Cirkeln är sluten

De här inlägget visar två sidor av Nyköpings yttre gräns. Det vackra och det fula.

Promenaden företogs för någon dag sedan, vilket säkert den uppmärksamme ser med egna ögon. Dammet på vägarna avslöjar att dagen ifråga var innan regn och snö föll över stan.

Promenaden började i moll och detta på en liten trevlig slinga där man annars stöter på öppna landskap, fåglars kvitter och färggrann växtlighet.

Det här blir tyvärr en allt vanligare syn i kommunen. Den gamla kampanjen ”Håll Sverige Rent” lever vidare i olika utformningar, men det är inte utan att den bör intensifieras och uppmärksammas i alla instanser. En tråkig syn som man tyvärr möter allt oftare.

Desto trevligare blev det längre fram på sträckan. Öppna landskap och en tystnad som bara bröts av några fordon som passerade på väg och järnväg.

Som sagt förstår ni att promenaden företogs en dag när torkan höll kommunen i sitt grepp. Fast på himlen kunde man ändå ana att något var på gång, då täta moln drog in från väst. En siluett av de ännu kala träd som kantade vägen och där de allt mer täta molnen förevisar vad som komma skulle.

Vändpunkten för min promenad låg mellan de två järnvägsspår som drar genom området. Vill man kan man hoppa över ett smalt dike och ta sig upp på grusvägen nedanför Dammgruvorna, men det var aldrig aktuellt den här eftermiddagen. Min glaskula var med och liggandes raklång på vägövergången, får den symbolisera en bild av ett öde landskap och det som väntar bortom detta.

Sedan kan man leka lite med inställningarna på kameran. Punktmätning, en underexponering med 3 steg och vips hade tidig eftermiddag förvandlats till sen kväll.

Några minuter efter att bilden ovan togs vände jag mig om och förevigade den långa väg jag precis vandrat på och bilden nedan visar mer hur verkligheten såg ut.

En bit efter punkten ovan ligger en gammal och ganska sliten bro över ett vattenfyllt dike. Var det diket börjar och slutar vet jag inte, men det är alltid vattenfyllt, så någonstans måste det hämta sitt innehåll och någonstans lämnar det förmodligen av det. Någon?

Cirkeln slöts borta vid de berömda garagelängorna. Några av dem används fortfarande av medborgare som hyr dem, men nog bör man ifrågasätta deras vara eller inte vara. Antingen rustar man upp dem eller så river man dem, för den här synen är bara sorglig att skåda. Jag vet att det bland dessa finns de som sköts av ägarna, men som sagt. Rusta eller riv.

 

 

Den sena eftermiddagen

I onsdags var frugan och jag till en av Nyköpings matvarubutiker för att inhandla nam-nam till fredagsmyset. Jodå, drycken fanns redan hemma. Efter inköpen och på promenaden hem, såg himlen så där underbart spännande ut. Både hotfull och vacker på samma gång. En dröm för både amatör- och proffsfotograf, men som så ofta är vid dessa tillfällen ligger kameran kvar hemma.

Suck, men av den här anledningen gav jag mig istället ut den sena eftermiddagen med riktning hamnen. Nu tänkte jag ta spännande och förhoppningsvis vackra bilder med den hotfulla och vackra himlen som kuliss. Det blev inte riktigt så.

Visst var himlen full av moln och visst kunde man skönja vackra färger där bakom, men den spännande kombination jag såg i onsdags infann sig inte. Det blev istället ett par bilder på en av de svårare utmaningarna för en amatör, nämligen bilder i motljus. Solen hade inte försvunnit bakom molnen eller horisonten, utan den lyste ganska stark rakt in i linsen. Fast, lite spännande kanske bilderna ändå blev?

Jag hoppade istället upp på cykeln och tog mig snabbt ned till Lindbacke med förhoppningen att en syn lik den i onsdags skulle uppenbara sig igen. Kilaån flöt ganska stillsam från Ryssbergen, förbi Svanviken och ut mot Östersjön.

Nu hade solen helt försvunnit bakom molnen och lite av de vackra färger som uppenbarade sig kvällen innan kunde skönjas i horisonten. Ett kort besök vid naturreservatet Lindbacke och några få bilder över Gumsbacken och Kiladalen blev det. Dock inga så spännande och vackra som den syn som uppenbarade sig över Lindbacke i onsdags eftermiddag.

 

Vad är det som väntar

Att använda blixt när man fotograferar i skymningsljus kan skapa lite extra touch till landskapsbilderna.

