Etikett: naturreservat

Vinterkväll

StefanLämna en kommentar

Det ligger fortfarande några inlägg i utkorgen, baserade på den vinter som varit och som förhoppningsvis håller sig borta 11 månader.

Den här kvällen var kall och snön låg decimetertjock. Det hindrade inte mig från att ta en kvällspromenad till naturreservatet Lindbacke. Döm av min förvåning när jag inte var ensam. Fotspåren i den vita snön avslöjade att andra gjort samma vandring som jag och när jag lite småfrusen hade utfört mitt uppdrag och var på väg hem, mötte jag ett antal personer som dels hade fotograferat som jag och dels hade eller skulle rasta sina hundar.

Lindbacke levererar även på vintern.

Fast nu är det väl dags för lite vår. Lite vårkänslor hoppas jag kunna presentera i kommande inlägg. Håll ut, våren kommer, tro mig!

Den 12:e dagen

Stefan2 kommentarer

Idag firar frugan och jag vår 12:e bröllopsdag.

Igår tjuvstartade vi firandet tillsammans med syster och svåger. Det är idag 12 år sedan vi överraskade våra familjer med ett dubbelbröllop i Nyköpings rådhus. Sedan dess har vi varje år firat den här dagen med att resa eller göra något tillsammans på hemmaplan.

Igår inledde vi lugnt med att bege oss till Sunlight för att där inta deras frukostbuffé. För 125 kronor (medlemmar få rabatt) kan man äta hur mycket man vill och det gör man tyvärr alltför ofta när man befinner sig på hotell och andra faciliteter där man serverar frukost.

Rekommenderas varmt, liksom Sunlights middagar. Länk

Därpå följde lite ombyte och så for vi iväg med bilden för att vandra och äta medhavd matsäck vid den sörmländska pärlan…

Marvikarna är en oerhört naturskön plats som vi besökt ett antal gånger. Frugan och jag var här för någon månad sedan och på den relativt korta tiden hade landskapet förändrats. Inte landskapet som sådant förstås, men färgerna. Vid avfärd från Nyköping landade några regndroppar på oss och himlen såg så där gråtrist ut som bara en hösthimmel kan göra.

Vid ankomsten till Marvikarna och Krampan, någon kilometer utanför Laxne, lyckades solen titta fram från en himmel som stundtals visade den där härliga blå färgen man vill ha vid tillfällen som detta. Höstens vackra färger gör sig bäst när solen lyser på träden.

Man behöver ingen systemkamera för att fånga det man vill på bild. En mobil fungerar lika bra om kraven på bildkvalitet inte är lika stor och man inte har för avsikt att skriva ut på fotopapper.

Det blev en lätt vandring vid kanten av vattnet…

…och hela vägen hade vi den storslagna naturen vid vår sida.

Första gången jag besökte Marvikarna var för många år sedan, då ett större gäng anlände till just den här platsen i kanot. Lite mer om detta senare. Vi tältade på en plats längre ned i sjöarna och det var dit vi var på väg.

På bilden nedan syns platsen där vi drog upp våra kanoter för att tillbringa en natt i tält. Då liksom nu hade vi tur med vädret, fast bara till kvällen när himlen öppnade sig och regnet vräkte ned under någon timme. Vad gjorde det när vi hade rest tälten, tagit det där doppet, grillat våra korvar och druckit upp merparten av ölen. Att någon i sällskapet hade ett tält som inte höll tätt, skrattade vi bara åt dagen efter när solen åter lyste från en halvklar himmel.

Längs den södra sidan av Marvikarna ligger många platser som är uppgjorda för camping och med iordninggjorda grillplatser. Packa matsäcken och bege er hit någon gång. De vackra vyerna och stillheten är som bomull för själen.

Vi vandrade upp från strandkanten, in i skogen och genom en kohage. Vi tror vi gick fel, men vad gjorde det. När vi var här med våra kanoter lyckades vi hitta en öppen cafeteria i en byggnad långt från allfartsvägen. Vi kände inte igenom oss riktigt, men tror att den möjligen låg i det som idag är ett vandrarhem, en bit från väg 223.

Nu var det dags för fika. Kaffe, baguette och wienerbröd. Denna intogs på samma plats där frugan och jag stötte på Martin Emtenäs (känd från SVT:s naturprogram) förra gången vi var där. När vi dukar upp hör vi ett välkänt ljud, vi lyfter våra huvuden och ser ett annat hösttecken som uppenbarar sig på himmelen.

Denna v-formation av fåglar som lämnar landet. Tranor tror vi att det var.

