Ett fotoprojekt har jag sett framför mig ett bra tag. Ett av många ska jag kanske tillägga. Det har aldrig blivit av att iscensätta detta då både väder och klockslag haft en avgörande betydelse. Sittandes med mobilen i handen, tittandes på väderappen, kunde jag på kvällen se att dagen efter kunde visa upp en kombination som skulle kunna utgöra grunden för det jag eftersträvade.
För att inte hålla er på halster var mitt mål att fånga ankommande tåg med lång slutartid under en vacker kvällshimmel. Detta skulle ske utanför stadens gränser och platsen hade jag redan utsett. Därför tog jag kamera och stativ och traskade iväg innan mörkret föll. Mitt mål var tåget som anländer till Nyköping från Norrköping 16:15. Förövrigt ett tåg jag kan komma att anlända med i framtiden. Mer om detta i kommande inlägg.
Det var en vacker himmel som visade sig innan mörkret tog över och jag vara bara tvungen att ställa upp stativet och ta några bilder innan tåget skulle anlända.
Tiden går så fort när man har kul och plötsligt såg jag 16:15-tåget komma i fjärran och då befann jag mig ganska långt från utstakad plats och jag insåg att tillfället var förlorat. Nu var det inte tal om att vända om och gå hem. Nej då, när jag äntligen kommit till skott så kunde jag bara inte låta detta projekt rinna ut i sanden. Nästa tåg skulle dundra förbi vid 17:15.
Jag gick därför ned till spåret där jag placerade stativet med kameran på en strategisk plats. Jag hade nu en timme framför mig under ett tilltagande mörker och en lite småkylig kväll. För att hålla intresset uppe så passade jag på att ta några bilder på horisonten med olika inställningar.
Det blev i mina amatörögon ganska lyckade bilder med en touch av dramatik. Dramatiskt blev det också när jag såg på displayen att batteriet var på väg att laddas ut. Jag hade förstå glömt att ladda det kvällen innan. Nej f*n, tänkte jag. Låt nu inte batteriet ladda ut innan tåget dundrar förbi. Det skulle på sätt och vis vara typiskt, men det skedde tack o lov inte. Jag var däremot tvungen att lägga ned projektet med kvällshimlen med olika inställningar.
En knapp timme stod jag där i mörkret, på en smal grusväg, långt från gatlyktor och skenet från närliggande bostadshus. Hade någon sett mig hade det förmodligen sett ganska lustigt ut, kanske rent av mystiskt.
Så såg jag ljusen från tåget borta i fjärran.
Jag hade redan ställt in kameran med de inställningar jag förutbestämt. En lagom lång slutartid för att både fånga kvällshimlen, det förbipasserande tågets lampor som vita streck och själva tåget som en nästan osynlig skepnad som drar förbi. Vad händer?
Jo, fjärrutlösaren krånglar….förstås. Två gånger tvingas jag trycka ned knappen och det var en gång för mycket. Tåget hann nästan passera under den korta stunden och den spöklika skepnad med sina ljusstrimmor blev bara så här.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Efter en två kilometer lång promenad på en lerig och smal grusväg och cirka en timmes väntan i kyla och mörker kände jag en stor besvikelse. Var det så här det länge emotsedda projektet skulle sluta?
Går man två kilometer i ena riktningen, går man givetvis två kilometer i den andra. Lika lerigt, lika smalt och ännu mörkare. I rena ilskan ställde jag upp stativet på en gångväg i ett nybyggt industriområde och tog denna bild.
Just i detta ögonblick varnade kamerans display att batteriet var urladdat.
Fast hur besviken jag än kände mig när jag kom hem, så är jag vid närmare eftertanke ändå inte så missnöjd med slutresultatet. Det blev inte som jag hoppats, men jag vet att järnvägsrälsen ligger kvar, att tågen fortsätter att anlända från grannstäderna och att det blir vackra himlar också i framtiden. Nya försök är som ni förstår inplanerade.