Verkligheten bakom denna bild var inte så dyster och spöklik som blixten gjorde den till. Förvisso gled molnen in från Östersjön och bakom dessa kunde man skymta en morgonsol som färgade horisonten i eldens färger. Jag skulle vilja beskriva verkligheten som ganska grå, om man nu nödvändigtvis ska beskriva den i färger.

Kanske inte många tror, men den inbyggda blixten på en systemkamera kan göra underverk och personligen tycker jag att den här bilden är en betydligt mer spännande version av den verklighet som uppenbarade sig framför mina ögon.

Hur det egentligen såg ut får ni se i nästa inlägg. Därefter får ni gärna bilda er en egen uppfattning om vad som faller mest i smaken och gärna skrivs ned en kommentar under inlägget.

Fast den här bilden skulle jag kunna döpa till ”Doomsday – vad väntar oss?” Att hösten på allvar knackar på dörren har vi fått uppleva under veckan. T.o.m. fåglarna som ni kan se i toppen på tornet verkar oroliga, så vad har vi att vänta?

Öppna fält

En av min och frugans promenadvägar är runt fälten vid Lilla Kungsladugården. En behaglig sträcka som känns landsbygd, trots att motorvägen syns och hör hundratalet meter bort och trots att sträckan går precis i utkanten av stadsbebyggelse.

Fram till i våras var sträckan lite längre, då man kunde ta sig över järnvägen strax nedanför Minninge gård, förbi kraftverket och upp i skogarna mot Nya kyrkogården. Ett arbete vid kraftverket har tyvärr omöjliggjort en övergång och man får istället ta den smala grusvägen strax bortom gården, så att man istället hamnar vid garagelängorna vid Hemgården.

Nåväl, vill man gå en längre sträcka kan man ta sig hela vägen till ett gammalt pumphus intill järnvägen och sedan samma sträcka tillbaks, innan man viker av på den smala vägen intill gården. Bra när man strax gjort 2/3 av stegtävlingen som fortfarande pågår.

Just den här sträckan går genom öppna landskap, är cirka 1 km enkel väg och bjuder på ännu mera landsbygd. Går man den fram och tillbaks kan också mycket ske vädermässigt. Så skedde denna dag.

På vägen bort mot pumpstationen syntes bara enstaka fluffiga moln på himmelen.

Visst jag inte bättre skulle man kunna tro att ett fordon brakat rätt in i stolpen, men vinkeln bedrar.

Jag gick ändå bort till pumpstationen och på vägen tillbaks förändrades himmelen och den gjorde det snabbt. Mörka moln drog in från söder och det kändes som om regnet hängde i luften. Något regn kom aldrig, men det mörknade fort när de tunga molnen tornade upp sig. Så mörkt att en svartvit bild över de öppna landskapen gjorde sig bäst.

Tänk att det ändå är något visst med svartvitt.

Meteorologens löften

Den närmar sig. För många är den årets höjdpunkt. Midsommarafton.

Finns det någon vecka under året där meteorologernas väderkartor röner så stort intresse som just denna? Jag tror inte det, om man nu inte bokat en solresa till Tylösand eller andra kända badorter i Sverige. Prognoserna som förmedlas rör upp känslor, de sliter oss mellan hopp och förtvivlan och vi planerar hela dagen efter den bild vi ser på meteorologens karta.

Moln är ingen önskvärd syn, för visst vill vi se en klarblå himmel och en tempmätare som pendlar mellan 20 och 25°. Fast när de ser ut så här, packas sillen och nubben ned i frysväskan och kompisgänget grenslar sina cyklar för vidare färd till havsbandet.

När man vaknar på Midsommaraftonens morgon och himmelen ser ut så här, börjar tvivlet infinna sig och med moloken stämma ringer man runt till vännerna och planerar alternativ.

För något år sedan tillbringade vi Midsommarafton i en carport iklädda tjocka jackor, huttrandes och hörde regnet smattra mot taket. Det sades att julafton samma år var mildare än just Midsommarafton och det var just precis så det kändes.

Hur lyder då årets prognos?

SMHI visar denna prognos…

…och norska YR denna…

Det ser väl skapligt ut, men årets premiärdopp får nog vänta, eller….?

Å andra sidan är meteorologer och politiker två yrkesgrupper som inte kan hålla sina löften, men som samtidigt blir förlåtna för att alla räknar med att deras prognoser är högst osäkra.