Det smakade gott med kaffe och tilltugg. Plötsligt uppenbarar sig en syn som frambringar minnen. Från sjön kommer ett gäng kanotister och bär sina farkoster över vägen och ned på andra sidan.

Vattenståndet var så lågt att tunneln under vägen var torrlagd. Det var efter den tunneln som jag ”råkade” ta i för mycket så att frugan ramlade i vattnet. Något vi skrattar åt än idag. Skrattade lagom gjorde kanotisterna. Vi hörde av deras reaktioner att de hade tänkt stanna till för att använda grillplatsen där vi satt.

Det som nu uppstod var ganska komiskt.

Vi var nämligen nästan klara med vår lunch och i samma stund som gänget satte sig i kanoterna, packade vi ihop och började gå. Vi såg dem paddla förbi i den lilla kanalen som går från Mellan-Marvikarna till Norra Marvikarna. De hejade glatt, så särskilt besvikna verkade de inte bara. Vi såg dem ta sikte på stranden mittemot (där vi tältade) för att använda grillplatsen där. Cirka tio meter från stranden ser vi en barnfamilj komma gående (till höger på bilden nedan) och givetvis hade de samma mål som kanotisterna och dessa fick åter se ett tilltänkt mål ockuperas av andra. Vi kunde nästan höra hur de grymtade lite försiktigt där ute på vattnet.

Det blev till att paddla vidare och när vi lämnat platsen hör vi ett glatt utrop och förstår att grillplatsen längst ut på udden var ledig. Gänget fick nog sina korvar trots allt.

Det var lite småruggigt, men vi kände ändå att vi inte fått nog. Vi travade över vägen och ut på en väg på den östra sidan av Mellan-Marvikarna. Den sidan är vikt för lite privat bebyggelse och vi gick inte så långt. Längs med vattenlinjen var naturen så där härligt höstgrann…

…men in mot skogen hade människan satt sina spår. Vi antog att naturreservatets gränslinje hade passerats vid denna punkt.

Ett par timmar vid Marvikarna såg sitt slut och det var dags att åka hem. Fast en sista bild från denna natursköna del av Södermanland blev det. Om ynglingarna på bilden längtar till sommaren, njuter av utsikten, är badsugna, planerar nästa års bröllopshelg eller bara artigt poserar får ni inget svar på.

Dagen avslutades sedan på kvartersrestaurangen Crazy Cow. Ett ställe ni som bor i Nyköping bör besöka och ett ställe där ni som bara besöker stan ska boka bord. Länk

Bland blåsippor och vitsippor

StefanLämna en kommentar

Det känns som att inte bara våren är sen i år. Jag är också senare ute än vanligt. Min bild på årets första tusslilago togs för bara en vecka sedan. Blåsippor har jag sett på Instagram sedan en bra tid tillbaks, men nu tänkte jag att åtminstone vitsippor skulle förevigas i en någorlunda närstående tid.

Jag hade ff igår och passade därför på att tillbringa några timmar i en oas nära Nyköping, Linudden.

Det gäller nog att passa på, för det känns som att varje gång jag tar cykeln hit, har bostadsbebyggelsen krupit allt närmare. Längs vägen från Arnöleden mot Linudden kantas vägen av nya villor, Bo klok-hus och dyra bostadsrätter och läser man på skyltar vid vägkanten planeras ytterligare bebyggelse på öppna platser där skogen redan röjts bort.

Nyköpings storstadskomplex börjar få ett ansikte även på Arnölandet.

Nu vet jag att Linudden är ett naturreservat och är skyddat av det europeiska nätverket Natura 2000. Därför får inga bostäder byggas här, men bara ett par hundra meter bort klättrar ny bebyggelse längs vägen ned mot Strandstuviken och jag tror inte vi sett det sista av politikernas hybris. Läs lite om Natura 2000 här

Det är just här Linudden kommer in i bilden. Att vandra omkring i naturreservatet är sannerligen läkande för både kropp och själ. Man hör inget annat än vindens sus i trädtopparna, fåglars vackra kvittrande och någon gren som knäckts när en hare eller ekorre pilar iväg, skrämd av människans steg och doft. Människor man möter på stigen hejar glatt med ett leende, även om de är helt främmande och man förstår att de njuter av stillheten lika mycket som jag själv gör. När man traskar här, omgiven av djur, växter och tystnad, rinner stressen av som vatten på en nyduschad kropp och det är så lätt att glömma allt skit man läser om så fort man bara öppnar en tidning eller knäpper på nyheterna.

Låt det få vara så här kära politiker.

Så var det detta med blåsippor och vitsippor. Jodå, de fanns och de öppnade sig för fotografering ju högre upp på himlen solen steg. Jag var här redan vid 8-tiden, bara så ni sömntutor vet. En liten kavalkad av det som kantade min väg.

