågick vid barer, restauranger och hotell. Solstolar stod uppställda längs den steniga stranden, men få om ens någon nyttjade dem.
Förutom fåglar var djurlivet kring hotellet ganska återhållsam. Desto fler träd, buskar och blommor. I all min okunnighet om florans värld, så har jag ingen susning om namnet på de tre växter ni ser nedan. Det var de som var mest talrika längs strandkanten.
Bad då, blev det något bad? Jadå, både i pool och hav. Jag brukar säga att i pooler svalkar man sig bara, i havet badar man.
Inomhuspoolen nyttjade frugan och jag bara vid ett tillfälle och just den dagen var det lite mulet, svalt och lite regn föll från himlen. Utomhuspoolen utnyttjades desto mer och där kunde man flyta och titta ut över strandpromenaden, havet och bort mot Split.
Det blev bara ett dopp i havet. Temperaturen låg på cirka 18-19° och det var helt okej under de sista dagarna när temperaturen i luften passerade 20°. Annars tillbringade vi en del tid i hotellets solstolar nere på stranden.
Nu tänker ni att hotell Le Meridien beboddes av idel badkrukor. Ingen badar på bilden ovan och solstolarna gapar tomma. Lugn, bilden är tagen under en av våra tidiga morgonpromenader och som jag skrev i första inlägget från resan, var det befriande skönt att slippa alla soltörstande turister som ilade ned till stranden klockan 06:00 för att tinga platser med sina handdukar.
Annars är det en fröjd att bada i Kroatien, vilket vi gjorde betydligt mer under vår resa hit 2014. Förvisso består stränderna av små, vassa stenar och i vattnet måste man ta sig på lika vassa stenar innan man kommer ut på lite djupare vatten. Fast vattnet, det vattnet. Klarar är det svårt att hitta i Europa och det beror givetvis på att sten är det dominerande underlaget och inte sand. Vattnets färg pendlar också mellan blått och grönt, beroende på om solen skiner eller molnen skymmer den.
Ibland satt vi på en solig balkong där vi tog något gott att dricka, samtidigt som vi kunde se bort mot regnväder som drog in över Split några kilometer bort.
Vi hade tur med vädret. Ett riktigt regnväder passerade vårt hotell, men mestadels klarade vi oss helt från regn. När regnet försvunnit över Split och solen gjorde sitt bästa för att återta himlen, kunde man sitta på balkongen med sin kamera och med telezoomens hjälp få ganska vackra bilder.
Jag hade ett mål när jag kom fram till hotellet första dagen. När vi landade på Splits flygplats och satt i bussen på väg mot hotellet, lyste en stor och klar fullmåne över havet. En sådan scen måste man uppleva för att förstå, men den månen gav jag mig sjutton på att fånga. Tror ni detta skedde? Icke, trots att jag stod redo med både stativ och kamera inställd på rätt värden. Vet fortfarande inte hur detta gick till, men någon fullmåne fick jag inte med mig hem. Fick nöja mig med bilder på den blå timmen och dessa har väl en tjusning i sig, men den månen alltså…
Nedanför hotellet ligger en marina och vid denna marina stod lyxyachterna tätt intill varandra. Ger mig tusan på att det kostar en normal svensk årslön bara att ge sig ut på havet med de största exemplen. Vi såg sällan människor ombord på dessa, förutom vid något tillfälle. De rika kanske inväntar turistsäsongen då de ges möjligheten att stoltsera på sina inköp som förmodligen drar till sig blickar från vackra kvinnor och stiliga män.
Det fanns mycket att göra, mycket att se och mycket att njuta av på hotell Le Meridien. Frågan är om inte solnedgångarna slog allt detta. Oavsett om du satt på någon av restaurangerna, på balkongen eller satt vid poolen, så var de så spektakulära som sägs i resebroschyrerna.
Solnedgångar kan fångas på olika sätt. Som att ha den i ryggen.
Som att fånga den ensamma mannen som tog ett kvällsdopp i poolen.