 

Det är naturligtvis inte bara blåsippor, vitsippor och andra blommor som man hittar i naturreservatet. Gamla träd knarrar betänkligt inne i området, mossan har krupit allt längre upp på stammarna och många av dem ligger med spretiga grenar längs stigen och ibland över den. Nya träd försöker sträcka sina mellan de äldre för att fånga solens strålar som ska ge näring till de löv som sakta men säkert börjar gro.

Så detta med fåglar. Deras vackra kvitter ekar mellan träden, men de är svåra att få syn på. Man kan se dem flaxa omkring däruppe, men det är inte särskilt fotogeniska. Vill man ha dem på bild, får man vara snabb. Ett par var åtminstone villiga att posera, om än långt ovanför mitt huvud…

…och en annan såg närmast förvånad ut över det dumhuvud med kamera som inte hade annat för sig än att kuta omkring med en kamera runt halsen.

Det blev någon timme i Linuddens naturreservat, men dagens begivenheter stannade inte här.

Fortsätter man en bit bort längs grusvägen, mot själva Linudden, kan man följa Sörmlandsleden ända bort till Örstigsnäs. Fast bara ett par hundra meter in på stigen ligger en annan plats jag gärna besöker och där medhavd matsäck brukar intas.

Jag vet inte vad själva udden heter, men man har fin utsikt bort mot Stäk, Hasselö och inte minst över Sjösafjärden där båtar av alla storlekar passerar till och från Nyköping.

Varken båtar eller kanotister syntes till under den tid jag satt och njöt av medhavd föda. Här vid vattnet friskade vinden i och det blev lite kyligt. Tanken på att sitta här med bar överkropp och lapa sol, lades på hyllan och jag for istället vidare.

Inte hem, men väl bort till Våmskogen och Stortallaren. Det var några år sedan, men det finns en ganska trevlig stig att vandra utmed vattnet och det var syftet att så göra. Tyvärr var det så pass blött i markerna att jag avstod. På vägen tillbaks, så jag något som skulle kunna bli dagens bild. En lång orm låg och solade på en sten, precis intill vägen. Det var ingen huggorm, den hade två gula fläckar på huvudet, men så mer ut som en hasselsnok i färgen och var ganska smal och lång. Någon som vet?

Hursomhelst hann jag inte fånga den på bild. Den smet ned bakom stenen och ut i sankmarken innan jag hann få fram kameran.

Därifrån tog jag cykeln via träbron och över till Strandstuviken. Nyköping som marknadsför sig som kuststad har egentligen bara två bad på lagom avstånd för de som inte har bil. Det är lilla Örstigsnäs som blir allt trängre ju mer man bygger på Arnö och så är det badet vid campingplatsen. Tyvärr är det alldeles för långgrunt, botten för dyig och vattnet inte alltid så trevligt. Jag vill påstå att det endast är vänligt för barnfamiljer. Annars är stranden helt suverän och det finns både kiosk och lekpark.

Igår var det folktomt nere vid vattnet och vattenbeståndet talar om för oss varför.

Här friskade inte vinden i lika mycket, så här satt jag ett tag och tog emot årets första solstrålar på den vinterbleka kroppen. Det blev också en annan premiär. För den här glaslinsen jag köpte från Kina (innan Postnord införde avgift på detta) användes för första gången. Lite beroende på hur man vänder den, fångar den bilden på olika sätt. Här från mig och mot vattnet. Lär nog få en del skoj med denna.

Dags så att åter cykla hem och passera alla färdiga, påbörjade och tilltänkta skrytbyggen. Inte utan att man tänker på nästa lågkonjunktur och kommande räntehöjning. Hur många av nybyggarna har tänkt på detta när de tog miljonlån?

En kväll vid Lindbacke

Stefan2 kommentarer

Det här var en kväll med ljumma vindar och en till ett början bra bra underlag för solnedgångsbilder.

Jag såg två motiv framför mig redan när jag hängde kameran över axeln och tog stativet i ett stadigt tag. Jag kan avslöja att inget av motiven fastnade på bild…den här gången.

Lindbacke var mitt första mål och från kullarna var det tänkt att fånga solnedgången över Ryssbergen och Kiladalen. Det var ljumma vindar, en härlig kväll och förvånansvärt mycket folk i rörelse bland kullar och enar.

Över Nyköping sänkte sig skymningen och fick det man såg av stan att lysa i ett varmt sken. Tyvärr lyckades jag inte fånga det på bild och jag gjorde heller inga tappra försök, eftersom den vyn inte var den jag var ute efter.

När jag tittade ut över Svanviken och bort mot Ärila såg det lovande ut. Tunna moln som redan färgades i solnedgångens färger.

Fast ju längre tiden gick skymde allt tätare moln den sol som sakta försvann bakom träden långt där borta. Under tiden jag väntade på rätt tillfälle, testade jag något jag hittills inte gjort. Jag använde min Nikon D7100:s gaffling-knapp och lade samman fem bilder med den inbyggda HDR-funktionen. Bilden nedan är således framkallad med hjälp av fem bilder med en exponeringskompensation från -2 till +2. En bra funktion när man befinner sig i svåra ljusförhållanden, om än inte så naturlig.

Annars blev det en lång väntan på en solnedgång som aldrig infann sig. Ja, givetvis gick solen ned över Kiladalen, men inte med den färgprakt jag hade önskat mig. Två dagar senare visade sig himlen från sin allra bästa sida och sken upp i en färgpalett som bara en himmel kan visa upp. Då stod jag på jobbet och såg ut genom fönstret med en ledsen och besviken min.

Hur som helst fick jag med mig en del bilder hem och tack vare stativet kunde jag stanna tills det att mörkret sänkt sig.

 

Efter det att nästa bild togs, var tanken den att åtminstone komma hem med ett av de förutbestämda motiven. Nej, inspirationen var borta och den bildidén sparar jag till ett annat tillfälle.

Lindbacke var som sagt välbesökt den här ljumma kvällen. Motionärer som både gick och joggade. Hundägare som rastade sina hundar och så givetvis andra fotografer som var ute i samma ärende som jag.

Lindbacke är en pärla just i utkanten av Nyköping. Bara att gå dit med en fikakorg kan ibland vara mumma för själen. Något fler borde prova på.

 

Vandraren

Stefan2 kommentarer

Så var det dags igen. Den dagliga promenaden i utkanterna av Nyköping. Känslan att kunna röra sig i natur och bland djur överskrider känslan av att röra sig bland betong och bilar.

Jag och frugan tillbringade några minuter på altan innan hon kände att det var dags att börja påta lite i trädgården. Själv föredrog jag att ta på mig vandringsskorna och kameran över axeln. Rundan jag hade valt ut är känd sedan tidigare. Förbi Lindbacke och Stora Kungsladugården, fast den här gången åt andra hållet.

Väl framme vid anslagstavlan som står nedanför naturreservatet såg jag denna vandringskänga hänga över tavlan. Antingen var det en enbent man som tröttnat på att gå över backarna eller så var det någon som inte upptäckte att han tappat ena kängan förrän han kom hem, förmodligen med några promille innanför västen.

Innan vandringen fortsätter, vill jag spela en bra låt av en bra grupp. Fast i en version ni förmodligen aldrig hört.

 

Japp, då går vi vidare längs med stigen över Lindbacke.

Det var inte många fåglar som flög förbi och inte hördes det så mycket kvitter bland vegetationen heller. Tyst var det förstås inte och hade jag varit ute efter att fånga fåglar skulle jag givetvis hitta dem i buskarna. Nu var jag inte det, utan jag nöjde mig med denna fjäder som någon tappat i farten.

Som ni ser är det fortfarande lite trista färger i marken…

…och växtligheten har inte tagit riktig fart ännu. Det kommer, det vet jag. Kommer bara den riktiga värmen så går det fort. Nu fick jag nöja mig med det lilla och det kanske ändå inte var så illa?

Ja, ni förstår att jag intog magläge på gångstigen. Det såg nog ganska komiskt ut för de som eventuellt såg. Vad gör man inte för att fånga motiv från vinklar man ska fånga motiv, i deras naturliga höjd.

Ute på den öppna slätten insåg jag att en tunn t-shirt var i tunnaste laget. En liten elak vind drog in från Svanviken, en vind som jag inte kände där jag satt i lä på vår lilla altan. När jag mötte en familj som var iklädda vinterjackor med påtagna huvor insåg jag att sommaren inte är här än. Fast har man gjort militärtjänst under vinterhalvåret, sovit i ett svinkallt tält efter att eldvakten somnat och duschat ute i minus 10 grader är man härdad. Inte mycket biter på en viking från Tystberga….

Den här byggnaden intill stigen råkar hamna på alla inlägg från området. Fråga mig inte varför, för jag har inget bra svar. Vet fortfarande inte vad den används till.

Intill vägen framför Gumsbacken står ett antal gamla och ståtliga träd. Framför dessa ligger en vit matta med vitsippor och denna bild får avsluta detta inlägg från min vandring till och från naturreservatet Lindbacke.