Som att fånga omkringliggande palmer i siluett.
Som att zooma in och få till den där orangea och varma tonen i solnedgången.
Som att vänta tills solen gått ned bakom horisonten och molnen får sin röda färg.
Eller som att fånga den genom den glassfär jag brukar ha med mig på mina fotosejourer.
Med den bilden är reseskildringen från Kroatien slut. Inga nya resor är inplanerade för närvarande, förutom några dagar i Ystad slutet av månaden. Jobbsituationen får avgöra om det finns chans eller ekonomiska möjligheter att se fram mot nya resmål. Vi får se.
Fast nu är det svensk sommar som gäller och den får ni nöja er med i kommande inlägg.
Inläggen från Jávea kommer inte i kronologisk ordning, utan byggs snarare på bra till bäst.
Den tredje dagen blev en vilodag. Då hade vi gjort två av tre vandringar och kände oss välförtjänta av lite firande. Fast fri från promenader blev inte dagen. Det regnade lite på morgonen och var lite blåsigt, men någon timme efter frukosten gjorde vi oss i ordning och gick den drygt kilometer långa promenaden ner till Arenal beach. Där satte vi oss ned på ett fik och njöt av både sol och onyttiga bakelser. Det var en ganska lustig syn där vi satt på uteserveringen i shorts och kortärmat, samtidigt som lokalbor passerade i långbyxor, täckjackor och i några fall både vantar och mössa. Ja, nu var det ju bara 17-18° i skuggan och är man van vid det dubbla kanske det känns kallt. För oss som är vana vid svenska somrar, normala sådana vill säga, kändes det ganska skönt.
På vägen tillbaka gick vi in i den närmsta butiken, Consum, där vi köpte på oss lite varor till lunch.
Lunchen intogs nere vid havet, närmare bestämt vid Cala Blanca (den vita viken enligt min skolspanska). Vägen dit var ganska stenig och kantades av höga klippor. Några av naturen skapade passager tog vi oss igenom.
Det var ingen fin sandstrand som mötte oss och botten bestod av mestadels sten med några glipor där fin och vit sand kunde skymtas. Längs klippväggarna såg man hur naturen hade förändrats genom flertalet ras. Det kändes därför inte lockande att sitta i skuggan under dessa.
Det var vackert på platsen och i solen och i skydd från vinden låg temperaturen en bra bit över 20°.
Löften om bad hade avgivits redan dagen innan och löften bryter man inte…om man nu inte är politiker vill säga. Fast frugan och syrran behövde aldrig tvingas i, utan såg ut att må gott i det klara vattnet. Enligt egen utsago var det runt 18-19° och har man badat på midsommarafton i Sverige är detta en temperatur man knappast räds av.
Jag och svågern hade inte avlagt något löfte och höll oss på land. Vi skulle ju fotografera, gud bevars och då håller man sig bäst på land. Till vårt försvar ska sägas att vi kom att bada senare under veckan. Förvisso i poolen där vi bodde, men den är naturuppvärmd och höll bara 15,5° när vi kastade oss i.
När tjejerna klädde på sig passerade en ung spansk familj på väg ut bland klipporna. De tittade nästan förfärande på badnymferna, men när vi förklarade att vi kommer från Sverige såg de med ett leende ut att förstå.
Dags för lunch.
I Consum hade vi inhandlat baguetter, aioli, lite choklad och två flaskor champagne. Champagne som kostade lite drygt 1€…Kanske inte världens nyttigaste lunch, men väl god och nu tillhör vi inte de som väljer mat och dryck efter graden av nytta, utan äter och dricker det vi tycker är gott. Är man van vid en daglig motion kan man unna sig detta, utan att vågen hemma visar allt för många kilon.
På vägen hem såg vi hur solen färgade klipporna borta vid Cap San Antonio. Mer om den platsen i senare inlägg.
En trevlig mellandag som avslutades nere vid strandpromenaden och på restaurang Fuego, som jag kan rekommendera om ni har vägarna hit.
